Var och en blir salig på sin vatugröjt

Som min fammo skulle ha sagt.
Jag hittade kloka ord i Bittes blogg, gällande dagvård och familjer som dels fick mig att reflektera över vår situation och dels över hur fort trenderna inom barnauppforstran ändå ändras.

Killen har gått på heltid i dagvård sedan han var 15 månader. Dels för att pengarna behövs, dels för att jag behöver jobbet.
Jo det gör jag faktiskt! Det är en aspekt som jag mycket sällan sett i dehär debatterna. Det talas om att mamman ska få sin egentid, ha en hobby eller två, ha sin lediga kväll osv. Men i förlängningen räcker det inte för mig.

Det är en självbild som jag fått slåss med mycket innan jag själv accepterade den. Dels för att jag alltid, ända sen babydockstiden, trott att jag skulle trivas hemma, dels för att trenden just nu verkar peka på att man helst ska drömma om att vara hemmamamma, fast omständigheterna tvingar en till annat.
Jag är tvärtom en sådan person som inte klarar av att vara hemma dag ut och dag in med småbarn i en stad där jag ändå inte känner så många vuxna att umgås med. Eller visst klarar jag av, men jag blir en sur, uttråkad och understimulerad människa och mamma av det i längden, tyvärr.
I och med mitt halvåriga jobb märkte jag att jag fick just det som jag behövde. Använda huvudet, umgås med vuxna, skapa rutiner i vardagen som finns till för mig, inte andras rutiner som jag ska anpassa mig efter och en massa andra små pusselbitar som föll på plats.

Innan någon missuppfattar mig och säger att jag är en sån som aldrig borde skaffa barn: Jag älskar inte mitt/mina barn mindre för dethär! Tvärtom, mitt jobb gör att jag är en 1000 gånger gladare, tålmodigare och påhittigare mamma sen när jag är hemma.
Och på samma sätt nu när nästa mammaledighet närmar sig: Det att krabaten kan fortsätta gå i dagvård ett par dagar i veckan kommer att göra att jag har mera ork och energi över för honom de dagar han sedan är hemma!
För energi är något man behöver i hans närvaro.

Dessutom tycker jag mig ana att hemmamammandet (hemmapappandet likaså) i den form det förespråkas just nu är något av, ja, en trend, från de lite mera välbergade familjerna, som en del av de idal som fanns innan den ekonomiska instabiliteteten efter hösten 2008 och nu sprider det sig som ringar på vattnet ut i samhället, ackompanjerat av andra samklingande trender i stil med shiftdown och heimlaga. På 80- och 90-talen lär det istället ha varit den fantastiskt goda dagvården som förespråkades och arbetsliv och karriär som gällde.
Så i väntan på trenden som passar perfekt in på mig tänker jag fortsätta med det som gör vår familj lyckligast just nu, och hoppas att alla andra gör detsamma för sig!