Nytta och nöje

Efter att ha skrubbat från takkant till golv i badrummet är fötterna passligt russinaktiga för att få sig ett extra dopp i fotsalt, en omgång med filen (läs: raspen, alternativt annat hästverktyg), ett kilo hudkräm och yllesockorna på.
Sådär, dagens jobb och dagens njutning avklarat i en enda smäll. Då kan man väl gå och lägga sig igen då?

Dagens put.

Ett år!

Härrägud, jag håller ju på att glömma; vi firar ett år idag.
Ja inte någon relation direkt, men vi firar ett år i huset!
En snöig blåsig lillajulslördag för exakt ett år sedan fick vi hjälp av hela halva tjocka smala släkten och fick picket och packet flyttat. Sen åt vi soppa. Sen skruvade vi ihop sängarna. Sen vinkade vi av de mer långväga flytthjälparna och så snarkade vi oss gott igenom den första natten i nya huset.

Så förvarar man en (väldigt korthårig och väldigt väldigt liten, jösses vad han växt på ett år) 11-månaders krabat medan man själv flyttar in.

Tankar kring föräldraskapet

Krabaten lär sig nya saker varje dag och vi har redan anat att den snart två-åriga stora lilla pojken både är en drama queen och börjar ta riktiga maktkamper snart.

Drama queen, när den ena föräldern säger till på skarpen rusar man gråååtandes till den andra för att få kram och puss och medhåll. Maktkamp i fråga om att vilja äga och bestämma över rutinerna i huset, dethär med att sitta i mammas famn vid matbordet är för tillfället en klurig bit.

Och i samma veva kan jag inte låta bli att jämföra krabaten med min egen uppväxt, eller rättare sagt jämföra min mammas uppfostran med min uppfostring.
Jag är inte lika nojig som min mamma, vill jag tro i alla fall. Fast jag vet att mamma skyddade oss från alla faror när vi var småa. Krabaten har mera frihet att testa själv också på knepigare saker. Å andra sidan är han en sådan som rusar iväg i 120 km/h bort från mamma om han kommer åt och petar på allt och testar saker genom att kasta dem i marken (fast det sistnämnda jobbar vi hårt på), jag var nog mycket mycket mera försiktig som liten, kanske just till följd av alla faror som jag hade lärt mig lurade överallt.

Å andra sidan ställer detdär "oss" till med en del viktiga skillander också. Med en tvilling så var vi alltid två och sådant som jag kunnat göra med krabaten ensam tills nu hade ju inte fungerat alls för min mamma. Och en del kommer att ändras massvis för krabaten nu när det blir ett syskon att ta hänsyn till. Jag försöker vänja honom nu redan på förhand så att det inte blir "syskonet" som tar mamma ifrån honom sedan, utan mamma har sagt nej redan på förhand. Typ gå och hålla handen (för mamma kan inte komma galopperande efter honom hur som helst när han får gå själv och rusar iväg), typ inte sitta i mammas famn vid matbordet (nåja, det gäller egentligen bara frukost och bara vissa dagar, men det kommer inte heller att vara en möjlighet alla dagar i framtiden), typ vänta på sin tur (nu gör mamma dethär klart först, vill du hjälpa så kan du .... under tiden, så hjälper jag dig sedan). Sådant. Okej, detdär med vänta och tidsbegreppet är nog näst intill omöjligt för honom än så länge, men hundra "vänta lite" till så förstår han nog innebörden.

Stackarn, det är inte lätt att bli storasyskonet sådär mitt i allt, men å andra sidan är jag glad att vi får ett till barn och han ett syskon så snart, för det där med att få uppmärksamhet och dela på saker kommer nog att falla i helt nytt ljus för både oss och honom sen när sparkomaten kommer hit. På ett småjobbigt, men förhoppningsvis nyttigt sätt! Åtminstone är det så jag ser på att ha ett syskon nu idag i vuxen ålder.

Granska mig, jag äter ju inget socker!

Åhåå, jag, eller rättare sagt krabaten, borde granskas lite i sömmarna om man ska tro radionyheter och tidningsrubriker idag!

Krabaten dras ju helt klart med i min lågsötade diet!
Han får ju naturell yoggis på morgonen och allt som oftast mörkt rågbröd till, stackaren. Och blir det ris eller pasta så blir det ju bara fullkornsvarianten. Inte den vita. Risgrynsgröt kommer jag att ha svårt för i år, det blir nog fyrflings-varianten även på julafton och så använder jag kanelsocker utan socker. Dessutom blir det frukt istället för bulla på eftermiddagarna. Elände!
Ägg som man hålls mätt av länge och går miste om övriga kolhydrater råkar han dessutom älska, men eftersom det passar med min diet får han äta ägg kanske två dagar i veckan och det är ju FÖR mycket!

Okej, jag drar det till sin spets dethär nu, jag håller mig ändå absolut inte till nån LCHF, men jag har alltid varit noga med det onödiga sockret i närheten av mitt barn, även fast chokobitarna slunkit ner i mig som pengar i spelautomaterna på Viking Line emellanåt.

Samtidigt håller jag fullt och fast med om att för lite kolhydrater kan bidra till, om inte bristsjukdomar, så i alla fall brist på något hos snabbt växande småtyper och en hård "karppaus"-diet skulle jag lika ogärna utsätta min barn för ge som för mycket socker.

