Variation är ju bra! Men...

Inatt reste då svärisarna iväg. Straxt efter att taxin lämnat gården vaknar krabaten och protesterar mot att ligga i en attans gästsäng, blä liksom.
Två timmar senare, efter att krabaten fått somna med oss och sedan blivit tillbakaburen till sin säng (jag kan inte sova med honom bredvid, både han och jag sover så oroligt då), hade jag precis somnat om när hunden kommer galopperande upp för trappan och skall uuuut nuuu och väckte krabaten igen.
Knappt hade jag somnat om efter det så körde postbilen förbi på vägen och hunden satte igång att skälla och väckte oss igen.
Lagom till frukost vaknade vi till ett hundbajs och två hundspyor på golvet. Separationångest sanarare än dålig mage, om det skulle hjälpa att tänka så. Variation förnöjer, men jag föredrar nog bebisvarianterna av båda om jag får välja tack!

Efter dethär har jag dragit ner på antalet sysslor jag ska ha gjorda idag från "Packa en massa lådor i hyreshuset" till "En nödvändig sväng via butiken och en promenad".

Nåja, krabaten lär väl vänja sig vid hundljud nattetid under den närmaste veckan och doggen själv börjar säkert också må bättre bara hon kommit över det att matte och husse packade väskorna och drog iväg mitt i natten för det betyder bara en sak. Och det är att dom tänker vara borta läääänge!

Dethär med återanvändbar blöja...

Det är bra med flergångsblöjor, såklart, men att använda kläder och ytterhalare som kisistoppare är ju inte riktigt optimalt. Framför allt när ytterhalaren ändå används varje dag och inte borde vara nytvättad och fuktig när det händer.
Okej, det var ett misstag, båda vuxna hjälpte till att klä på blöjan samtidigt typ och hade lite bråttom så ingen märkte att de delar av den lille killen som gör honom till en liten kille inte var ordentligt instoppade...

Annat som händer. Läkaren ringde, jag har inte celiaki. Så jag testade att klämma i mig vanligt bröd och lite tårta på och fick magknip, men jag skyller det på tårtan och testar lite till, kanske det reder sig... Då är det bara psykläkaren kvar då som ska få rätsida på mig. Hoppas innerligt att det funkkar för vissa dagar är jag nog ännu helt upp och ner. Speciellt när jag sovit dåligt några nätter, då blir minsta småsak stoooor och jobbig och faaarlig. Suck!

Foton!

På grund av att den lilla skitungen (sagt med kärlek) bajsat nattetid mitt i allt, flera nätter i rad, något som han inte gjort sen han var några månader gammal, så har sömnen varit lite lidande och mamman har varit lite för trött för att författa någo desto mera hit.
Men här får ni en uppfattning om vad vi gjort:


Medan en sov förmiddag så åtgärdade den andra en annalkande tvättlavin. (Jag visste inte varför de tillverkade så stora family-pack med tvättmädel förrän jag fick en family...)


Sedan vaknade den som sov och så skålade vi i mjölk.


När vi började klättra på väggarna och slita i dörrarna var det definitivt dags att gå ut.


Där fick vi ett frostigt mottagande.


Och gick förbi den gamla spökladan.


Men det var riktigt skoj ändå.

Väl hemma så packade jag pocketar, som nån annan sedan drog ut ur lådan igen.

Och så var det dags att sova, nybadad och fin. Gonatt gonatt.

Fotnot:
Den mindre bildsköna parten avstod frivilligt från att figurera i bilderna, helt och hållet för erat välmående ;)

Lite galen blir han väl...

Ibland undrar jag hur krabaten kommer att bli när han blir stor. Speciellt med tanke på hur hans uppväxt i föräldrahemmet är...

I morse spelades Carolas Stormvind i radion (Vega, jo), samtidigt som sambon skulle iväg på jobb och ropade nåt viktigt från hallen.
Till svar fick han bara: Jag hör inte vad du säger för det började just blåsa så här i köket!
(och för den som möjligtvis missat, kolla videon med tjejen vars ögon tåras och öron nästan fladdrar i vinddraget på scenen)

Igår kväll slogs vi av den mycket vuxna tanken att enirera om det stämmer att det finns nån Sonny Erikson i Sverige på riktigt. Det finns det. Flera.
Och när vi var i farten enirerade vi också på hur många Gay (ursäkta den lätt minoritetsdiskriminerande humorn) det finns i grannlandet. Många. Med det var först när vi hittade kompisarna Eh Gay och Gay Gay som vi nästan kakkade på oss av skratt.

