Jag blev just påminnd om den kloka kvinnan Annes Nej-skola.
Och märkte att det stämde precis överens med vad jag tänkte igår kväll. Skillnaden är inte den att jag ska säga nej till människor och inbjudningar (skulle sådana ramla över mig skulle jag bli lycklig och ropa JAAA, höhö!), utan till mina egna hjärnspöken.
Det första steget var att lyfta luren och ringa rådgivningen och lite ynkligt erkänna att jag är för trött just nu, det börjar liksom vara lite jobbigt när man tror att man ska somna bakom ratten på väg in till stan på morgonen. Speciellt som sambon jobbar borta och jag har allt hemansvaret just nu.
Det andra steget var att fundera på varför det var så jobbigt att erkänna något så enkelt för min rådgivning. Och det är nog blott och enbart därför att jag inte sköter om mig själv (och min graviditet) som jag borde. Jag tar på mig mera och mera ansvar, flera och nya projekt, utan att nåt gammalt känns avslutat. Tiden krymper ihop till miniminuter. Det blir mera och mera kaffe på dagarna och flera sömnlösa timmar varje natt.
Och en sak till jag borde lära mig säga nej till är familjen. Inte så att jag struntar i den, men så att jag slutar försöka passa in min vardag mellan sambons och sonens tidtabeller. Eller nåja, sonens rutiner kan jag ju inte börja kasta om helt och hållet, men jag har varit tillsammans med en egenföretagare så länge nu att jag vet att jag helt borde strunta i hans tider de gånger han själv inte behagar meddela när han kommer hem och vad han har för kvällsjobb osv. och helt enkelt börja planera eget program, utan att ägna alltför mycket tid till att vänta på klara, tydliga och slutgiltiga tidtabeller från honom. Passar det sedan för honom kan han hänga med, passar det inte så får han antingen stanna hemma eller se till att det passar honom.
Och så borde jag bli bättre på att utnyttja det barnvaktande som finns i min närhet. Krabaten har klarat sig utan mig länge redan. Och så skulle det ge tid för dedär tumisstunderna med sambon, som trots allt behövs, som jag så gärna vill ha och bollar sönder min egen vardag för. Speciellt under småbarnsåren, speciellt när han är så upptagen som han är.
4 comments:
Heja heja! Du måste ju tänka på dej själv också! Och som du skrev, du har ju barnvakter i närheten!
Maj
Det är precis så du ska börja göra. Tänka på dig själv mera. Ju gladare mamma, desto gladare kommer de du bor med åxå att bli. Istället för att du blir surare och tröttare av att försöka passa på dem, och vara dem till lags.
Så kämpa på!
Kram
Det var mycket klokt i den nej-skolan, lite för var och en av oss, tror jag. =)
Lotta
Tack för uppmuntran!
Maj - Jo jag vet dedär barnvakterna borde utnyttjas flitigare, speciellt som de inte har något emot att umgås med killen!
RockMom - Ja du känner kanske också till dethär med varierande arbetstider?
Det är bara dendär fina balansgången mellan att planera lagom mycket eget och sedan lyckas pricka nån eftermiddag när sambon råkar vara ledig för att vara ledig själv också!
Lotta - Jag har ännu inte börjat stå framför spegeln och öva på morgonen, men vem vet, en vacker dag står jag där och mumlar och stirrar strängt på mig själv ;)
Post a Comment