Det som jag är tvivelaktigt inställd till på alla sätt och vis, är om det är värt att skola föräldrar och omhänderta barn i lågkolhydrat-familjer. Eller rättare sagt, jag vet inte varför dethär är ett större problem än en Mac Donaldsfamilj i 200-kilosklassen, eller en dietgalen mamma som ställer sig på vågen tre gånger om dagen och ältar sina kilon vid matbordet inför barnen. Jag tror nämligen att dessa på lång sikt innebär MINST lika stora risker i framtiden, både för det enskilda barnet och för skattebetalarna!

Med detta sagt vill jag hälsa från en glad och söt krabat som klämde i sig bulla, pepparkaksdeg och pepparkakor i lördags. Och för att inte verka avsky sötsaker eller på något vis påverka sitt barn i någon riktning offrade sig den snälla modern och klämde i sig lite pepparkakor och deg hon med, omnomnomnom!

Arbete pågår

Gårdagen var för genomgrå för att jag skulle komma på nåt att tänka, ännu mindre nåt att skriva här.

Idag är jag upptagen med sånthär:

Verkstad på gång.

PS. Vad ska man ge i julklapp åt sådana som redan har nästan allt om man inte vill ge nåt onödigt? Jobbigt värre!

Little christmas

Vi spelade lite julmusik p[ youtube i morse. Krabaten spelade ocks[ lite p[ egen hand, s[ nu firar min dator en amerikansk lillajul. Sorry f;r mina a, a och o:n, jag jobbar p[ det.

S[ fick krabaten of;rklarlig feber inatt, igen. Suck med dessa h;stf;rkylningar, men de s'ger ju att det tar ett par [r och minst 20 ordentliga smittor innan de b;rjar ha ett vettigt immunf;rsvar. S[ jag v'ntar att det ska bli l'ttare och l'ttare f;r varje [r som g[r!

Feber forhindrar som tur inte pepparkaksbak! Det enda som f;rtar st'mningen 'r min sockerfria diet. Jag vill smaka p[ degen ju!
"h, nu ska jag g[ och designa ett pepparkakshus, jag f[r inte 'ta degen, men jag kan ju tammetusiken laga fina saker av den i alla fall!

Ett litet problem

Vår kvällskonsekvens är väl ok.
Jag är envisare än sambon, men å andra sidan krävs det eftersom krabaten alltid tror att det är en lek när jag nattar och går ut, nattar och går ut. Suck!
Vår nattkonsekvens är usel.
Nu när sova-träningen äntligen kommit igång så har jag drabbats av gravidtröttheten och har inte ork nattetid att gå tillbaka till egen säng med gosigt sömningt litet barn.

Men detta är inte det värsta problemet, det värsta är att efter att krabaten har somnat sött mellan oss har han kissat brevid/genom blöjan tre nätter i rad. (Det har hänt tidigare, men oftast i egen säng och där har vi plastskydd.) Och jag börjar bli saligt trött på rena pyjamasar och blöjor och handdukar i sängen mitt i natten nu!
Vi har redan bytt till större blöjor och idag ska jag köpa ännu en storlek större, utan desto mera förhoppningar på bättre resultat. Å andra sidan har krabaten börjat intressera sig för pottan lite nu. Frågan är hur smart det är att tända lampor och placera honom på pottan och härja istället för att byta blöja mitt i natten, jag anar att en helt ny dimension av sömnlöshet är i antågande!

Jag ljög lite

Jag hade visst ork kvar igår. Med lite hjälp av sambon är nu största delen av golven dammsugade och moppade och fixade! Bara badrummet och ett par fönster kvar så får här bli jul i år också!

Men vi tjuvstartade lite jag och krabaten idag i alla fall, fast inte hela huset är städat ännu så förberedde vi inför lördagen (med inspiration av Stufa-Evas bak-kollage):

Hmm, dethär stod det inte om i receptet! Varför häller hon socker på spisen och mumlar fula ord istället för att hälla sockret i kastrullen? (kröhöm)

Tag en massa sött och slibbigt som gör att du ändå inte kan äta de små kakorna och blanda på spisen, fast helst i en kastrull då.

Ös över margarin och kryddor och blaanda blaanda tills det blir svalt.

Blanda barn och mjöl, eller nåt ditåt stod det i receptet i alla fall.

Så blandar du mjöl och sockersmörja och barn och får två bruna påsar som ska ligga i kylen ännu i två dar innan det roliga börjar på riktigt.

Nejmen titta, barnet var visst kvar utanför kylen. Glöm inte att rengöra instrumenten noga!

Och innan nån frågar, sonens lyxförkläde är en gammal kasserad skjorta med avrivna ärmar bakofram, duger bra till smetblandning!

Orken tog slut

Om städandet gick långsamt och lungt tidigare så går det på sparlåga nu, krabaten är hemma idag till följd av en sjuk dagmamma och jag har inte hjärta att sätta honom i reservdagvård bara på grund av vårt vardagsrumsgolv som skriker efter en omgång.

Köket fick vi städat idag i alla fall, om man med "städat" menar att jag skrubbar med trasor och svampar och krabaten står uppe på stolen vid diskhon och ropar på "meeeja vatten" och stänker ner hela sig och klirrar med toma barnmatsburkar och försöker smaka på diskvattnet så...

