Murphy tuli taloon

Och detta som skulle bli Effektiva Veckan (TM) som skulle avslutas med att åka upp till slätterna och hälsa på morföräldrarna.
Det ser illa ut.
Igår på kvällskvisten svalde jag ett sandpapper, helt utan förvarning. Och på natten vaknade jag mitt i ett hostanfall med ett sjuhelsikes halsont och hörde sonen snorkla och hosta lite smått till svar i sin egen säng.
Tack och lov har det inte blivit värre, så sonen ligger ute och snorklar i vagnen nu och jag sitter inne med en kopp honungsvatten och nålar gardiner.

Men frågan kvarstår: Varför blir man alltid, utan undantag, småkrasslig just den vecka när man tänkt få det sista rummet upprett hemma, få gamla lägenheten städad, när man tänkt sig på kanske rentutav två spinningpass och dessutom ska besöka föräldrarna som gör tecknet för onda ögat så fort man nämner ordet halsont??

Om nån annan vill ha Murphy på besök så skickar jag gärna dit honom. Och om någon vet vem som skickade honom hit, så får du gärna berätta så går jag dit och hostar lite på personen i fråga!

Barnförbjudet kräl

Sambon försökte komma med en fin vink här hemma när han skulle sätta böcker under huvudändan på hostande krabatens säng och högt påpekade att det var så skönt att krypa på ett rent golv. Jag lovade att jag skulle testa golvet jag med så snart krabaten somnat och inte längre låg fastklistrad på min arm.

Jag bör väl tillägga att min annars småslarviga gubbe har städat, dammsugat och moppat hela lägenheten medan jag var ute och roade mig på hantverksmässa...

Så nu ska jag, lördagen till ära, kräla lite på golvet för att han ska förstå hur mycket jag uppskattar hans städande.
Månne om jag krälar i endast ammnings-bh:n och mommotrosorna blir han så lycklig att han städar lägenheten nästa vecka också!

Gulligaste sättet att vakna?

Dethär måste vara en av de bästa sätten att bli väckt.
Sambon låg på soffan och snörvlade inatt och hostande lilla V hade intagit hans plats i sängen. Så på morgonen blev jag väckt av att varma små händer på fläktande armar buffade mig i ansiktet.

Det var så sött att jag nästan förlät honom för att klockan bara var kvart före sju.

"Mmm... Mamma vill sova"
Buff
Buffbuffbuff
"Hmmph" (sagt med en liten hand över munnen) "Tycker du att jag ska vakna nu?"
BUFF
"Jaja, vänta tills du blir tonåring och måste upp tiiidigt till skolan så får du se hur det känns!"

Att möta döden på köksgolvet

En familjemedlem:
UUUUÄÄÄÄÄHHHhostkrackelharkelhosthosthost *djuuup inandning*
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHosthosthostkrackel *djup inandning börjar bli röd i ansiketet*
UÄHÄHÄHÄHosthosthost... *börjar bli lila i ansiktet*
Hostelihosthostflämtflämt... *andas emellan* Och så vidare tills man kommer på vad som kan lugna honom, tidigare idag hade han för varmt iaf och jag fick ta en kall trasa att kyla honom med.

En annan familjemedlem:
*snörvel* *host*
Alltså, jag bår dog riktigt elädigt du. Jag e så täppt och där jag kliver upp så bara sdurrar det. Med idt lär jag väl ska dö av det...
*spelar Final countdown så att jag ska förstå att nedräkningen mot döden ändå är nära*

Och ingendera har feber!!! (ännu)
Hur kan karar vara så sjuka av en mild flunssa?
Så sjuka att man bara kan ligga på golvet medan en annan steker plättar:



Bortskämda är dom ännu till!



(Nåja i den mindres fall kan det vara farligt, men så länge det lossnar när han hostar, han äter bra och inte blir slö så finns det ingen orsak att jaga upp sig)

Moderskapets rumpsidor...

Nåja! Så fick jag annat att tänka på än streets of Helsinki.

V har sin första riktiga förkylning.
Det är så eländigt när en så liten liten filur hostar. Han orkar inte hosta så som äldre barn gör utan han hostar bara emellan när nåt riktigt irriterar halsen. Och det låter så hest och grymtigt så man blir ju helt förstörd!

Egentligen är det väldigt väldigt sällan dom blir riktigt sjuka så länge dom är så små, men det kan hända, så bara hålla ett öga på honom och trösta honom de gånger i natt när han vaknar av hosta och börjar gråta av ilska över att han vaknar och samtidigt passa på att känna efter så han inte känns febrig.

Men den trevliga läkaren som klämde på honom, vi var via hälsostationen för att kolla när han aldrig varit sjuk förut, så frågade förvånat om han alltid är så snäll?
Jo. Han är.
Vi är bortskämda.
Och egentligen är jag väldigt lycklig över det.

Så nu ska jag förska tänka på hur snäll och duktig han är och upprepa mitt mantra "inte vara hönsmamma inte vara hönsmamma inte vara hönsmamma" istället för att tänka på att han ligger och sover på andra sidan en halvöppen dörr och kan ha svårt att andas i detta nu utan att jag hör det...
Moderskapets rumpsidor!