Hemlängtan

Inatt kom hostan på besök. Så min sömn har blivit prydligt uppdelad av slemhosta rakt upp i ansiktet och välriktade sparkar mot brösten. När gryningen sådär sakteliga infann sig var mitt eget huvud fullt av snor och halsen sträv.

Morogon inleddes således med att meddela dagmamman om att vi nog inte kommer idag heller nej och att meddela min mamma om att vi nog inte kommer upp på mommos 85-årskalas i helgen. Om inte ett litet mirakel sker och krabaten är frisk imorgon på morgonen och min egen begynnande förkylning gör en helomvändning.
(Sedan den glada spysjukan i våras har vi sjukdomsförbud när huset är fullt hemma, wonder why?)

Och hittills hade jag på nåt sätt lite dragit mig inför pampas-resan, planera och packapappaskappsäck och sånt, men nu när det ser illa ut med farandet, då drabbas jag förstås av akut hemlängtan. På grund av jularna vi firat här nere så har jag kusiner jag inte träffat på två år, och krabaten har flera småkusiner han aldrig någonsin träffat. Och nu när det är allhelgona och allt, då brukar vi besöka gravarna, mina egna släktingar jag aldrig kommer att få träffa mera. Jag saknar en höstpromenad med systeryster i hemsoporna eller en kort blåsig stund vid båthuset, då man bara konstaterar att jo, men nej, vi börjar inte åka över till skärin nu.
Jag undrar om det bara är pampeser som ibland får känslan av att det platta landet och jorden i åkrarna ropar på dem, eller om det är normalt för andra delar av landet också? Eller är det bara vanlig hemlängtan? Eller var det något i kaffet i morse?