Nu tar krabaten en lur och egentligen hade jag tänkt mig att tvätta köksfönstret under denna paus, men just nu lutar det åt att jag gör detsamma som han, jag sov som en stock inatt, men är trött och drömmer bara om att få lägga mig ner varje vaken stund.

Har lite svårt för att kika in på Kamomillas blogg för nu har hon satt igång sådär smått och det ser så fint ut, jag vill också julpynta ju! Men sömnen går före, idag i alla fall.

Hälsningar från skurhinken

Städandet fortsätter.

Har bara ett par små smutsiga fönsterrutor kvar nu och så har jag just testan en såndär "magisk" svamp som ska ta bort fläckar utan tvättmedel.
Betyg - ett slagkraftigt: Tja...
Jag fick bort jobbiga blyertskonstverk från knähöjd på diverse dörrar och väggar och den verkade fungera fenomenalt på kakel!
Och så kommer ett men. Men efter att ha gått igenom fläckiga ställen, dörrkarmar, dörrar, vessan och sånt här i huset, så var en svamp totalförstörd och slutanvänd. Så köp den inte om du vill göra en miljögärning, då går det lika bra med en trasa som går att tvätta i 60 grader och lite eko-diskmedel och använda flera flera gånger.
Imorgon ska golven dammsugas och moppas!

Har nån förresten bra husmorstips mot kalkfläckarna i duschen (kakelvägg) annat än mirakelsvamp?

Och visst brukar jag städa inför jul, men sällan såhär ivrigt, men sini, jag har gett mig själv lockbetet: Inte ett julpynt i huset förrän här är städat!
Det fungerar, kan vi ju konstatera!

Gratis fynd!

Ny vecka, samma saker. Bara lite långsammare för varje dag som går. Magen börjar påverka vardagen sådär sakteliga nu.

Igår var det hur som helst dags för storstädning av köksskåpet, något som jag drömt om ett halvår! Det värsta fyndet var en påse, minst sagt, ruttna potatisar längst bak i skåpet. Jag tänker inte ens gå in på vad det luktade, däremot tänker jag avlämna en bortförklaring:
Saken är den att jag märkte hur något luktade i köksskåpet i slutet av sommaren och fick fram en påse med dåliga potatisar som jag pekade ut som skyldiga till vår bananflugsinvasion. Problemet löst! Kort därefter fick jag välment hjälp av min mamma och sambo som tyckte vi skulle ändra lite på pappersinsamlingen och plastpåssamlingen i skåpet och en plastpåse med potatisar ser ju ut som en, ja, plastpåse, varken mer eller mindre, så där har de blivit inpackade lukttätt och fint bakom en massa andra plastpåsar och fått jäsa för sig själva i ett par månader. Resten får ni räkna ut själv!

De bästa fynden i skåpet ser ni däremot här!


Korngrynen ligger i ugnen och blir till lunchgröt för tillfället, billig och GI-aktig lunch i flera dar, det gör knappast något att de var bäst före 2010.
Lika gamla är majskornen och mungbönorna, men de ska istället bli till bönpåsar, ni vet såna som man kan kasta eller balansera på huvudet!

När jag ska ge mig tid att plocka fram symaskinen är en annan femma...
Dagens to-do är att tvätta insidan av fönstrena. Och så skulle jag döda för ett par lite vintrigare vardagsrumsgardiner!

17,4

Det visar termometern i köket just nu. Inomhus. Jag antar att det knappast är varmare i nåt annat rum. Utomhus är det en tre-fyra minus, men en brasa sprakar i spisen redan idag. Vi kom hem sent igår så vi hann knappt elda och kvällen innan det hade vi den riktiga villaavslutningen ute på stugan.

Inte den då man eldar rishögar och forneldar och skjuter rakter och tänder lyktor, utan den då man eldar som en tok i kaminen för att få upp temperaturen i sovrummet tills läggdags. Bara för att nästa morgon riva blommiga lakan ur sommarsängar och samla ihop badhanddukar ur bastun. Ställa in de sista utemöblerna och gasgrillen, täcka in rosen med löv och ris. Plocka ut öppnade makaronipåsar ur köksskåpen, ta ut senapsburkarna ur kylen, torka ur, diska, plocka ihop, dammsuga och sätta råttgiftet vid springan mellan spisen och köksskåpen. Sån villaavslutning.

Nu har vår tvättmaskin jobb i några dagar, och jag med. Köksskåpen här hemma måste gås igenom för att vi ska ha plats för allt från stugan. Det tar emot, egentligen skulle jag ha lust att sticka varma små sockor just nu och mysa med sonen framför brasan och vårda min krabbis. Inte öl- eller vinkrabbis då utan dabetesmedicinskrabbis. Filuren i magen var helt normalstor (1,77 kg uppskattningsvis), jag har blodvärden som skulle godkännas för en åldersdiabets-patient, men då läkarna är så attans noga med graviditets-sockervärdena. Läkaren hummade lite och konstaterade att om jag slutat äta choko till vardags och har EN dag i veckan då jag får äta EN bit något sött och ändå har lite för höga värden var tredje dag, så är det bara att sätta till medicin då. Och den ger lite krabbissmak i munnen. Det lär vara något man vänjer sig vid och jag tänker att i dryga två månader ska jag väl klara av det, men lite retar det nog att det inte räcker med de ansträngningar jag redan gjort!

