Ingen den andra lik

De som säger att den ena graviditeten inte är den andra lik har nog helt rätt!

Inte nu för att jag har nåt alkoholsug att tala om, jag tror kroppen och horrormonerna ser till att man inte är så intresserad. Men om jag, när jag väntade krabaten, nångång drömnde om få dricka ett glas kallt vitt nere på bryggan, så är det ett glas blodigt kryddigt rött jag saknar denhär gången.

Eller så har jag bara vuxit upp här emellan.

sova.nu

Nej prkl!
Tur att jag bara har två arbetsdagar kvar för sen när jag kan sova dagtid blir det nog nappavvänjning och sova-själv metoden för hela slanten. Och det här skyller jag inte det minsta på vintertidsomställningen! Det finns väl egentligen inget att skylla på, förutom sambons fantastiska sömn som gör att han inte hör ett pip på nätterna (Va, har Krabaten ropat inatt?).
Just nu är min stubin ungefär lika lång som Mark Levengoods hår. Jag är en ytterst oinspirerad mamma till ett snorigt barn, jag har ett diskberg i köket, tvätt som ska hängas, lite hobbygrejjer att reda upp och jag-orkar-helt-enkelt-inte-tårar som bränner bakom trötta ögonlock.

Sömnsaldo de senaste nätterna (för mig):
Inatt: 4 h
Natten innan: 6 h
Natten till fredag: 3 ½ h
Nätterna innan det: Minns inte, men det är ett under att jag åstadkommit något på jobbet i veckan! Senaste gång jag sovit helt ok, det var när krabaten var febrig och tillfälligt inkvarterad i vårt rum.

Insomningen på kvällarna är ok, det tar i medeltal en saga och några gonattvisor och totalt tar det sällan mera än 20 minuter i anspråk och det är acceptabelt. Att vakna klockan 6 på morgonen går också, bara man fått sova under dedär timmarna emellan. Och det skulle vara ok att gå upp på natten om min hjärna inte ställt in sig på att om man ska upp en gång så ska man en gång till om 1½ h, så varför somna emellan?

Nåja, hur göra med tutten? Först gömma undan den helt dagtid och när det går bra, lämna bort den nattetid också? Eller ge den till djurbebisarna på Lundo zoo? Illasmakande mönjor tar jag inte till förrän jag är utan andra ideér.

När det är avklarat är det dags för sambo-träning. Öronproppar och gå och sova i annat rum för min del antar jag. Dealen är den att när nästa filur som ska nattammas är här, så ska krabaten redan vara van vid att pappa är den som man ska ropa på på nätterna.

Att sticka sig och sånt

Ja jag hade som sagt för högt sockervärde. På ett sätt känns det lite onödigt och lite absurt, för mina sockervärden är inte i sig speciellt höga, inte på nåt vis, det är bara det att gränsvärdena för gravida är ordentligt låga. För säkerhets skull, antar jag, men ibland tänker jag att de/vården borde satsa mera på de som är på riktigt sjuka än på mig som har ett enda värde som hoppar över skaklarna ibland, för det gör det nog har jag märkt på mina morgonmätningar... Förvånad är jag däremot inte, diabets finns i släkten.

Stickandet i fingret? Det går utmärkt! Jag fick en liten splittny apparat och en liten nålpistol som sticker så snabbt att jag knappt märker. Det enda jag måste tänka på nu när jag sticker mig fyra gånger om dagen är att byta hand emellanåt. Annars är risken stor att man får söndriga fingertoppar. Dessutom kan det räcka med färre stick i framtiden, bara de nuvarande mätningarna ger bra värden.

Min nya kompis i sin lilla väska. Inte större än min plånbok.

Diet? Nääh, ingen egentlig. Jag får äta som förr, men ska välja fullkornsprodukter framom "vita", satsa på fibrer från grönsaker och bär, som gör att sockerarter tas upp långsammare och jämnare och så ska jag äta godis och bulla i mindre mängder och mera sällan. Inga nyheter där!
Idag åt jag en halv bulle. Den var god, men jag dör ju inte om jag inte får mera direkt.
Till lunch blir det pyttipanna, vilket går jättebra bara jag slänger lite grönsaker på. Typ så.

Motion i den mån jag orkar, promenader och vardagsmotion av alla slag så länge jag inte har ont eller får sammandragningar. Och eftersom jag inte direkt lider av någondera så går det utmärkt!
Eller eh, efter gårdagen, note to self: Jag ska nog inte springa till bussen mera.

Lottovinst, tack!

Enligt ett rykte klarar man sig bra med en enkelvagn och en bra bäranordning (eller en pulka, vintertid) om man har syskon med två års mellanrum.
Enligt ett annat lönar det sig alla gånger att skaffa dendär syskonvagnen, speciellt om man inte har tillgång till bil alla dagar. Speciellt om man inte bor helt nära centrum.

