Dagens bildblogg

Tvärrandig

Uh, hjärndöden slog till efter senaste natt. Hoppades att en förmiddagspromenad till parken skulle pigga upp mig, men efter att jag rest mig plötsligt från kioskleken med krabaten ett par gånger och var nära att svimma (uschligt blodtryck) gick vi hem för säkerhets skull utan destu piggare fiilisar. Istället tappade jag krabatens sittunderlag på vägen hem så när vi kom till grinden fick vi vända om och gå tillbaka för att leta efter det.

Ett fint samarbete killarna emellan gjorde att det inte blev nån dagssömn heller för min del, så nu har jag ställt in eftermiddagens utevistelse trots solskenet och satsar på mumin-dvd:n och lite tur för att hållas vaken tills läggdags.

Det som lyckas pigga upp mig nu är att solen skiner ute och att den första av mina vårsockor är färdig:


Och den andra påbörjad så jag har nåt roligt kvar att pynja med!

Sakna

Just idag saknar jag den familjemedlem som är borta på jobb.

Svårt att säga varför. Filuren har varit så glad och lättskött som man bara kan begära av en minimänniska med lite bubbel i magen. Krabaten har varit, eh... Nåja, så bra som en normaldag med en tvååring kan väntas vara, lite onödig tjat från min sida, lite fullt nödvändigt trots från hans (att skala och äta banan är fortsättningsvis traumatiskt, speciellt om mamma skalar och äter en annan brevid samtidigt, för då kan man ju exempelivs bli sur och vilja äta just den bananen istället när mamma redan ätit upp den.). Och jag har umgåtts med andra vuxna och snarvlat på telefon med släkt och vänner.

Men kanske därför att Krabaten frågat efter pappa så många gånger idag. Kanske för att jag städade undan den första satsen minikläder ur Filures låda och fyllde på med en storlek större och ville att pappa också skulle vara med och se hur mycket han växt nu. Kanske för att svärisarna var här och hjälpte med städandet som jag smått planerat att sambon och jag skulle ha gjort i helgen, deras hjälp är ovärderlig, men det känns ändå som om de gjorde någon annans jobb. Kanske för att jag är lite mosig i huvudet och märker att jag glömmer saker och är rädd att missa nåt viktigt och göra nåt fel på egen hand, kanske för att jag skulle känna mig självsäkrare med honom i närheten.

Kanske för att jag sov onödigt länge i eftermiddags och är pigg nu när kvällen kommit och båda barnen sover så jag har för mycket tid att tänka på helt egen hand.

Magknip och picknick

Dom samarbetade rätt bra inatt igen killarna, utan destu mer detaljer, nätterna börjar flyta ihop i mitt minne.

Men för att kompensera för natten så har vi tillbringat dagen med farföräldrarna på ett ganska slappt sätt, god mat och vinterpromenad. Nu har den lille klagat på sjuk mage en halvtimme på raken efter att vi kom hem så nu släppte jag alla regler och bestämde mig för att leva enligt hur det är enklast, så nu har vi picknick på vardagsrumsolvet och ska titta på Putous. Rätt skönt i alla fall!

Manducan, magknipet och mannen med håret.

Tjocka skivor skinkkorv ska det vara!

Duscha med baggar

Natten har överlevts, trots att storebror nämnde ordet frukost redan klockan sex, till mammas stora förtjusning.
Nånej, jag stönade, matade lillebror samtidigt som jag försökte få storebror att somna om och halvsov vidare och vägrade lämna sängen före klockan sju. Envis morsa!

Till min stora förtjusning märkte jag idag också att vi har besök i badrummet. Små mörkbrun-svarta grejjer i hörnen på golvet som flöt iväg när man duschade på dem. Första tanken var sorkskit (Avsky musbajs!), men vid närmare studium var det yttepyttiga skalbaggar, bara en par millimeter långa. Kul! Eftersom vi förvarar lite extra ved som ska torka i omklädningsrummet utanför ligger det nära till hands att det är sånahär:

Fuktbaggar. Trivs både i ved och på andra fuktiga ställen. Inte farliga, men kan vara svåra att bli av med om vi tänkt oss att duscha i framtiden också. (Hälsar Anticimex i alla fall)

Uh, tänk om man skulle kunna leva lite problemfritt ett tag...

En parentesdag

Den yngre och den äldre har samarbetat bra inatt. Från klockan halv ett och framåt har de sett till att deras mamma inte fått sova ens en timme i streck (ett antal småsnuttar däremot) innan hon väckts av "eh snurf eh eh eh" (nån som vill amma), blöt fis (nån som det ska bytas blöja på) eller "tapp-tapp-tapp-tapp" (storebror som kommer springande). Däremellan bar jag helt frivilligt storebror till egen säng i nåt skede.

