Och plötsligt...

På en dag har killen bestämt sig för att det viktigaste som finns är att dra sig UPPÅT.
UPPÅT är det nya svarta.
Och på en dag har höperöts vardag blivit ett snäpp stressigare och två snäpp intressantare igen.

Mitt i allt flyger det fram en massa leksaker på golvet i andra rummet bakom halvväggen och jag tänker att om tre sekunder har han tagit tag i kanten och vält hela leksakskorgen på ända.
Helt rätt! Och så vippar han upp den igen så den tar emot väggen med ett "donk". Ajaj Viktor, du ska inte slänga dina saker, säger jag, utan att egentligen vänta mig att han förstår. Han ger mig ett ögonkast vid mitt Ajaj och ser ut att tänka nåt allvarligt.
Sedan tar han tag i kanten på korgen igen, men denhär gången drar han sig närmare och häver upp sig, först på knäna och sen på fötterna, mycket bredbent och ostadigt och med händerna i ett fast grepp om korgkanten.
Och jag står där och hållar andan och gapar. På en knapp armlängds avstånd, redo att rycka in. Detdär kunde han ju inte igår!
Han bara står där en stund och gungar lite och så lägger han ner knäna i marken och så lägger han sig på mage och tittar på mig igen. Såg du nu?
Du ÄR duktig, jätteduktig! säger jag och hoppas tyst att jag är en såndär förälder som berömmer lika ofta som jag förmanar...

Men som sagt, innan han behärskar det och allt annat han ska kunna innan han blir stor så får jag väl jaga efter honom som en tok ett par år till...