Och jag kliar mig i huvudet och funderar om jag ska försöka smita undan med en billig lösning (fast mera svett), eller om jag ska satsa på en bra begagnad syskonkärra och tuta runt i skogarna med den. Inte för att jag tror att Krabaten behöver sittplats så långa sträckor i vår längre, men för att jag tror att det är 100 gånger lugnare att veta att han sitter där han sitter än att han joggar iväg ut i trafiken mitt i allt om man inte befinner sig i skogen utan på en gata. Vi snackar alltså en investering vi kommer att ha nytta av i max ett år.
Faktum är att vi har en gammal brio-tvillingvagn, men den är en såndär med gemensamt ryggstöd, så den har vi inte nytta av förrän tidigast nästa höst.

Om jag däremot vinner på lotto, då blir det en sånhär.

Trötthetsbloggen

Den lille Krabaten har ropat till en gång i timmen inatt. Varje gång har jag ryckt till och tänkt "nu börjas det" (kräks-fobin, ni vet), men det som sist och slutligen tvingade mig upp för att slita lakan ur hans säng lite före kl 6 imorse var en blöja som inte pallade för trycket längre.
Inget konstigt med det, han hinkade i sig flera glas mjölk igår kväll, så man borde ju varit beredd.

Följden av det hela är hursomhelst en natt med några enstaka fnuttiga timmar sömn för min del och det att jag sitter på jobbet och klipper med ögonen utan att få nåt vettigt gjort. Men prkl, jag ska orka! Tre dagar kvar efter denna dagen, sen är jag osysselsatt och fri som en flamingo igen! (Och fattig som en kyrkråtta, men det är en bisak.)

Det positiva är att en del av kräks-angsten nu går åt till att oro för att krabuten har diabetes istället när han plötsligt verkar kunna ta upp konkurrensen med Imatra-forsen (till saken hör alltså att samma sak hände under dagssömnen hos dagmamman). Trevligt så!

Inte nu redan!

Tydligen har dom haft spysjuka hemma hos dagmamman hela veckan.
Kiva, nu har jag en trevlig sak att angsta över i några dagar innan den mest uppenbara smittorisken är förbi. Uh, att kräksa med denna magen vill jag helst slippa tänka på.
Sorry, trots två spjuggliga graviditeter kommer jag nog aldrig att slippa min kräks-fobi.

Nimimerkki:
Räckte det inte med tre omgångar i våras?

Panikartad logistik

Idag hade vi morgonlogistik. Vissa skulle kanske kalla det kaos, men panikartad logistik är närmare sanningen. Ni vet, man tror att man har en nästan normal morgon framför sig och så...

Sambon skulle föra saker till StKarins till halv åtta på morgonen, det fick jag veta igår kväll, prick åtta skulle jag vara på rådgivningen och nångång från åtta framåt skulle krabaten vara hos dagmamman.
Vilket skulle vara lungt om vi inte mitt under frukosten fått meddelande från dagmamman att de var sjuka, så krabaten skulle vara hos reserven, som finns i motsatta riktningen, men först hämta kläderna från vanliga dagmamman. Som grädde på moset blev träffen i StKarins försenad. Det sista fick jag veta 7:20 då sambon just skulle starta.

Som vanligt så redde det ut sig på något vis. Jag fick min väska packad och krabaten påklädd i rekordfart. Själv drog jag på mig jacka och skor i en enda rörelse, tittade strängt ner på magen och meddelade att den inte fick börja trilskas nu (håll i de uttänjda musklerna) och tuffade iväg med krabaten i vagnen till rådgivningen. Krabaten hann precis få av sig kläderna så kom sambon och klädde på honom igen och de for iväg till reservdagmamman. Puh!

Och nu har jag en liten manick och en liten liten nål och ska sticka mig i fingrarna fyra gånger dagligen... Dagen kunde ha börjat bättre, men den kunde ha börjat mycket sämre också!

Lycka!

Lycka för vissa i hushållet är att mamma går en omväg via butiken på vägen hem så att man hinner bånga fem "grevskopo" på vägen hem!
Snart ser väl hela Pargas ut som en schwetzerost.

Lycka för mamman är att ett handarbetsprojekt är klart:

Babyfilt i domino-rutor. Runda slängar 55*63 cm

Och att hon därmed får börja på nästa projekt förstås!

Mössa i brioche-stickning, tjock och varm, ser ut att urarta i årets juklkappsfabrik.

Dagens hjärtsnörp

Var nog den långa gängliga gubben*) som stod vid busshållplatsen nedanför universitetsbacken och stirrade oroligt runt sig.
Han var orakad, men hade rena kläder, även om byxorna såg ut att vara grävda från de innersta gömmorna i garderoben eftersom de hade uppklippta glada 70-talsfransar nertill.
Där trampade han oroligt av och an i sin gula jacka med ett knippe lila blommor i handen och tittade långt på alla kvinnor som gick förbi. När jag närmade mig såg han hoppfull ut, viftade med blommorna och frågade om jag var Linda?

Jag tyckte nästan synd om honom när han stod där och hoppades för varje ung kvinna som gick förbi, så jag hade riktigt lust att bara ropa "Jaaa, HEJ på dig!!!" bara för att göra honom glad. För att sedan smita till jobbet med ett knippe blommor, hum.
I verkligheten skakade jag bara diskret på huvudet och gick vidare samtidigt som jag hade svårt att dölja ett leende.

