Trött och förälskad

Det är såhär att vara förälder?

På förhand hade jag en flummig bild av sömnlösa nätter, blöjbyten, trötta förmiddagar, odiskade högar i köket, leksaker på golvet och en liten ny människa att lära sig älska där mitt i centrum nånstans...

Just nu kan jag konstatera att jag både hade rätt och fel, men framför allt ingen aning om hur lite jag egentligen visste om livet på tre!

Visst får jag mindre sömn, det ska matas och bytas på natten också, men det är inte på det viset att jag går av och an i lägenheten mellan kl 2 och 5 på natten med en gallskrikande bebis på armen. Säkert kommer det sådana nätter också, men just nu räcker det med att jag går och lägger mig tidigare och kliver upp senare. Att få sömn efter att man ammat är inte svårt!
Gällande hemmet, så tack vare A är här diskat och vi får normal mat på bordet och tvätten hänger sig och roskisarna åker ut. Jag kanske får påminna honom om småsaker som han inte ens tänker på, men det hör väl till... Och blöjbyten sköter han också ;)
Leksakerna kommer senare, de som krabaten äger nu går att räkna på en hand och på golvet ligger dom inte på nån månad ännu, eftersom krabaten inte har något att göra där förrän då heller...

Det som jag däremot inte visste var hur mycket nytt det är att hålla koll på och hur snabbt något man just lärt sig ändrar och man får lära sig nåt nytt igen.
Det jag inte heller visste var hur mycket tid han tar. Att gå på wc är ingen självklarhet. När han är vaken kräver han all uppmärksamhet. När han sover gör man annat, men man går inte hemifrån (tacka vet jag tv-serierna från sveriges tv på dagtid, avgiften är värd varje cent!). Jag ser fram emot om en par veckor då krabaten är mogen att tas ut i minusgrader i vagnen!
Livet har också blivit till en gissningstävling. Vad menar han med den sortens gnäll? Sover han så djupt att jag kan lägga honom i sängen nu utan att han vaknar? Varför ammar han en halvtimme nu när det räckte med 10 minuter senast?
Och då VET jag att han hittils har varit en mycket enkel bebis!

Och gällande att älska. Från den stunden jag såg honom första gången och konstaterade i mitt huvud att det är så mitt barn ser ut, så var jag fast.
Sedan ser det lite olika ut olika stunder på dagen. Det är svårt att beskriva, men när jag sitter med honom ensam och A är borta hemifrån och jag önskar mig fritid på ett sätt som jag inte kommer att ha på länge nu och det är orättvist så känns det lite påtvingat. Ibland när han gnäller och har gas i magen och när han nästan inte kan andas för det kommer för mycket mjölk känner jag mig helt hjälplös. Däremellan, när han är lugn och bara tittar på mig och sin pappa med sina stora ögon och gör små miner och det rycker i hans mungipor känner jag inget annat än lycka. Men detdär bandet till honom finns där hela tiden och minskar inte trots att jag är fast hemma eller hjälplös eller lycklig!
Det enda som kanske kan göra mig lyckligare är när A håller i honom och jag har båda mina största kärlekar i en och samma klump.

Jag själv mår bra, trots att vissa viktiga delar av min kropp ännu känner sig så som julens rullsylta såg ut och trots att jag lever livet som buddha.
Jag kan berätta att en stor utspänd mage blir till en mjuk, hängande buddhamage och det får den vara minst en månad till tills jag får grönt ljus att träna igen. Däremot kan jag berätta att det försvunnit 10 (!?) kg från mig på en vecka, så fast det inte blir bikiniform till sommaren, så kommer jag ändå inte att bli misstänkt för att vara en säl :P