Krabaten sov nästan inget igår hos dagmamman, så han är upp och ner och Filuren har troligtvis en teho-ammnings-period på gång, så visst har jag en viss förståelese. Men det hjälper inte mot trötthet och att nerverna är på ytan. Har råddat och klätt på krabaten halvvägs innan jag kom på att det ju skulle sluta regna i eftermiddag och det var då vi skulle gå ut (missnöjd krabat) ropat onödigt mycket åt Krabaten nu på morgonen (nåja, han får inte kliva/hoppa på mammas elpiano och det vet han nog) och tog till en fuskmetod för att få filuren att sova längre än en halvtimme (klä på vantar, mössa, yllehalare och sätta ner honom i vagnens mjuklift. God sömn garanteras! Hoppas han inte vänjer sig vid det bara.).

Tyvärr tvivlar jag på att jag blir en bättre mamma idag, trots en tupplur, så därför tänker jag sätta en parentes på denhär dagen och förvara den i en mörk vrå i mammornas Hall of fame.

årv kröM -> (Idag) <- Mörk vrå

EDIT: Nej det blir jag nog inte, sambon blixtinkallad på jobb en vecka igen. Vänta lite så parentesar jag mig och sätter mig i samma vrå som dagen.

årv kröM -> (Jag) <- Mörk vrå

Godissuget

I ett par veckor, sedan vi kom hem från sjukhuset typ, har jag hängett mig åt alldeles ohämmat sockerintag. Inget mera sticka i fingret, ingen matdagbok, HAH! Hej glukos, sackaros och fruktos här kommer jag!
Det har blivit komma-hem bulla, runebergstårtor, vändagschoklad, fastlagsbullar och lite godsaker till däremellan.

Men så idag tappade jag sugen. Det var när jag var på väg mot kassorna och passerade godishyllan i den lokala köpladan och godissuget i hjärnan tog över. "Choklaaa" viskade den i mitt öra, "eller amerikaanska pastillller" "ens en liten Pätkissss".

Jag var helt redo att hänge mig, men i samma sekund kom jag på att jag direkt efter förlossningen gått ner 13 kg (jämfört med 11 kilo upp), tack vare sockerrestriktioner och promenader under graviditeten. Tänk hur skoj det skulle vara att kunna gå på återkollen och väga två kilo mindre än när jag vägde in mig tio månader tidigare, istället för att äta tillbaka dedär två minuskilona och fler därtill.

"Nej" svarade jag till hjärnan. "Vaddå nej?" undrade den gnälligt. "Nej" tänkte jag. "Två orsaker: från och med nu får jag antagligen vakta blodsockret resten av mitt liv och jag kan lika bra börja idag som nån annan gång. Och: Jag vill så gärna se min mödrarådgivares glada min om jag lyckats gå ner ett par överflödskilon istället för att ha gått upp."
Och tro det eller ej, godissuget blev faktiskt helt tyst.

Så nu är det godisstrejk och promenader som gäller. Och så lite tips från Olga också.


(Btw, är det många som har konversationer i sitt eget huvud med sin egen hjärna?)

Övningsbarnet

Jag är knappast ensam om dethär (det är man sällan), men just idag tyckte jag lite synd om krabaten. Nu när jag kan lyfta honom igen vill han emellanåt bara hänga i min famn. Det blev många gosiga kramar medan jag drog fram frukosten i morse och lika många till medan jag drog på honom kläderna när han skulle iväg till dagmamman. Det är väl nån variant av storebror-passar-på-medan-mamma-är-ledig-grej, men jag kunde inte låta bli att slås av tanken:

Han är på sätt och vis ett övningsbarn. Vi hade inte så mycket erfarenhet av vare sig spädbarn eller lite äldre när han kom. Det var när han var nyfödd vi klädde på honom för mycket nån gång när det var kallt ute, det var han som fick badvattenstempen trippelkollad, det var han som fick varje pip eller nysning analyserad, det var han som fick dedär lite tafatta oroliga föräldrarna. Ännu idag är det honom vi lär oss av när vi ska förstå hur en tvååring fungerar (fast det går bättre, för nu kan han berätta vad han tycker själv).

Filuren tas med så mycket mera ro nu. Han klarar sig! Det blir nog bra! Detdär kommer jag ihåg från när krabaten var liten, ingen fara! Visst innebär det att filuren nu får lite mindre egentid med föräldrarna, visst får han lite mindre uppmärksamhet, men så får han mycket mindre oro och frustration också.

På sätt och vis skulle jag vilja kunna behandla dem lika, men det går inte att skruva tiden tillbaka två år och vara en lite mera erfaren lugnare mamma då, lika lite som nu jag kan ge filuren uppmärksamhet och tid på samma sätt som krabaten fick.
Varför jag tycker mera synd om krabaten nu då? Hellre lite mindre men bättre och lugnare kvalitetstid, än uppmärksamhet och en överanalysernade mamma om ni frågar mig.