Om nu sedan Linda var en dejt, eller hans dotter, eller en borttappad vän lär jag inte få veta, men jag hoppas att hon dök upp snart och att mötet var lika efterlängtat från hennes sida också!



*) Han var i alla fall gråhårig, därav gubb-titeln.

Siffrorna i mitt huvud

3 - Officiella antalet månader tills sparkomatens beräknade födelsedatum.
2 - Dagar tills jag ska på nästa råddgivningskoll och ska börja sticka mig i fingret på morgnarna (och här sitter jag och smaskar Twix, omnom. Nä, jag skäms inte ens!).
1 - Vecka kvar av praktiken, nästa måndag är sista arbetsdagen, skönt på sätt och vis, jag-kommer-att-bli-galen-utan-nåt-att-göra på ett annat sätt.
6 - Timmar sömn inatt, ögonen rasar ihop, vilket också förklarar godiset.
30 - Minuter kvar av inkubationstiden innan jag ska gå och avsluta dagens labbar, hoppa på bussen, hämta Krabaten och gå hem.

Och till slut, ett favoritcitat:

“Time is a drug. Too much of it kills you.”
― Terry Pratchett, Small Gods

Sånt som får en att tänka efter

Idag råkade vi hamna i en situation med en person som hade fått/fick en stroke. Och vi råkade också kunna hjälpa personen i fråga (ingen när, ingen kär, så inte oroa!). Nog för att min hjälp gick ut på att gå mellan ett fönster och ett annat med Krabaten och ömsom titta på brrndbiiil och ömsom på koppter och försöka att hålla mig själv opåverkad fast jag inte visste om den strokedrabbade skulle klara sig eller höll på att dö utanför just då. Det såg alltså riktigt illa ut ett tag.

Och jag tänkte på akutläkarna, vilket jobb de egentligen gör. Antingen blir situationen värre, en kropp ger upp och en människa försvinner för alltid, eller så orkar kroppen kämpa, situationen lugnar sig och någon kan fortsätta att leva med sina kära i långa tider till. Akutläkarna om några måste ju veta i en hur tunn tråd livet egentligen hänger. Men hur tacklar de allt om de förväntas vara de personer som ska klara av att dra en människa bort från dödens käftar och sedan misslyckas?
Hur de känner sig när de har lyckats, när koppen orkar, det kan jag faktiskt tänka mig! Och kanske är det just den känslan som gör att de klarar av de jobbiga situationerna också.

När ambulansen for iväg var sitationen någorlunda stabil, mera vet jag inte just nu. Det som jag däremot vet är att min hjärna kommer att ha några minnesbilder av den knepigare sorten att bearbeta i drömmarna inatt. Och så vaktar jag mig själv. Inte bita ihop tänderna hela tiden, inte vara så trött, inte vara så stressad, för det tänker man på när man sett en relativt ung person så nära döden, att man själv inte vill hamna i samma situation och framför allt inte så snart. En väckarklocka, av det konkretare otrevligare slaget.

Nu behöver jag er hjälp

Syndabekännelsen: Jag är en dålig mamma, ty jag gick ut och gå med mitt barn innan han var helt frisk...
Vi hann med kondis och bibliotek och matbutik och springa på några bekanta och ni anar inte hur skönt det var! Krabaten själv var pigg som en mört och sprang två varv runt huset trots att han var påbyltad med yllekläder upp till öronen. Sedan fortsatte han med lastbilsrally i korridoren härinne innan luften plötsligt gick ur honom och så var febern här igen.
Generna kommer från mig, jag lär också ha "lurats" när jag var liten och joggat runt som en tok medan febern steg, sen blev jag också en apatisk påse.

Men nu behöver jag hjälp, tredje dagen inomhus med febrigt barn.
En trevlig webbsida, ett filmtips, ett enkelt kakrecept (sockerstrejk eller inte), ett pyssel, nästan vad som helst, skulle göra min dag gladare! Man får virituella febriga små kramar som tack!


EDIT:
En intressant sak kan jag tipsa om i utbyte, säkert sist av alla, men tidigare i veckan skrev Underbara Clara om vuxna bebisar. Läs gärna om ni inte gjort det!

Jag vet att listor är tråkiga, men...

För att hastigt avklara det tråkiga:

-Sjuk rygg. Precis som det brukar gå när nån vill tillbringa halva dygnet i famnen.
-Snubbel-och-gnäll-dag för Krabaten. Inget går som han vill.

Sedan det trevliga:

-Om man är uppe och snubblar och gnäller är man inte apatiskt hängande som en ärtpåse. Krabaten är äntligen friskare!
-Bananflugorna är så gott som utrotade för säsongen, äntligen.
-Jag har sovit! Och som jag har sovit. Både på eftermiddagar och nätter. Det verkar som hostan för en månad sedan tog sömnen av mig och nu kom den tillbaka. Eller så har jag bara behövt ett par totala slappdagar för att lugna mig och hitta balans.
-Jag hoppas på att kunna sticka näsan utanför dörren idag, nu när killen verkar feberfri igen. En cykeltur i höstvädret kanske? GISSA om det kommer att bli skönt!