Nåja, galen blir han väl med säkerhet, och eventuellt Gay, eller Gay-Gay, eftersom vi blev så lyckliga att vi började fundera på namnbyte.

Suck...

Önskar att jag hade nåt annat att skriva om, men jag blir just galen, för jag mår inte bra, jag är så trött och slut och ändå sov krabaten helt relativt bra inatt. Jag vill ju bara känna mig som mig själv igen, orka leka med krabaten och inte som att jag bar 50 kilo extra på axlarna hela tiden!

Kanske borde jag testa mig för borrelios iaf?

Sonen mår iaf bra. Hans nya kvällssysselsättning är att ställa sig upp i sägen och snacka minst en timme på kvällen innan han somnar. Just nu har han rivit ut mammas underbyxor på golvet för andra gången idag...

Glömskhetsdieten,,,

Jag märkte just att jag var lite småhungrig.
Inte så konstigt, senast jag åt var klockan två och då blev det te och en kakbit på Skanssi.

Men så har jag orsak att vara lite disträ idag.
Mina axlar har varit sjuka till och från sen vi flyttade hit. Ja eller i juni var första gången jag kände av det. Men idag har dom varit helt omöjliga, jag tog medicin, men var ändå så spänd att jag mådde illa och ville inte tänka på mat.

Sedan när vi väl var hemma hann jag inte med annat än att mata krabaten och sen måste jag ringa svägerskan för att höra om jag fick låna tvättmaskinen som hastigast. Vår 10 månader gamla tvättmaskin har gett upp. Livet i en småbarnsfamilj blev för mycket för den så den havererade.

Suck, nog för att jag tänkt skära ner på ammandet lite till, men inte genom att glömma maten...

Och plötsligt...

På en dag har killen bestämt sig för att det viktigaste som finns är att dra sig UPPÅT.
UPPÅT är det nya svarta.
Och på en dag har höperöts vardag blivit ett snäpp stressigare och två snäpp intressantare igen.

Mitt i allt flyger det fram en massa leksaker på golvet i andra rummet bakom halvväggen och jag tänker att om tre sekunder har han tagit tag i kanten och vält hela leksakskorgen på ända.
Helt rätt! Och så vippar han upp den igen så den tar emot väggen med ett "donk". Ajaj Viktor, du ska inte slänga dina saker, säger jag, utan att egentligen vänta mig att han förstår. Han ger mig ett ögonkast vid mitt Ajaj och ser ut att tänka nåt allvarligt.
Sedan tar han tag i kanten på korgen igen, men denhär gången drar han sig närmare och häver upp sig, först på knäna och sen på fötterna, mycket bredbent och ostadigt och med händerna i ett fast grepp om korgkanten.
Och jag står där och hållar andan och gapar. På en knapp armlängds avstånd, redo att rycka in. Detdär kunde han ju inte igår!
Han bara står där en stund och gungar lite och så lägger han ner knäna i marken och så lägger han sig på mage och tittar på mig igen. Såg du nu?
Du ÄR duktig, jätteduktig! säger jag och hoppas tyst att jag är en såndär förälder som berömmer lika ofta som jag förmanar...

Men som sagt, innan han behärskar det och allt annat han ska kunna innan han blir stor så får jag väl jaga efter honom som en tok ett par år till...

Ensamma hemma

Sambon är på pätkä-jobb så jag och krabaten är ensamma hemma resten av veckan.
Ska bli intressant att se hur mycket nerver jag har kvar på fredag. Sköta krabat dagarna och nätter, har planer på att baka en morotskaka, städa och bjuda in vänner och plugga en massa inför intervjun. Ajjo, nämnde jag att jag har en arbetsintervju nu i veckan också? ;)

Alltså, utan att avslöja för mycket, men är det inte typiskt. Sambon har letat jobb hela året, nåja, halvhjärtat, han har ju jobbat med egna firman hela tiden också. Och så går jag och ringer ett samtal och seglar in på en intervju sådär rakt framför näsan på honom.
Sååå, hur kommer det sig att höperöt blivit kallad på en intervju då? Nåjo förstås är det för att det är ett jobb som ingen annan vill ha, juh! Hur skulle hon annars ha en chans att få det? Så nu panikpluggar hon ett nytt ämne i några dagar ännu innan det är dags. För att börja ett nytt krävande jobb som innebär att hon inte får se sin söta krabat på dagarna i evigheter framåt.