Hög som ett hus

Under loppet av bara några dagar slog den till. Hormontröttheten.
Horrormonerna, som orsakade spyor och elände, blev plötsligt en ljuv drog som gör mig lugn och trött och avslappnad. No stress, no pain. När jag väntade krabaten höll de i sig under den värsta nattammningstiden dessutom.

Usch vad jag njuter av dethär! Sömn som inte störs förrän krabaten står vid sänkanten och pickar mig på armen (hur det går med sömnskolan kan ni gissa), sällan är mos i hjärnan så hjärtligt välkommet! Tidningshögar på vardagsrumsbordet, smulornas krig i köket, smutsiga fönster: Äääh, jag hinner med det senare! *vifta slappt med handen*

Kan man knarka graviditet är det det jag gör just nu.

Det finns bara två dåliga sidor med denhär drogen:
A) Det är nu man börjar glömma saker och blir en riktig råddfia.
B) Den kommer att ta slut en vacker dag, då verkligheten kommer och knackar mig lite försynt på axeln med en stenslägga. Abstinensen ser jag inte fram emot, men denhär gången är jag i alla fall förberedd!

Inte kancellera, tror jag

Tur att man läser bloggar! Fast de är småa och beigefärgade.
Nu har vi då äntligen biljetter till Välkomna till mommos. En föreställning dagtid, då nykomlingen förhoppningsvis har nått en så aktningsvärd ålder (minst 1½ månad) så att den klarar både bilresa och barnvakt några timmar.

Dagens språkpris går till Wasa Teaters biljettjänst där jag får order om att antingen gå vidare eller Kancellera nätbetalningen. Jag vet inte vad man gör när man kancellerar, men det låter lite farligt, speciellt i närheten av nätbanken, så jag undvek den knappen.

I övrigt en flitig förmiddag, jag städar kylskåp och bakar bröd. Nytt recept med skållat havrekli i grunden, vi får se vad det blir till!
Sen i eftermiddag ska jag bara slappa och njuta, för det enda inbokade i kalendern är ett frissabesök och planering av årets julkort. Om vädret håller i sig går jag och hämtar krabaten lite tidigare från dagmamman så kan vi kratta tillsammans ute på gården sen. Ojoj, om dom rika sku veta hur vi fatiga har de!

Sova tillsammans-metoden?

Uh, vi vuxna i huset är lite slappa, det måste medges.
Förra torsdagen skulle krabaten nattas av sambon, sambon hade annat inplanerat så det blev inte många returer av och an till sovrummet innan han satt brevid brevid och nattade vilket innebar att vi hade krabaten i vår säng klockan ett på natten igen.
I vecksolutet då vi hälsade på mina föräldrar sov Krabaten i samma rum som oss (och sov riktigt gott, det medges), vilket innebar att flytten tillbaka till eget rum mottogs mindre glatt här hemma igen.
Okej, söndagkväll gick bra, men igår fick jag jogga av och an i en timme innan krabaten somnade. På natten sedan hade jag inte ens hunnit somna innan han ropade och efter att ha nattat om honom vaknade han efter en ynka kvart och kom joggande till oss. Orka säga nej då sedan när man redan varit på väg att få sjuka bröst av den svala nattluften. Sambon mumlade något om att han kanske borde, men var ungefär lika mycket på hugget som jag. Som tack för att han fick sova med oss kröp krabaten ner mellan våra fötter för att sova med följden att han drattade i golvet några timmar senare och måste tröstas en hel del innan det blev nåt sovande av igen.

Slutresultat: Vi är slappa och ganska trötta. Sonen är ståndaktig i sin egen åsikt och ganska trött han med.
Fortsätta, fortsätta ikväll igen.

29+0

H*n, som troligtvis är en han och går under projektnamnet Filuren, mår bra. Och sparkar på utav bara attan. Inte så att han skulle sparka mera eller oftare än vad jag minns med Krabaten, utan för att han sparkar så hårt och är så stark. Mitt i allt ser det ut som att jag skulle hoppa till, fast det är nån annan som orsakar det. Om det känns såhär i min mage redan nu, så som det kändes den sista månaden med Krabaten, hur kommer det då inte att vara i januari då? Knäckta revben?

Själv mår jag också bra, men ska på ett extra storleksultraljud på fredag. Vilket kan vara nödvändigt. På rådgivningen fick jag beröm för mitt hälsosamma ätande, inte mycket extra socker här inte! Blodsockret pendlade ändå på båda sidor om gränsvärdet och fast vikten hade gått upp med noll gram, så hade magen växt med 3 cm på två veckor(!?!), vad säger man om det?

Inte mycket, man bara konstaterar att man faktiskt börjar bli smått otymplig och plockar fram ett par skor som går att sticka rakt på fötterna istället för att fortsätta med skosnöresframåtböjen som börjar ge upphov till en hel del komiskt stånkande och putande med kroppsdelar.

Små kriser

Veckoslutet kom och gick. Och jag konstaterade som vanligt att när man åkt förbi S ja A Ollila och Heden-skylten så slår nu-tar-österbotten-slut-melankolin till. Men sen kommer man ju hem till sitt och allt blir bra igen! Eller ja, vardagen är ju full av små funderingar den också.