Annas alibi

Några vet, men de flesta vet inte att då tidigare, för flera år sen, hade jag en annan blogg som gick under namnet Annas alibi.

Det första inlägget handlade om vad man ska ha med sig när man far på en fest till en annan stad. Rena trosor och värkmedicin var väl slutsatsen, under förutsättning att man hittar någon som man kan övernatta hos där man ändå inte behöver pyjamas.
Resten fortsatte i samma stil. Vardag, jobb och flabbiga konversationer, blandat med fester, sena nätter samt mer eller mindre intressanta män av olika slag. En ärligare, lite råare, mycket mer spännande blogg än nu.

Vad som hände sedan är historia. Jag träffade sambon, vi blev ett par på riktigt och plöstligt var det inte lika bekvämt att skriva om dendär intressanta mannen så att alla andra fick reda på allt om honom. Han var ju MIN.

Det som hände idag var att jag började leta efter gamla inlägg från den bloggen jag borde ha sparade nånstans, bara för att minnas och underhålla mig själv, nu när jag inte stuckit näsan utanför dörren på två dagar, men de inläggen verkar vara offrade till it-gudarna i cyberrymden.
Lika så bra, då kan jag sitta här och inbilla mig att den bloggen var sjuttons så mycket roligare än den jag skriver nu!

Fast det beror ju på hur man ser på saken. Min högsta önskan just då var att ha en eller två unga hotta killar i famnen. Tänk vad jag skulle ha blivit lycklig då om jag visste hur jag har det nu:

Ja och ja. 40 gradersdag nummer 2 på gång och om både vi och ultraljuskäkare såg detsamma så har jag två unga killar i famnen just nu.

Lämnad av lunchdejten

Här försöker man uppfinna god mat som garanterat slinker ner i den febrige lille herren och vad händer?
Jo, han klättrar upp i famnen och slocknar fem minuter innan serveringen, suck. Eller så är det bara jag som helt enkelt har urdålig febertopps-tajming.

I övrigt hoppas jag på en trevligare eftermiddag idag än igår. Då fick jag bära runt på en helt apatisk varm klimp i timmar och kämpa med alla mediciner och metoder för att få ner febern under 40. Det var först efter att han lagt sig för natten som han började svettas och jag kunde andas lugnt igen. Uj.

Det blev överraskande lyckat med tanke på att jag lagat pannkaka kanske två gånger sedan jag flyttade hemifrån. Dessutom har jag använt grötrester från frukosten och två äpplen på god väg mot jäsning och förruttnelse, som ett meddelande till Sluta slänga mat.

Bingo

Nu ringde rådgivningstanten.
Gränsvärdet är 5,3 jag hade 5,4. Alltså, som hon uttryckte det, är det inget att sova dåligt över. Men har de en gräns så har de en. Om en vecka ska jag följdaktligen börja mäta blodsocker varje morgon och föra matdagbok.

Hejdå choklad, jag kommer att sakna dig!

Hälsningar från flunsalandia

Och som ett utmätningsföretags kravbrev på posten kom febern tillbaka inatt. Jag som igår kväll undrade varför min hals inte ville repa sig efter den föregående förkylningen från i fredags, men nu kom svaret!

Krabaten var gnällig i flera omgångar innan han fick en nattskräcksattack, dock med en lugnare mamma den här gången, och en panadol. Sedan var han törstig och hungrig kvart över sex och gick bestämt till köket och började härja för att få upp sina trötta föräldrar. Uh!

Sjukdomsdagen har jag hittills firat genom att försöka sortera mina pyssel/handarbetslådor (jag har nog aldrig gjort det förr, fråga inte hur länge det kommer att ta) och med en tidig lunch bestående av plättar med lingonsylt på. Nu slocknade den febrige på sin säng och så fort jag klämt i mig ett kilo vitlök och något varmt att dricka ska jag försöka mig på detsamma. Och hoppas att jag hinner somna mellan hostattackerna.

Då skulle ni se mitt tyglager och mittgarnlager ännu till!

Omifallatt

Jag är lite fånig jag vet.
Men jag klämde just i mig ett stort saftigt muffins, sådär som ett farväl. Omifallatt det ringer från rådgivningen imorgon och jag hamnar på diet...

Klaga mera!

Det lönar sig att öppna sig och gnälla!
Ikväll tog det 20 minuter med en kukkuu i dörren och några "maamaa", men sen blev det sakteliga tystare och tystare och jag satt i vardagsrummet under tiden. Hah!

Eller så var det Murphy som lyfte sitt stränga pekfinger och tyckte att om man klagar så får man äta upp sin egen svans sedan.

