Sånt som får en att tänka efter

Idag råkade vi hamna i en situation med en person som hade fått/fick en stroke. Och vi råkade också kunna hjälpa personen i fråga (ingen när, ingen kär, så inte oroa!). Nog för att min hjälp gick ut på att gå mellan ett fönster och ett annat med Krabaten och ömsom titta på brrndbiiil och ömsom på koppter och försöka att hålla mig själv opåverkad fast jag inte visste om den strokedrabbade skulle klara sig eller höll på att dö utanför just då. Det såg alltså riktigt illa ut ett tag.

Och jag tänkte på akutläkarna, vilket jobb de egentligen gör. Antingen blir situationen värre, en kropp ger upp och en människa försvinner för alltid, eller så orkar kroppen kämpa, situationen lugnar sig och någon kan fortsätta att leva med sina kära i långa tider till. Akutläkarna om några måste ju veta i en hur tunn tråd livet egentligen hänger. Men hur tacklar de allt om de förväntas vara de personer som ska klara av att dra en människa bort från dödens käftar och sedan misslyckas?
Hur de känner sig när de har lyckats, när koppen orkar, det kan jag faktiskt tänka mig! Och kanske är det just den känslan som gör att de klarar av de jobbiga situationerna också.

När ambulansen for iväg var sitationen någorlunda stabil, mera vet jag inte just nu. Det som jag däremot vet är att min hjärna kommer att ha några minnesbilder av den knepigare sorten att bearbeta i drömmarna inatt. Och så vaktar jag mig själv. Inte bita ihop tänderna hela tiden, inte vara så trött, inte vara så stressad, för det tänker man på när man sett en relativt ung person så nära döden, att man själv inte vill hamna i samma situation och framför allt inte så snart. En väckarklocka, av det konkretare otrevligare slaget.