Jag är som ni märker ivrig, men osäker på om det är rätt val i slutändan.
Är jag galen? Eller gäller det bara att gripa tillfället i flykten?

Det är (nästan) inte sant!

Det är bara en eller två lådor kvar att packa upp, resten är på sina platser, så även om stället är i behov av en storstädning och vi har ett par extra stolar i hörnen då vi ännu inte bestämt oss gällande vilken uppsättningn vi ska ha är vi snaaart nästan klara!

En annan sak som nästan inte är sann är det senaste besöket till barnaråddgivningen.
Den minst sagt gammalmodiga tanten spärrade upp sina blå vid måttbandet och ubrast förtvivlat "Men han har ju krympt!"

Men föri h*****e (krabaten läser, så jag ids inte skriva alltför tydligt) praktikanten som mätte senast avläste ju på andra sidan centimeterstrecket! Vad är ni riktigt för några precisionssnillen som jobbar här???

Okej, det sade jag inte (och jag höll mig för skratt ända tills vi kom hem också) det lär nog ta några år innan hon går i pension ännu så bäst att hålla god min, men jag föreslog snällt att praktikanten avläst fel. Hon måttade tre gånger och resultatet blev tills lut att han vuxit 1,2 cm på fyra veckor, ingen korgbollsspelare, men han krymper ju inte direkt.

Allt är förlåtet!

Dethär skulle bli ett gnällinlägg, ett mycket gnälligt småegoistiskt gnällinlägg, men såg gick jag ut i kvällsluften, snusade in ett djupt andetag med syrendoft och ångrade mig. Så nu blir det bara smågnälligt istället :P

Jag har sovit lite smådåligt den senaste tiden igen och det är inte ens krabatens fel! Det är jag som VÄNTAR på att han ska vakna varje gång jag vaknar så att jag själv har svårt att hitta sömnen. Så med en 6-timmarsnatt här och en 5½ timmarsnatt där blir man trött i slutänden.
Som sagt krabaten sover som en ängel på nätterna, men annat är det på dagen. Jo för på dagen sover man uruselt mitt i allt, babblar glatt och lyckligt om man blir lagd i vagnen och sparkar av sig filten, han försöker lära sig kräla/krypa antagligen och skulle behöva mera mat för att orka sova.

Men summa sumarum känns det som att tre personer strör saker kring sig, smutsar ner kläder och ska ha lagad mat flera gånger om dan och det är en som ska plocka, tvätta och laga mat. En som blir klubbad i huvudet av trötthetshammaren varje eftermiddag.
Plus att här borde packas.
En och en halv sopsäck står mitt i lägenheten fast jag bett någon bära dem ner till källaren. Det är han som kommer flera timmar för sent fast han beställt mat till etn viss tid.Det är samma person som slänger sin smutsiga tvätt runt i lägenheten som små strumpdekorationer, som sedan får den tillbaka som ren tvätt levererad på sin säng så han får vika in det i skåpet enligt eget system, det är samma person som, trots påminnelser, slänger sagda hög med rena kläder ut på soffan när han ska gå och sova sedan för han är för trött för att vika in.

Men det är också den personen som kommer hem svettig och smutsig två timmar efter att han sade att han skulle vara klar för att han jobbat lite extra. Och det är han som står och skramlar med disken i köket just nu. Och viktigast av allt, det var han som hämtade en glass åt mig från butiken annars bara ikväll som jag nu kunde sitta ute och äta på bakgården...

Hjärta.

Flaggskändning

Vappen har gått fint även i spiknyktert tillstånd, för andra året i rad!
(Får man nåt slags pris för det förresten?)