Imorgon får jag eventuellt äta upp min egen svans igen. Eller åtminstone får jag åka till hälsocentralen i ottan och svälja ner lite slibbig sockerlösning. Och ångra att det blev så mycket dallasbulle i helgen. Mina sockervärden låg nämligen och svajade på gränsen när jag väntade krabaten, så vi får se hur det är denna gången. Med det sagt ska jag nu gå och klämma i mig ett par smörgåsar så jag inte svimmar på vägen till hälsocentralen imorgon.

Det är inte vad man vill ha utan vad man lyckas fynda

Idag var det Marthornas barnloppis - the Höst Edition, på schemat.
Kaotiskt, trångt, högljutt, men bra fynd!
Dessutom var systeryster med och agerade krabatbärare så det gick bra!

Tre böcker i nyskick fick vi tag på. Ett par oanvända vinterhandskar i storlek 2. En byxa, en tröja och en vinterutstyrsel för nästa vinter. Alltihopa för under 30-lappen.
Det som vi egentligen var ute efter, stövlar, vinterstövlar och en reservbilstol fanns förstås inte. Men nåja, huvudsaken med loppisgående är väl att fynda lite, inte att hitta just det man söker.

Och så har den lycklige Krabaten bläddrat igenom Pettos och Finus åtminstone fyra gånger sen vi kom hem.

Somna själv

Inatt skulle den lille nattugglan upp i mammas och pappas säng redan klockan ett. Efter att ha blivit omstoppad två gånger och sedan kastat napp och lamm all världens väg så att man blir pigg och mamma måste tända lampan för att hitta.

Har någon tips om bra somna-själv-metoder?
Eller räcker det med att vänja sig av vid nappen så har man inte så mycket att slänga iväg nattetid?

Det jobbigaste just nu är att han har så svårt att komma till ro. Inte bara för att han kommer ur sängen själv. Nej, det hjälper inte fast jag sitter i fotändan och klappar honom eller sjunger för honom. Säger jag inte till på skarpen eller håller i honom är han ändå på väg upp ur sängen och är huuuur pigg som helst, fast han satt och gnuggade sig i ögnonen vid matbordet en kvart tidigare. Det enda sättet som hittills fungerat är det att jag lägger mig ner brevid honom och håller om honom en stund så han inte slipper att kräla iväg, då hittar han så mycket ro att han kan ligga stilla själv, vilket oftast innebär att han somnar på några minuter sedan!

Men inte kan jag ligga brevid honom hela barndomen och inte hjälper det mitt i natten när jag inte orkar sitta i hans rum hur länge som helst. Vissa gånger protesterar han dessutom lite när han märker att han är "fast", innan lugnet lägger sig, och då känns det inte bra heller! Men då han är en sån liten överaktiv klätterapa kan det annars ta flera timmar innan han blir så trött att han kort och gott slocknar mitt i leken och det orkar inte jag eller sambon med varje kväll heller.
Nåja, nu ska han tröttas ut, så nu går vi ut och gå en sväng!

Godsaker

Jag håller på att skämma bort mig själv med en massa godsaker just nu.
Igår bakade jag och krabaten mina favoriter: Dallasbullar.
Eller vaniljsnurror eller vad de nu kan tänkas heta på korrekt svenska. En liten sats vanlig bulladeg (på 3 dl mjölk alltså) och så gör man en fyllning av 150 g smör, ½ dl ljus sirap eller socker, 2 dl kvarg och så en påse vaniljsåspulver (jag sade aldrig att det var hälsokost!). Kavla ut degen, bre på fyllningen, rulla ihop, skär i 1½-2 cm tjocka skivor jäs en passlig stund och grädda i 225 grader i 12 minuter.
Men vi hade redan kaffebesök så de flesta dallasbullarna är ett minne blott och nån bild finns inte.

Nu ikväll får vi samma besök som förra helgen. Då blir det grönsaker i ugn med karelsk stek på. Batat, kålrot, morötter och broccoli i lagom stora skivor, vitlök och lök i klyftor, sedan oliver, fetaost, olivolja och rosmarin. Salt och peppar på. In i ugnen i 190 grader en timme. När halva tiden gått slänger man över Karelsk-stek tärningar som man brynt innan i het stekpanna och låter dem puttra klart i ugnen. Mums! Och praktiskt att slänga allt i en form, bör väl tilläggas.

Så ser maten ut för tillfället. Det är heimlaga morötter, det är därför de inte är lika tvättade och piffiga som köpis, men sini, skillnaden sitter i smaken!

Dagens aha!-upplevelse

"Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden."

Åh, tur! Och jag som trodde jag hade blivit bortförd av ett ufo eller fått besök av exorcisten när Krabaten vaknade mitt i middagsvilan, slog undan mina händer, skrek tills han storknade och kastade iväg både nappen och lammet i ren panik. Han slutade inte förrän jag flera minuter senare i milt sagt desperat tillstånd höjde rösten och ropade: Var har du ont? Vakna nu vännen, vakna!
Nu sover han sött som det lilla barn han är igen.
Och när jag tänker efter har det hänt förr. Tidigare gånger när han varit flunssig, för att vara exakt. Det var bara lite tydligare och lite värre denhär gången.

För mera info: läs denna sidan!