Nu gäller det då bara att inte tycka synd om honom så mycket att han påverkas av det igen.
Glöm vaknätter och bajs ända upp till armhålorna! Det är dethär som är den kvistiga nöten med att vara förälder!

Flax!

Och så, via bekantas bekanta, fick vi tag på en toppensyskonvan i andra hand och så billigt så jag nästan har lust att betala extra, bara av tacksamhet!

En Herqules twin raptor, årgång okänd:

Med regnkåpa, i princip i nyskick, har stått inne i garage, bara på hjulen syns det att den varit i användning. Lätt, vändbar sittdel, reglerbart handtag och hopfällbar så den går att klämma in i bilen, just så som jag vill ha det. Happy day, nu ska här promeneras!

(Flax är förresten ett av de ord från 50-talet som jag faktiskt tycker om, fast det låter som det kommer rakt från en gammal Femgänget-bok som dammat in sig i ett hörn på sommarstugan.)

Bubbligt

Jag är liite orolig för filurens mage. Han är svårrapad på kvällarna, under en period på en tre - fem timmar, han kan ha ont så han gallskriker och sparkar och vrider sig, men somnar ändå någorlunda bra om han får ligga på min mage. Vid ett kort förhör med min mamma lär det vara så hennes ena dotter (gissa vem!) betedde sig som riktigt liten och det ledde sen till kolik, så jag är uppmärksam på allt sånt just nu.
Och så har jag joggat runt här hemma och försökt rapa bebis så jag har sjuka armar och axlar. Finns det månne nån billig automatrapare på marknaden?

Sambon, som är frisk och hemma igen, tar hand om större delen av krabat-sysslorna, vilket mina axlar tackar för!
Men ändå, jag är sådär femföre att köpa en sjal. Gärna en lång trikå-sjal, lär ska vara bäst när de är riktigt små, så kan jag ha honom på magen längre stunder och armarna fria. Inget illa om Manducan, men den får nog vänta tills han blivit lite stadigare i ryggen den lille.

Ålderdomen ålderdomen

Jag har sådär sakta börjat märka att klasskompisar och studiekompisar som fyller år i år börjar verka suspekt vuxna. De har en nolla efter den första siffran i åldern och firar sitt första "jubileum". Eh? Kommer dethär att gälla mig inom en snar framtid också? Njää.

Fast visst har jag börjat märka av ålderstecknen jag också. Inte påsarna under ögonen, de tillägnar jag bredvilligt mina söner!
Men som exempel: Nu i samband med en viss stor sångerskas bortgång (synd, hon var en stor favorit, men inte så att jag kan påstå att det var oväntat), så har jag sådär för att friska upp minnet kikat på nån trailer och nåt klipp från filmen Bodyguard och konstaterat en märklig grej. För snart 20 år sen när filmen var ny, eller kanske 15 år sen när den gick på teve i Finland, så satt min mamma och suckade lite åt Kevin Costner. Han var ju en sån stilig karl.
Och jag ba': Men mammaaa, han e ju typ äcklig, en gubbe! (ja jag var ju typ 15 så jag pratade liksom alltså så).
Nu när jag tittade på klippen satt jag och stirrade. Han var ju hått för 20 år sen! Sen insåg jag två saker samtidigt:
-Jag har börjat tycka samma som min mamma.
-Det är 20 år sedan han var hått (jag känner mig inte ens som 20 år själv vissa dagar). Det är ganska länge sen...

Tydligare ålderstecken får man leta efter!



(Och snälla håll nu med om att han var lite snygg i alla fall, nån som är yngre än min mamma helst...)

Att tänja på reglerna

Att låta någon titta på barn-tv onödigt länge. En timme är absolut max i vanliga fall för den lille tvååringen.

Att muta med favoritfilen och ett kex till kvällsbit. Nåja, det finns ohälsosammare mat, men det finns stadigare kvällsbitar också.

Att droga sina barn inför natten. Sort of.
Den äldre har en ny tand på väg och har man upprepade gånger klagat på ont i munnen under kvällen kan en Panadol innan läggdags göra att man sover bättre hela natten igenom, fast jag inte tycker om värkmedicin i onödan *hoppas*.
Den lille drogades med naturligare metoder. En extra tur via mjölkfabriken fast han redan såg rätt sovfärdig ut, så sover han också bättre och längre.

Att ge sig själv lite extra choklad såhär på kvällen, så sover jag kanske bättre ;)
Jag har släppt alla hämningar gällande sockret efter förlossningen, men nu börjar det vara dags att se över vad jag slänger i mig igen, fyra veckor kvar till efter-socker check.