Den första upptäckten var att vi kom hem till ett 16-gradigt hus. Vilket på sätt och vis är bra! Vi eldar för värmen och slösar inte på oljan med andra ord, men jag skulle inte säga nej till den som ställer upp på en timmes eldningsservice samma dag vi kommer hem så man inte skulle behöva dra yllehalaren utanpå pyjamasen när det är sovdags för krabaten.
Kris nummer två kom sig av att kaffekokaren abrupt slutade fungera i fredags på eftermiddagen innan vi skulle åka upp. Så idag på morgonen fick sambon gå en runda i garagekällaren för att gräva fram sin estniska kaffekokare. En helt vanlig kaffekokare. Man bara måste komma ihåg att dra ur sladden efter varje användning för säkerhets skull.

Hursomhelst, nu är här över 19 grader och frukostkaffet gick att dricka, vardagens små kriser är till för att lösas!
Kris nummer tre jobbar jag på ännu, en hals som är så sjuk så det gör ont att prata, hoppas det bara är den kalla sovrumstemperaturen och inte nåt varaktigt.

Och så en veckoslutsfiilisbild:

Bus på mommos säng. Trött mamma, piggt barn, som det ska vara då!

Ajjo, magen är i gömman, maguppdatering och sockerläge kommer senare!

Man får det man förtjänar

Vi var på en shoppingrunda till närmaste shoppingcentret nu på förmiddagen jag och krabaten.
Inköpen fördelade sig så som följer:
Krabat - Vintersäsongsmössa, strumpor och reajacka till nästa vår
Sambo - Farsdagspresent
Moffa - Farsdagspresent
Jag - Huvudvärkstabletter

Don efter person.

Nu ska vi packa väskorna och börja laga oss upp till mommo och moffa för att fira farsdag!

Var och en blir salig på sin vatugröjt

Som min fammo skulle ha sagt.
Jag hittade kloka ord i Bittes blogg, gällande dagvård och familjer som dels fick mig att reflektera över vår situation och dels över hur fort trenderna inom barnauppforstran ändå ändras.

Killen har gått på heltid i dagvård sedan han var 15 månader. Dels för att pengarna behövs, dels för att jag behöver jobbet.
Jo det gör jag faktiskt! Det är en aspekt som jag mycket sällan sett i dehär debatterna. Det talas om att mamman ska få sin egentid, ha en hobby eller två, ha sin lediga kväll osv. Men i förlängningen räcker det inte för mig.

Det är en självbild som jag fått slåss med mycket innan jag själv accepterade den. Dels för att jag alltid, ända sen babydockstiden, trott att jag skulle trivas hemma, dels för att trenden just nu verkar peka på att man helst ska drömma om att vara hemmamamma, fast omständigheterna tvingar en till annat.
Jag är tvärtom en sådan person som inte klarar av att vara hemma dag ut och dag in med småbarn i en stad där jag ändå inte känner så många vuxna att umgås med. Eller visst klarar jag av, men jag blir en sur, uttråkad och understimulerad människa och mamma av det i längden, tyvärr.
I och med mitt halvåriga jobb märkte jag att jag fick just det som jag behövde. Använda huvudet, umgås med vuxna, skapa rutiner i vardagen som finns till för mig, inte andras rutiner som jag ska anpassa mig efter och en massa andra små pusselbitar som föll på plats.

Innan någon missuppfattar mig och säger att jag är en sån som aldrig borde skaffa barn: Jag älskar inte mitt/mina barn mindre för dethär! Tvärtom, mitt jobb gör att jag är en 1000 gånger gladare, tålmodigare och påhittigare mamma sen när jag är hemma.
Och på samma sätt nu när nästa mammaledighet närmar sig: Det att krabaten kan fortsätta gå i dagvård ett par dagar i veckan kommer att göra att jag har mera ork och energi över för honom de dagar han sedan är hemma!
För energi är något man behöver i hans närvaro.

Dessutom tycker jag mig ana att hemmamammandet (hemmapappandet likaså) i den form det förespråkas just nu är något av, ja, en trend, från de lite mera välbergade familjerna, som en del av de idal som fanns innan den ekonomiska instabiliteteten efter hösten 2008 och nu sprider det sig som ringar på vattnet ut i samhället, ackompanjerat av andra samklingande trender i stil med shiftdown och heimlaga. På 80- och 90-talen lär det istället ha varit den fantastiskt goda dagvården som förespråkades och arbetsliv och karriär som gällde.
Så i väntan på trenden som passar perfekt in på mig tänker jag fortsätta med det som gör vår familj lyckligast just nu, och hoppas att alla andra gör detsamma för sig!

Hint hint

Om nu någon här känner på sig att den vill köpa en julklapp åt mig (systeryyyysteeer), så kan jag berätta att denhär ligger högt på önskelistan just nu:

Elin Ek, Supertanten: för dig som redan är en och för dig som vill bli: sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage.