Beslutsångest

Det här är ett av de jobbigare dilemmorna i föräldralivet.

Krabaten har haft snor i näsan inatt, sovit dåligt, varit vaken sen halv sex i morse, rosslar och var blank i ögonen när vi skulle klä på oss för att åka iväg till dagmamman. Men nån feber hade han inte.

Vilket är dilemmat då? Jo:
För jag honom till dagmamman så han är ute och springer med de andra yrbollarna har han ju garanterat feber innan eftermiddagen.
Är han däremot hemma med mig kommer han att vara ompysslad, överaktiv och kommer definitivt inte att få nån feber de närmaste dagarna.
Det blir inte rätt hur man än gör.

Idag blev vi hemma, jag skulle ändå inte börja med några större projekt på jobbet på en fredag i väntan på Febersamtalet, så det blir liksom plusminus noll.

Meditation

Vet ni, är ni trötta och dessutom har tröttnat på kaffe och socker för att hålla er vakna, gör såhär:

Stäng dörren, sätt dig bekvämt (men inte för bekvämt, du ska inte somna) i stolen och blunda.
Andas i trekant, alltså räkna lungt till fyra medan du andas in, räkna till fyra medan du håller luften inne och andas ut på fyra. Se till att det känns bekvämt, räkna bara till tre eller två om du spänner dig. Fortsätt några minuter eller tills du inte längre behöver räkna för att hålla en passlig jämn takt.
Välj en sak att tänka på, en trevlig sak. Det kan vara ett fint ord, det kan vara ett barndomsminne, det kan vara en plats du kommer ihåg, det kan till och med vara en melodi. Försök hålla koncentrationen en liten stund. Allt från en minut till fem minuter.
Avsluta sedan genom att tänka att nu när jag vaknar ska jag ha mera energi till allt annat igen, öppna ögonen sakta och sträck på dig.
Drick några klunkar vatten och fortsätt där du var.

Mer uppigande än socker och mycket mera lugnande än kaffe!


Ja och för den som undrar: Sonen ägnade natten åt att trilla ur sin säng och sedan sova (läs: sparka runt) med mamma, så jag är inte sådär direkt utvilad efter två dagars ledighet heller.

Shoppingsällskap

Jag skröt i något skede med att Krabaten var ett sånt bra shoppingsällskap. Jag ber om att få äta upp min egen hatt.

Ikväll skulle vi baka jag och Krabaten, både bulla och semlor, eventuellt göra lasagne inför morgondagen också. Men först skulle vi till butiken för att shoppa bakingredienser. Vi hann förbi äpplena, gurkan och tomaterna innan Krabaten skulle ur vagnen, slog till appelsinerna, slickade på ett päron (som jag köpte, oroa er inte!), skuffade vagnen in i en stapel av äppellådor medan jag vägde päron, rusade i 100 km/h genom mellan butikshyllorna och avslutade spurten med att kasta sig raklång på golvet och ligga och skratta tills han blev upplockad. Cirkusen fortsatte en god stund, varvat av famnbärande och protester, slutligen gick han med på att jag bar honom så skuffade han vagnen. Det tog ett antal minuter innan vi var ute ur butiken så att säga.

Till hans försvar måste jag dra mig till minnes att vädret gjorde att han inte varit ute idag och att han varit hos fammo istället för att härja med resten av busarna hos dagmamman, så energinivån var väl lite annat än vanligt, men när det gäller kreditvärdigheten i butikssituationer får han underkänt!

Summan av kardemumman: Det blev sent, nåt bullbak blev det inte och lasagnen för imrogon kan ni glömma. Jag väntade med spänning på att han skulle somna så att jag skulle få slänga mig i soffan med en näve Pollyn. Rågsemlor har jag däremot på jäsning och tänker härmed se dem som dagens bedrift!

Eller kanske att komma ut ur butiken levande ändå var en något större bedrift....

Det var Evas fel!

Och så visar dom Evita på tv när jag har tänkt gå och lägga mig tidigt. Kan jag månne skylla på filmer på tv för mera sjukledigt? Nä. Men den är ju så bra... Tio minuter in i filmen har jag redan snyftat två gånger!
Okej, kanske lika bra att gå och sova nu och inte sen med vätskebrist om det tänker fortsätta såhär.

Ja, jag har mitt morgonspyende tillbaka nu, på grund av tröttheten antar jag, så lika bra att pallra sig i säng med vatten i kroppen. Jag ska bara kika några minuter till och äta några pollyn till först.

Kvällen

Vad gör en trött mamma när hon inte orkar mera?
Jo hon parkerar barnet framför Bolibompa (sverigepaketet är bäst) och bjuder på picknick bestående av grillad knackorv och mjölk.
I motsats till att börja släpa barnet till köket och slåss med haklappar och skedar och hjälpa till att mata och sånt, alltså.

Den som vill kan räkna leksaker på golvet! Jag orkar inte.

Och innan någon förfasar sig, han fick äta så mycket banan han bara ville efteråt!