Största delen av helgen tillbringades dock ute på holmen pynjandes med sånt som ska pynjas med på våren, vädrande av sängkläder, moppande av golv, gräsmattsanläggning och räfsning.
Som tur är det alltså ute på en holme och ingen ser mig. Och skulle någon göra det så skulle dom ringa en anstalt.

Idag skulle jag bara "testa vår nya grep och pröva att vända trädgårdslandet lite". Bara lite, så jag bytte inte om från svarta tygbyxorna. Men jag tog på mig min blåvita vindjacka och stövlarna ändå.
Krabaten i vagnen och ner till trädgården. Men humlorna surrade i vårsolen vid landet så jag MÅSTE nog täcka in vagnen. Springa upp till huset och knycka åt sig första bästa tunna tyg. Det blev Österrikiska flaggan som sambon köpt när han var på resa dit. Ner till trädgården igen.
Nåja, lugn och ro att ta itu med landet. Vilket innebar att jag höll på i en timme och tygbyxorna var leriga upp till knäna och jag var genomsvettig under den blåvita. I det skedet passade förstås krabaten på att vakna och tjötade i högan sky och gick inte med på att somna om.
Jag återvände alltså till huset som från en krigsscen jordig och beväpnad med en grep och klädd som en finsk turist med en tjötande barnvagn och Österrikiska regalierna släpandes efter i leran...

Och vänta er inget, för som en äkta finsk turist hade jag förstås kameran i fickan så hur mycket sambon än velat finns detta fina ögonblick inte förevigat till eftervärlden.

Ajajaj :(

Krabaten testade på en ny sport igår.
Sporten var störtdykning.
Utan skyddsutrustning.
Från vår säng.

Han har precis lärt sig att man kan snurra runt flera varv efter varandra.
Jag höll om den skitskraja vrålande krabaten och baddade pannan med kallt vatten medan A ringde hälsovården. Vi skulle vänta en halvtimme så kunde vi komma in och visa upp honom (mest för att lugna oss vuxna).

Efter en halvtimme hade krabaten ätit, var lugn och hade bara ett rött märke vid pannan. A ringde på nytt till hälsostationen för att avboka oss. Det kanske har hänt förr? frågade han.
Det hade hänt förr, jo.

Och innan krabaten kör bil så lär det ha hänt tusen gånger till.
Mitt hjärta får helt enkelt vänja sig vid att skutta av och an mellan halsgropen och bröstkorgen.

Tur att man inte är pedant!

Vi har haft lite av en tvättdag här idag, så för ett tag sen suckade jag djupt och tänkte "SKÖNT att få gå och sova i en nybäddad säng ikväll!"
Krabaten valde att uttrycka glädjen över rena lakan med ett *spugel*

Oh well, det var så lite att det nästan var hemtrevligt.
Men ändå tur att jag inte är pedant, då skulle jag väl gå under efter tre klädbyten på krabaten två klädbyten på mig själv samt en mattvätt och en lakanstvätt varje dag.

Jag gick hem med vagn och krabat från svägerskan tidigare, hade varit barnvakt åt buspojkarna, solen sken och det var varmt fast det redan var kväll.
Och för första gången sen jag flyttat hit kände jag mig riktigt nöjd och lycklig.

Jag hade röjt i trädgården på dagen medan krabataten sov, vi snackar trädgård som ingen petat på på flera år alltså. Jag hade just umgåtts med "släkt", alltid hälsosamt. En bekant hade frågat mig om jag kommer på en träff på torsdag, skönt att känna sig efterfrågad. Vi har just fått ok på ett egnahemshus att hyra, underbart med mera utrymme. Min gubbe var på talko och hjälpte ett par vänner som bygger hus, lite för mig själv men ändå i närheten. Jag var på väg hem för att natta vårt lilla barn.

Visst finns det saker att fundera på, jobb, pengar, tid, men just då var dom som bortblåsta.

Jag gissar att jag nånstans innerst inne har haft en dröm om dethär. Någon slags bild av att det här så här man ska leva livet sedan nån gång när man blir vuxen på riktigt.
Seriöst, FÅR man ha det såhär bra?

Två steg fram och ett tillbaka

Blev lite uppehåll i skrivandet då jag blev med sambo i veckoslutet igen och det var så spännande att vara med honom att jag hoppade över skrivandet.
Men nu är han på doneri igen och jag sitter och vakar över en sovande krabat.