Sova själv

Höh, nu skäms jag nästan som målade upp Den Skräckfyllda Bilden av Sova Själv.
Metoden gav alltså precis vad den lovade. Inte förrän väckarklockan pinglade imorse kom krabaten joggandes till vårt rum och då ville han bara gooosa under täcket en stund till.
På ett sätt galet skönt att ha sängen för sig själv, på ett annat skulle det också vara skönt att veta att barnet ligger mellan oss och har det bra. Barnet har det troligtvis bra eftersom det snusar lungt, att andas är ett grundläggande tecken på att man har det bra. Och andetagen är ju något man inte hör när det sover i eget rum, fastän det med 99,99% sannolikhet har det lika bra där. Det finns alltså 0.001% orsak att oroa mig på natten när krabaten sover själv, men det avrundas och avjämnas uppåt till ungefär 10% på grund av mamma-genen.

Nu har jag gjort den första stora julklappsbeställningen på adlibris, flera Bu och bä-böcker till krabaten och en hushållspraktika till mig. Det ska väl hålla oss båda sysselsatta under diverse ammningar det närmaste året!

Sömnskolan forts.

Krabaten verkade så trött ikväll att jag körde på somna själv direkt. Och det var mindre farligt än vad jag tänkt mig!
Jag läste sagan, stoppade om, sjöng gonattvisan och förklarade för krabaten att mamma går och sitter i stolen i vardagsrummet.
En minut senare hade jag minst sagt svårt att hålla minen seriös när en fotboll plötsligt kikade fram i dörrspringan till sonens rum. Någon som helt klart ville ha lite uppmärksamhet, på ett ganska diskret och sött sätt. Så jag klev upp, stoppade om och sade gonatt gonatt igen.

Sist och slutligen vet jag inte hur många gånger jag klev upp och gjorde samma sak. 15? 20? 25? Men en halvtimme tog det, lite tårar kom det mellan de sista "nattningarna" och sedan slocknade tröttisen på egen hand.

Det var steg ett.
Det svåra kommer sen klockan ett inatt då jag inget hellre vill än att sova själv och ska klara av samma sak igen.

Sömnskolan del 1

En dag senare än tänkt, på grund av tidigare nämnda olycka, är det meningen att krabatens sömnskola körs igång ikväll.

För det första får jag ge lite ris åt mig själv. Sonen somnade ju faktiskt helt själv i spjälsängen och hade goda förutsättningar att bara fortsätta på samma sätt när han fick eget rum och låg säng. Det gick till och med helt bra en vecka. Sedan var det de trötta och lata föräldrarna som inte orkade och så var det en feber och en förkylning nu sitter nån av oss med honom tills han somnar, tar iofs inte länge, men då vaknar han på natten och saknar oss kommer han joggande till vårt rum. Och nu har det i sin tur gått så långt att nu har vi honom hos oss innan klockan 1 varje natt.

Efter lite erfarenheter av bekanta, studier av expertutlåtanden och skeptiskt granskande av helt vanliga yra diskussionsforum har jag nu tänkt fortsätta med nappen nattetid ett tag till, däremot ska jag som ett första "snällt" steg, testa på stolmetoden. Ni vet, först sitter man bervid sängen (men utan att underhålla barnet, läsa tidning, sticka, whatever istället), nästa kväll flyttar man stolen till precis innanför dörren till rummet, sedan utanför dörren och sen sitter jag redan i princip i vardagsrummet. Vaknar han på natten gäller precis samma sak.
Fungerar inte det, blir det den hårda vägen med sova själv. Jag gissar det kan bli en par egentidsfria kvällar, men värt det i längden.

Nappen har vi bara som mål att bli striktare med. Mellan frukost och kvällsbit behöver den faktiskt inte ens synas i krabatens närhet. Men jag tänker som så att den går det lättare att bli av med inom några månader då det börjar gå att resonera mera med killen och han kan "ge bort" den eller byta ut den mot nåt annat.

Höperöts sjuktransport Ab

Nej, varken dammsugning, wc-tvätt eller tupplur har det blivit idag.
Jag tänkte ta mig en tidig lunch med tidig lur när dagmamman ringde och sade att jag inte skulle vara orolig, men krabaten hade trillat och slagit sig.
Nejnej, inte orolig, iiinte alls!
Med sambon på två timmars avstånd och krabatens fammo med flunssa och hemma i pyjamas räknade jag att det går snabbast att agera sjuktransport själv. På några minuter hade jag tagit tre slevar av den tänkta lunchen, packat med banan och tetra-smoothie och parvlade mig iväg till dagmamman så fort jag orkade.
Väl där lugnade jag mig när den lille mannen satt snällt i dagmammans famn och funderade på livet. Såren i huvudet såg inte heller så farliga ut. På hälsocentralen konstaterade de att det varken krävde stygn eller klister, men frågade om jag ville ha en plåsterlapp på? Med tanke på killens kalufs räknade jag ut att det blir knepigare att få plåster uttrasslade därifrån än nyttan de skulle göra, så jag avböjde och lovade att putsa såren morgon och kväll några dagar istället.

Allt gott! Jag har fått redigt med motion, krabaten klättrar runt lika våghalsigt som vanligt, fast jag fått honom att säga "siktig trappan". Jag tror till och med att jag fick bort blodfläckarna från kläderna!

Ett sadistiskt drag

Den bästa stunden!
Sambo och krabat är ivägpackade på sina dagssysslor. Köket är någorlunda uppröjt, disk- och tvättmaskinerna snurrar och jag sitter med en kopp te och läser nyheter framför datorn en stund innan det är dags att ta tag i allt detdär som jag ville ta tag i redan förra veckan.
Det skulle kanske vara ännu mera lockande om inte min hjärna ännu skulle vara packad med snor som inte vill ut.
Men jag har satt en gräns åt mig själv, får jag vessan tvättad och golvet dammsuget och en tupplurså är jag nöjd med det. Det kommer en ny dag imorgon.

