Tankar kring föräldraskapet

Krabaten lär sig nya saker varje dag och vi har redan anat att den snart två-åriga stora lilla pojken både är en drama queen och börjar ta riktiga maktkamper snart.

Drama queen, när den ena föräldern säger till på skarpen rusar man gråååtandes till den andra för att få kram och puss och medhåll. Maktkamp i fråga om att vilja äga och bestämma över rutinerna i huset, dethär med att sitta i mammas famn vid matbordet är för tillfället en klurig bit.

Och i samma veva kan jag inte låta bli att jämföra krabaten med min egen uppväxt, eller rättare sagt jämföra min mammas uppfostran med min uppfostring.
Jag är inte lika nojig som min mamma, vill jag tro i alla fall. Fast jag vet att mamma skyddade oss från alla faror när vi var småa. Krabaten har mera frihet att testa själv också på knepigare saker. Å andra sidan är han en sådan som rusar iväg i 120 km/h bort från mamma om han kommer åt och petar på allt och testar saker genom att kasta dem i marken (fast det sistnämnda jobbar vi hårt på), jag var nog mycket mycket mera försiktig som liten, kanske just till följd av alla faror som jag hade lärt mig lurade överallt.

Å andra sidan ställer detdär "oss" till med en del viktiga skillander också. Med en tvilling så var vi alltid två och sådant som jag kunnat göra med krabaten ensam tills nu hade ju inte fungerat alls för min mamma. Och en del kommer att ändras massvis för krabaten nu när det blir ett syskon att ta hänsyn till. Jag försöker vänja honom nu redan på förhand så att det inte blir "syskonet" som tar mamma ifrån honom sedan, utan mamma har sagt nej redan på förhand. Typ gå och hålla handen (för mamma kan inte komma galopperande efter honom hur som helst när han får gå själv och rusar iväg), typ inte sitta i mammas famn vid matbordet (nåja, det gäller egentligen bara frukost och bara vissa dagar, men det kommer inte heller att vara en möjlighet alla dagar i framtiden), typ vänta på sin tur (nu gör mamma dethär klart först, vill du hjälpa så kan du .... under tiden, så hjälper jag dig sedan). Sådant. Okej, detdär med vänta och tidsbegreppet är nog näst intill omöjligt för honom än så länge, men hundra "vänta lite" till så förstår han nog innebörden.

Stackarn, det är inte lätt att bli storasyskonet sådär mitt i allt, men å andra sidan är jag glad att vi får ett till barn och han ett syskon så snart, för det där med att få uppmärksamhet och dela på saker kommer nog att falla i helt nytt ljus för både oss och honom sen när sparkomaten kommer hit. På ett småjobbigt, men förhoppningsvis nyttigt sätt! Åtminstone är det så jag ser på att ha ett syskon nu idag i vuxen ålder.