Det jag funderar lite över idag är min degklump på magen...
Som förvisso krympt på snart tre månader, men inte så som jag trodde. Jag har fått tipset att amma mycket och gå ut med vagnen så rinner nog kilona bort och mycket riktigt när jag ställde mig på vågen ett par veckor efter krabaten så hade 12 kg försvunnit! Kiva, 13 kvar då!
Nåja, till att börja med var jag så sydd så på ett några veckor kändes motion lika lockande som att äta kaktus.
Sedan har det varit kallt, förkylning ett, förkylning två och fans moster.

Nåja, NU förra veckan var det lagom varmt och lagom slaskigt så man har lite motstånd när man skuffar vagn då man var ute och gå. Sambon var borta så det varr lätt att avgöra en passlig portionsstorlek. Och amma flitigt. Och vad händer?
INGENTING. 13 kilo kvar.

Skit i det tänkte jag och käkade pizza och nachos hela veckoslutet och gick inte ut med vagnen en gång och då jag stääde mig på vågen i morse för att ta i med nya tag i den nya veckan DÅ passar ett attans kilo på att smita bort!

I don't get it!

Eller så skulle schizofren-metoden passa mig som hand i handske helt enkelt!

Upphetsande klädsel

På tumanhand med V i fem dagar.
Första natten har gått riktigt bra. Första morgonen också. Fram tills det att han skulle ta sin första morgonlur. Då gick det nämligen jättebra.
Till min stora stolthet märkte jag nämligen att han vill somna på egen hand!
Så fort jag gick ut bort från sängen föll lugnet och han låg och mumlade lite för sig själv. Så fort jag återvände till sängkanten blev det sprattel så att nappen ploppade ur munnen och livat värre.

Åh, han har blivit stor och vill somna själv i lugn och ro, tänkte jag med en tår i ögonvrån.

Ända tills jag skulle torka bort tåren och tittade ner och insåg att det helt enkelt blev för livat med en bambimönstrad t-pajta framför ögonen om man vill sova...

Barnförbjudet kräl

Sambon försökte komma med en fin vink här hemma när han skulle sätta böcker under huvudändan på hostande krabatens säng och högt påpekade att det var så skönt att krypa på ett rent golv. Jag lovade att jag skulle testa golvet jag med så snart krabaten somnat och inte längre låg fastklistrad på min arm.

Jag bör väl tillägga att min annars småslarviga gubbe har städat, dammsugat och moppat hela lägenheten medan jag var ute och roade mig på hantverksmässa...

Så nu ska jag, lördagen till ära, kräla lite på golvet för att han ska förstå hur mycket jag uppskattar hans städande.
Månne om jag krälar i endast ammnings-bh:n och mommotrosorna blir han så lycklig att han städar lägenheten nästa vecka också!

IKEA som fenomen

Det känns lite som att passera till en annan dimension när man tar en sväng på Ikea.
Jag gick in med Viktor och Anders och kom ut med Karljohan och tre stycken Fabler.

Undras just om det var ett bra byte eller inte?


Annars är det en stor dag för krabaten idag. I ett litet oansenligt kuvert i posten fick han tillgång till alla tänkbara fördelar man har med att vara född i dethär landet, nämligen sitt KELA-kort.
Då kan man ju tänka sig att detta skulle mötas av ett jubel, men när mottagaren förstår sig bättre på bröst än på sjukförsäkringar och barnbidrag så kommenterades hela saken endart med ett småmissnöjt "ä-byu", som jag tror att är babyspråk för "sluta tokflina och vifta med plastbiten och ge mig nappen istället".

Trött och förälskad

Det är såhär att vara förälder?

På förhand hade jag en flummig bild av sömnlösa nätter, blöjbyten, trötta förmiddagar, odiskade högar i köket, leksaker på golvet och en liten ny människa att lära sig älska där mitt i centrum nånstans...

Just nu kan jag konstatera att jag både hade rätt och fel, men framför allt ingen aning om hur lite jag egentligen visste om livet på tre!