Å andra sidan har jag förståelse för att sambo och krabat hade bråttom härifrån i morse. Jag håller på att utveckla ett lätt sadisktiskt drag. Jag är nämligen på god väg att bli en lamp-Hitler (vi hade en disk och städ-Hitler i vår första studiebostad, enligt rullande schema, därav namnet).
Plötsligt hör jag mig själv bräka ut kommentarer i stil med "Måste du tända bastulampan också när du ska duscha?" och "I morse släckte jag både taklampan och skrivbordslampan i ditt arbetsrum efter att du farit hemifrån" och när vi åker iväg nångång på kväll en får inget annat än utelampan vid sidodörren vara på.
Å ena sidan känner jag mig löjlig som gnäller på mest energisparlampor då vi har en gammal tv och surrande frysbox, allt annat än energiklass A, å andra sidan tycker jag att det är så attans onödigt att ha fullt upplyst hus när vi ändå bara sitter i typ två rum åt gången.

Jantelagen kan gå och slänga sig

Jag tänkte just tanken: Attans att jag är bra på dethär!
Sedan kom Jante och knackade mig på axeln och gav mig ett snett ögonkast. Men mitt samvete vägrade för en gångs skulle att ta åt sig.
Nej, jag ÄR fasktiskt bra på dethär!

Vad det var jag gjort då? Jo, jag hade suckat djupt vid tanken på middag, men efter att jag öppnat kylskåpet och rotat runt lite hade jag en plan som jag ivrigt satte igång med och vid middagsbordet kunde jag bara konstatera att det var godare än vad jag trott! Jag har väl min fantasi att tacka för förmågan att hastigt komma på nåt nytt som blir gott, utan att snegla i en kokbok.
(Ehrm, det börj erkännas, ibland har mina utsvävningar blivit lite väl fantasirika, åtminstone enligt den stränga familjejuryn)

Vad kan du ärligt säga att du är bra på påriktigt? Utan falsk eller äkta blygsamhet.


Kvällens meny:
Krämig tomat- och paprikasalasa med fetaost och grahamscrépes. Och nauravat nakit. För att muta den yngsta jurymedlemen.

Ett mirakel!

Jag har dammsugat ett rum på tumis med krabaten utan att han fick panikgråtattack och måste upp i famnen!
Framför mig ser jag en framtid för Det Rena Huset för första gången sedan jag köpte damsugaren! Och en ond bråd död för dammråttorna, muahaha...

Låt så vara att det var sovrummet och krabaten satt placerad mitt uppe på sängen med både älsklingslammet i famnen och nappen i munnen, men jag ser det ändå som ett stort framsteg. Efter det var vi båda förtjänta av ett riktigt smarrigt mellanmål!
"Filerad" fintärnad appelsin, blandad med turkisk yoggis och en tsk fruktsocker och några bitar riven mörkchoko på.

Imrogon tar vi ett rum och ett godismellanmål till!

(Okej, jag inser att jag är överdrivet löjligt lycklig över detta, men fatta att det är jobbigt att inte kunna få huset rent när man vill! Note to self: Fotbollsspelaren i magen ska få lyssna på dammsugaren varje dag från det att den kommer hem.)

Krabaten förevisar

Ett begrundande ansiktsuttryck, snorproduktionen och den nya mössan:

Nu får jag den inte av honom, jag tror att han på ett diskret sätt försöker säga att han vill ut, snor och hosta eller inte.

Gräsbilen?

Krabaten (aka. snor- och slemproducenten) ståtade med ett nytt ord igår, ordet hashpipa.
Och innan någon ringer myndigheterna så kan jag berätta att den drogrelaterade associationen sitter helt mellan den vuxna betraktarens öron. Associera snarare till något kallt och gott.
Det är nämligen sonens sätt att ropa på glassbilen som stannar här utanför. Glass + piipaa-bil, med lite sludder på konsonanterna. Mycket enkelt. Men desto svårare för mamman att hålla sig för skratt.

På tal om glass, tredje dagen hemma och jag kunde döda för choko. Har nån nåt tips på något inte alltför sött som man ändå kan knapra i sig när man sitter hemma och mäter blodsocker?

Hemlängtan

Inatt kom hostan på besök. Så min sömn har blivit prydligt uppdelad av slemhosta rakt upp i ansiktet och välriktade sparkar mot brösten. När gryningen sådär sakteliga infann sig var mitt eget huvud fullt av snor och halsen sträv.

Morogon inleddes således med att meddela dagmamman om att vi nog inte kommer idag heller nej och att meddela min mamma om att vi nog inte kommer upp på mommos 85-årskalas i helgen. Om inte ett litet mirakel sker och krabaten är frisk imorgon på morgonen och min egen begynnande förkylning gör en helomvändning.
(Sedan den glada spysjukan i våras har vi sjukdomsförbud när huset är fullt hemma, wonder why?)