Nej nej nej

Jag blev just påminnd om den kloka kvinnan Annes Nej-skola.
Och märkte att det stämde precis överens med vad jag tänkte igår kväll. Skillnaden är inte den att jag ska säga nej till människor och inbjudningar (skulle sådana ramla över mig skulle jag bli lycklig och ropa JAAA, höhö!), utan till mina egna hjärnspöken.
Det första steget var att lyfta luren och ringa rådgivningen och lite ynkligt erkänna att jag är för trött just nu, det börjar liksom vara lite jobbigt när man tror att man ska somna bakom ratten på väg in till stan på morgonen. Speciellt som sambon jobbar borta och jag har allt hemansvaret just nu.

Det andra steget var att fundera på varför det var så jobbigt att erkänna något så enkelt för min rådgivning. Och det är nog blott och enbart därför att jag inte sköter om mig själv (och min graviditet) som jag borde. Jag tar på mig mera och mera ansvar, flera och nya projekt, utan att nåt gammalt känns avslutat. Tiden krymper ihop till miniminuter. Det blir mera och mera kaffe på dagarna och flera sömnlösa timmar varje natt.

Och en sak till jag borde lära mig säga nej till är familjen. Inte så att jag struntar i den, men så att jag slutar försöka passa in min vardag mellan sambons och sonens tidtabeller. Eller nåja, sonens rutiner kan jag ju inte börja kasta om helt och hållet, men jag har varit tillsammans med en egenföretagare så länge nu att jag vet att jag helt borde strunta i hans tider de gånger han själv inte behagar meddela när han kommer hem och vad han har för kvällsjobb osv. och helt enkelt börja planera eget program, utan att ägna alltför mycket tid till att vänta på klara, tydliga och slutgiltiga tidtabeller från honom. Passar det sedan för honom kan han hänga med, passar det inte så får han antingen stanna hemma eller se till att det passar honom.
Och så borde jag bli bättre på att utnyttja det barnvaktande som finns i min närhet. Krabaten har klarat sig utan mig länge redan. Och så skulle det ge tid för dedär tumisstunderna med sambon, som trots allt behövs, som jag så gärna vill ha och bollar sönder min egen vardag för. Speciellt under småbarnsåren, speciellt när han är så upptagen som han är.

Mera om sova

Tror ni att krabaten gick med på att sova i spjälsängen med oss mera nu när han testat på eget rum?
Nä.
Han är en självständig typ! Visst tog det närmare en timme att natta igen och visst skuttade han upp pigg som en ekorre klockan 6, men jag tror att den enda som for illa av det var jag som sov i korta snuttar och var redo att flyga i taket om en knappnål hade fallit i golvet. Om jag inte skulle ha råkat höra honom ett rum bort på natten sini. (Mammasamvetet, mammasamvetet...)
Däremot måste vi skaffa någon form av night-light nu. Ni vet, en såndär liten diskret lampa som man stöpslar i i nåt hörn och ger lite ledljus i korridoren. Att sova med tamburlampan på gör inte direkt underverk för sömnen heller.

Så nu har jag tagit en dagslur samtidigt som sonen och är skruttig som en fammo på ena sidan ansiktet, men skönt var det!

Dessutom har vi min systeryster och svågeråger på övernattning här (för att göra sängbytet extra smidigt!). Det trevligaste, förutom att sonen blir till sig av gumor och gufar, så är det att det finns nån annan med samma hobby i huset. Läs: Jag och syrran har suttit med stickorna under näsan några timmar också.
(Okej, egentligen förvånar det mig inte, skulle sambon börja sitta och härva på ett garnnystan här skulle jag däremot kolla om han känner sig frisk!)

Att sova och jobba

En timme tog det. Först helt snällt liggandes och filosoferandes, sedan upp och springa några varv emellan och till slut med mamma sittandes i fotändan av sängen med en stickning, vaktande så att man inte skulle skutta iväg vid första bästa tillfälle, men till slut tog tröttheten över. Nu har krabaten sovit i snart två timmar i sin nya säng i sitt eget rum. Nästa vecka inleds nattsovandet i en säng man kan krypa ur klockan fem om man så vill. Vi får se vem som är tröttast efter den veckan...

Fast då tänker jag inte skylla all trötthet på krabaten. Sambon jobbar borta nästa vecka så jag får sköta hela ruliansen själv, tack och lov så får jag ha bilen för mig själv också ;)
Men framför allt så har jag stora projekt på jobbet.

Jepp, detta är höperöt på jobb!

Så pass stora att det börjar påta att jag inte får annat än min lilla praktikantpeng för jobbet. Missförstå mig inte, det är superintressant, men när jag ska utveckla och anpassa en metod för att mäta DNA-skador, för att den ska passa till vårt labb, så börjar det påta liiite liiite att jag inte får credits för det. Inte nödvändigtvis pengarna ens, men det kommer att stå nån annans namn på de publicerade artiklarna och på doktorsavhandlingen sedan. Skulle jag bara hjälpa med tidskrävande mätningar, skulle det vara okej, men när jag gör något som hela avdelningen kommer att ha nytta av, hmm...
Nåja, det är tre(?!?) veckor tills jag blir ledig (läs arbetslös, fram tills mammaledigheten) igen och det ska jag väl orka.