Visst får jag mindre sömn, det ska matas och bytas på natten också, men det är inte på det viset att jag går av och an i lägenheten mellan kl 2 och 5 på natten med en gallskrikande bebis på armen. Säkert kommer det sådana nätter också, men just nu räcker det med att jag går och lägger mig tidigare och kliver upp senare. Att få sömn efter att man ammat är inte svårt!
Gällande hemmet, så tack vare A är här diskat och vi får normal mat på bordet och tvätten hänger sig och roskisarna åker ut. Jag kanske får påminna honom om småsaker som han inte ens tänker på, men det hör väl till... Och blöjbyten sköter han också ;)
Leksakerna kommer senare, de som krabaten äger nu går att räkna på en hand och på golvet ligger dom inte på nån månad ännu, eftersom krabaten inte har något att göra där förrän då heller...

Det som jag däremot inte visste var hur mycket nytt det är att hålla koll på och hur snabbt något man just lärt sig ändrar och man får lära sig nåt nytt igen.
Det jag inte heller visste var hur mycket tid han tar. Att gå på wc är ingen självklarhet. När han är vaken kräver han all uppmärksamhet. När han sover gör man annat, men man går inte hemifrån (tacka vet jag tv-serierna från sveriges tv på dagtid, avgiften är värd varje cent!). Jag ser fram emot om en par veckor då krabaten är mogen att tas ut i minusgrader i vagnen!
Livet har också blivit till en gissningstävling. Vad menar han med den sortens gnäll? Sover han så djupt att jag kan lägga honom i sängen nu utan att han vaknar? Varför ammar han en halvtimme nu när det räckte med 10 minuter senast?
Och då VET jag att han hittils har varit en mycket enkel bebis!

Och gällande att älska. Från den stunden jag såg honom första gången och konstaterade i mitt huvud att det är så mitt barn ser ut, så var jag fast.
Sedan ser det lite olika ut olika stunder på dagen. Det är svårt att beskriva, men när jag sitter med honom ensam och A är borta hemifrån och jag önskar mig fritid på ett sätt som jag inte kommer att ha på länge nu och det är orättvist så känns det lite påtvingat. Ibland när han gnäller och har gas i magen och när han nästan inte kan andas för det kommer för mycket mjölk känner jag mig helt hjälplös. Däremellan, när han är lugn och bara tittar på mig och sin pappa med sina stora ögon och gör små miner och det rycker i hans mungipor känner jag inget annat än lycka. Men detdär bandet till honom finns där hela tiden och minskar inte trots att jag är fast hemma eller hjälplös eller lycklig!
Det enda som kanske kan göra mig lyckligare är när A håller i honom och jag har båda mina största kärlekar i en och samma klump.

Jag själv mår bra, trots att vissa viktiga delar av min kropp ännu känner sig så som julens rullsylta såg ut och trots att jag lever livet som buddha.
Jag kan berätta att en stor utspänd mage blir till en mjuk, hängande buddhamage och det får den vara minst en månad till tills jag får grönt ljus att träna igen. Däremot kan jag berätta att det försvunnit 10 (!?) kg från mig på en vecka, så fast det inte blir bikiniform till sommaren, så kommer jag ändå inte att bli misstänkt för att vara en säl :P

Vill ni stanna nu eller kommer ni tillbaka imorgon?

Inte för att krabaten skulle vara för stor eller må dåligt, utan för att om det drar ut på tiden vill dom börja i början av veckan. Vi skulle ha fått stanna på sjukhuset idag, men vi var inte alls förberedda på det, hade inget med annat än handväskan och ytterkläderna och så kunde jag ju handla hem lite mera mat och så skulle vi ju kunna plocka i ordning helt klart hemma innan... Inte är man färdig fast man fått vänta länge redan ;)
Och så tänkte vi att när läkaren en gång varit och undersökt och petat, så kunde hon ju ha satt igång något. Men nåja...

Senast imorgon kl 8 ska vi hur som helst vara på plats på sjukhuset, så det blir tidig väckning hursomhelst, fast det kan vara lite dåligt med nattsömnen inatt :P
Igångsättning på det sätt som jag helst ville och det som borde vara skonsammast mot mig och krabaten, fast det kan dra ut på tiden innan det börjar på riktigt, så jag är nöjd redan på förhand hursomhelst!