Och hittills hade jag på nåt sätt lite dragit mig inför pampas-resan, planera och packapappaskappsäck och sånt, men nu när det ser illa ut med farandet, då drabbas jag förstås av akut hemlängtan. På grund av jularna vi firat här nere så har jag kusiner jag inte träffat på två år, och krabaten har flera småkusiner han aldrig någonsin träffat. Och nu när det är allhelgona och allt, då brukar vi besöka gravarna, mina egna släktingar jag aldrig kommer att få träffa mera. Jag saknar en höstpromenad med systeryster i hemsoporna eller en kort blåsig stund vid båthuset, då man bara konstaterar att jo, men nej, vi börjar inte åka över till skärin nu.
Jag undrar om det bara är pampeser som ibland får känslan av att det platta landet och jorden i åkrarna ropar på dem, eller om det är normalt för andra delar av landet också? Eller är det bara vanlig hemlängtan? Eller var det något i kaffet i morse?

Vår juuuulskinka har rymt

Nånej, den är i gott förvar i frysen. Från och med ungefär här kan alla hc-vegen vänligen vända bort sina blickar helt för eget välmåendes skull.

Nu har jag portionerat nästan 8 kg grismalet kött i fryspåsar. Tidigare idag har jag skurit upp 70 cm yttrefilé, putsat lite späck och delat upp revbensspjällen i passliga ungsbitar. En halv gris, utan ben, var det som vi beställde. Egentligen hade jag kanske hellre fått ett halvt får eller nöt, men gris går också bra.
Och för att vara ärlig, nej det är inget ekokött, jag tvilar till och med på att det är väldigt lokalproducerat. Varför köpte vi det då, bara för det billiga priset, you sneaky bastards?
Ja, delsvis det (nåja några kilo späck far nog till tipporna i vinter, bokstavligen, eftersom varken jag eller sambon är så intresserade av att laga egen korv) men också för det att jag vet vad julskinkan innehåller, inget E621, inget onödigt salt., inga färdigmarinerade ribs.

Nu ska jag bara googla på hur sjutton man rimmar en sjukilos julskninka hemma.

Att vila upp sig: husmors-style

Bra inledning på ledigheten.
Igår efter att jag kommit hem gick luften ur mig totalt. Jag orkade inte ens sticka, och då är det allvarligt! I säng dråsade jag halv tio efter att ha ägnat kvällen åt att ignorera städbehovet i huset.

Tills idag hade jag då lite lätt program inplanerat. Ett besök på arbetsochnäringskontoret, en frissatid, ni vet gott om tid att vila upp mig däremellan. Till och med tid för alla hushållssysslor som ligger och väntar!
Det som jag inte räknat in var en kille med snor och nu även hosta, så frissabesöket avbokades, bara det nödvändiga avklarades. Dessutom kom jag på att sambon beställt något som går under titeln ½ gris från en av butikerna här och den skulle anlända idag. Det kom sambon inte själv ihåg, nej han skulle vara på jobb tills sent. Nåja, jag kunde ju kånka hem den, det var väl ändå bara paket att slänga i frysen. Nånej, serni, styckad var den, men jag har nog helt på egen hand fått snitta upp passliga frysbitar och slänga i påsar. Med en snorboll som är ömsom gnällig, ömsom hyperaktiv och dessutom kakkat tre gånger på eftermiddagen har jag inte haft tid för det som kallas vila upp. Däremot har jag slut på tvål i badrummet och helt uttrokade händer (gris-snyta-kakka-gris-snyta-kakka-gris-matlagning-tvätta barnhänder som varit i roskisen innan maten-snyta-kakka, ni vet).

Som grädde på moset fick jag värsta nysattacken vid middagen och har nu huvdet fullt med snor. Hoppas innerligt att det ska ge med sig snabbt!
Kvällen ska jag tillbringa precis som igår. Avslappning husmors-style, när du är så slut efter middagen att du inte längre orkar bry dig om att du inte är närvarnade, pedagogisk eller har ett städat hem. Eventuellt lyxar jag till det med lite zinksalva som handkräm i förbifarten.

Sammanfattningsvis

Sista dagen på jobbet. Och förstås första dagen på den gågna halvåret som dagmamman meddelar att krabaten är för krasslig för att stanna hos henne. Tack och lov kunde fammo hoppa in!

Sammanfattninsvis: Det kommer att bli såå skönt att vara ledig, men jag kommer att bli galen.

Det har varit enormt kul här, de flesta kollegerna är mer eller mindre lustiga typer som jag trivts förträffligt med! Utöver att jag fått samtala med andra än kassatanten på daglig basis, då...
Men det bästa har nog varit att jag känt att jag faktiskt hjälpt till och bidragit med något. Helt enkelt: Gjort det jag är utbildad till, det känns i fingertopparna (och maggropen) när man gör nåt som går av bara vana och ändå får man beröm för det.

Det enda som stört mig lite är det att jag haft svårt att placera mig som praktikant här, inte fullvärdig labbmedlem, inte med på mailinglistan, men jag "borde" ändå vara jätteintresserad av vad alla andra gör och av att forska här. Lite tvetydigt.
Och så tror jag att mina nätter den senaste tiden tagit udden av arbetsglädjen också. Man orkar bara med så mycket...

Och så tror jag att jag har bestämt mig. För att inte bli stipendieforskare. Nej. Men jag kan återkomma till det senare, för det är ett kapitel i sig. Nu ska jag gå och lämna tillbaka nycklarna och dekorera avskedskakan!