Krapulantisk

Att handla sin lunch mitt i studiekvarteren har sina sidor. Kassatejejen tittade lite medlidande på mig när jag, utöver lunchen, nappat åt mig en minichipspåse och en kaffedricka och tackade för köpet med lätt kraxig röst.*

Jag hade lust att förklara för henne att bli väckt tre gånger på natten av panikgråtande barn (tand/sjukdom på gång antar jag) för att sedan slutgiltigt bli väckt klockan 6 ger ungefär samma effekt som en duktig fylla kvällen innan, men tack för omtanken!




* Tack vare herrvindjacka storlek L är min mage än så länge effektivt kamouflerad till vardags. Åtminstone blåsiga och regniga dagar.

Sticker det i din näsa?

Idag är jag ensam på jobbet sånär som på vår laborant, assistent och några studerande. Resten drog på seminarium till Nådendal och är inte tillbaka förrän på måndag. Proffan på avdelningen, som jag helt ärligt misstänker att har något emot mig, tyckte inte att det var värt att bjuda med mig (Jo jag frågade! Jo många andra har frågat om jag är på väg!), så jag kan lika gärna jobba undan snabbt och sedan ta ledig eftermiddag istället!

Men nåja, det jag egentligen är nyfiken på är dethär med tvättmedel och dofter.
Jag kommer alltså från en familj som använt oparfymerade eller lättparfymerade, allergivänliga, miljövänliga tvättmedel så länge min näsa minns. Sedan har jag vänner som sagt att de inte skulle kunna leva utan sitt ditt-eller-datt sköljmedel och det skulle bli galet om de bytte märke så att kläderna doftade fel, så jag antar att det är en vanesak.

Jag skulle hur som helst vilja veta: Använder du/skulle du använda samma parfymerade tvättmedel till din nyfödda bebis?
Frågan dök upp i mitt huvud när jag shoppade loppiskläder förra helgen, konstaterade att jag började nysa om jag kom för nära dem och slängde dem i tvättmaskinen (jag tvättar iofs alltid loppiskläder för säkerhets skull), med följden att all tvätt i hela maskinen doftade av samma parfym. Svagare, men ändå. Är du som använder starkt parfymerade tvättmedel/sköljmedel medveten om vilka mängder parfym det är fråga om? Använder du det ändå till bebistvätt?
Jag säger inte att det är rätt eller fel, men jag undrar om du nånsin funderar på det?

Sånt idag. Hälsar hon som inte alls använder sköljmedel och bara oparfymerad hudkräm och ansiktskräm också...

Ganska bra fiilis

Trots att det ei menny ihan niinku Strömsössä på jobbet idag.
Först använde jag fel kemikalie vid ett steg i arbetsprocessen och en dags arbete offrades till misstagsgudarna. Sedan lyckades jag stritta isolerat fisk-DNA i mitt öga. Efter det gick jag hem och sova, mest för att inte ställta till med något mera i en milö som innehåller potentiellt livsfarliga (och svindyra) kemikalier och maskiner.

Nu håller jag på, i ommöbleringens fotspår, med att sortera kläder, plocka ut och in kläder och tvätta kläder. Ni vet, gå igenom vinterns utrustning och se vad som ska tvättas och vad som ska tvättas förhand och sånt. Krabaten hänger med men är lite sur på det tråkiga sällskapet emellanåt (sambon jobbar sent). Fast sedan spelades denhär låten



på radion (Vega, ehum...) och så fuldansade vi en stund och så var fiilisen ganska bra igen!
Nu ska jag fortsätta handtvätten i hemmafruns tecken.

*valfri svordom här* bananflugor!

Vi har flängt runt ute på stugan i veckoslutet på ett sätt som skulle få en inbiten prettotant att skämmas över sin oprettighet och fick mig att vara trött som en trasa igår kväll, så jag ids inte gå närmare in på det. Förutom att det kändes ovanligt trevligt i höjd med magknappen att äta lunch i lördags: Smörstekt gösfilé, kokta potatisar och morötter med persiljesmör och trattkantarellsås, och inse att allt förutom smör, mjölk och grädde var sådant som vi odlat/plockat/dragit upp själva samma morgon. Både miljösamvetet och magen blev mätta så att säga!

Däremot är jag nu beredd att ta till DDT om inte bananflugorna ger sig snart!
Var sjutton förökar dom sig? Varför kakkar dom på våra fönsterrutor? Hur blir vi av med dom?
Allt bröd och all frukt är tätt invirade i påsar. Jag dubbelkollar att alla skåpdörrar är stängda, för att inte nämna luckan till diskmaskinen. Dessutom har jag satt ut skålar med vatten-ättiks-såpblandning på strategiska platser och visst tar det livet av en del, men inte i samma takt som det kommer mera.
Borde man sätta propp i vasken varje morgon och kväll? Eller ska man bara vänta ut dem och stå ut med att ha bananflugor i näsan vid frukosten varje dag några veckor till?