Allt för att slippa anstränga sig och förhoppningsvis få sova mera än fyra timmar inatt. Jag är tröttare än tröttast, men nästa natt, äntligen, borde jag ha en till vuxen i huset igen som kan hjälpa lite.

Frihet

I vekligheten var det en liten 25-minuters promenad. Jag blev genomsvettig och kroppen visste inte hur den skulle gå bekvämt när det plötsligt saknades 10 kg på magen. Men attans det var skönt!
Hoppas filuren tyckte detsamma... Han var inbäddad i en yllehalare i en fleecehalare i en dunpåse i vagnen, så månne inte! Varm och skön var han i alla fall när vi kom in.

Party

Sambon ringde och sade att han kommer hem redan idag (eufori!) för han har spysjuka (platt fall).

Jag sade att han INTE kommer hem. Inte för att det ofta går över till spädisar, men jag vill varken vara uttorkad själv eller ha en uttorkad filur, eller byta lakan x-antal gånger i krabatens säng på natten, som om jag inte sov tillräckligt dåligt som det är.

Så nu är han på väg till svärisarna istället, hit kommer han inte förrän han har papper på att han är frisk, typ. Jo jag vet, krabaten är hos dagmamma några dagar nu igen, han kan plocka upp vad som helst för bacill där, men då råkar det komma hem, att ta hem sambon nu skulle vara som att bulla upp för ett sjukdomskalas.

Ja, partyt i rubriken var sarkastiskt.

Shopping

Eftersom det blir mycket hemmasittande just nu, blir det också lite mera tid framför datorn. Och då blir det en massa surfande på saker jag vill ha/kan tänka mig att köpa.

DVD åt krabaten som ännu inte glömt julkalendern (och så börjar jag vilja slippa bort från mumindalen en stund)


Linnegardiner till vardagsrummet (från H&M).

Och tja, just köpte jag faktiskt en grej till mig själv. Ett mönster som mycket möjligt kan bli 60-årspresent till min mamma, jag har varken garn eller tidsplanering på klart. Igår hade jag t.ex. en halv timme egentid på kvällen (går och lägger mig redan nio för att få tillräckligt med sömn). Få se om jag tagit mig vatten över huvudet nu...

Men faktum är att jag har råd. Det är bara att konstatera, med mannen borta ur huset går det en fjärdedel av normala matkostnaderna. Så lite bil som jag kör ligger bensinkostnaderna lågt och diskmaskinen körs plötsligt med två dagars mellanrum. Dessutom har filuren äntligen slutat med sina bajsmaraton så nu är vi nere på en 6-8 dagliga blöjor, så som jag minns det med krabaten också, skönt!

Man vet att man är trött när...

...man lyckas snitta till sig själv med brödkniven när man delar kvällens semla. Det har inte hänt på ganska många år.
Men man får i alla fall svära lite diskret (alla småöron, speciellt de två som uppfattar och repterar allt man säger, sover) när man kommer att tänka på att det blev just i den handen som brukar tvätta hushållets alla (närvarande) bakändor, hoppas jag kommer att tänka på det klockan halv fyra inatt när lillebror tillverkat senap igen.

Trötthet och kakka, förlåt, dethär är inte en så spännande blogg för tillfället.

En tradition

Jag är tröttare än jag trodde. Trött är man när man slocknar i soffan mitt i På spåret. Idag blev det ingen dagslur heller i och med parentesernas besök, så storebror skeppades iväg till farmor igen för natten.

Så nu lever jag värsta lyxtillvaron igen. Det är tyst runt mig, nu sedan filuren haft sin kvälls-maraton-ammning och somnat, och jag klämmer i mig en av svärmors goda bullar med kall mjölk i lugn och ro och väntar på att sömnen ska övermanna mig också. Har alltså inga ambitioner på att hinna se på nåt specifikt tv-program ikväll.

Parenteserna verkar ha startat en ny tradition, en gång är ingen gång men två är en vana. Tydligen ska det vara teddykompaniet-kompisar till varje barn. Krabaten har ju lammet Lammet. Idag fick filuren en anka. Ankan Ankus.

Jaja, den heter Doris i katalogen, men när man väljer mjukisnamn måste man ju använda lite fantasi!

På tumis

Krabaten åkte iväg till farmor för natten och det var bra tajmat!
Förra natten kom han joggande då jag hunnit sova en halv timme och låg sedan och vred och vände sig halva natten (kändes det som, antagligen sov han bättre när jag och filuren också sov). Han avslutade vridandet med att somna tvärs över sängen med huvudet på min kudde. Till slut struntade jag i delade magmuskler, framfallsrisk och blödningar och bar honom tillbaka till eget rum. Tvivlar på att han sover bättre än mig när det är en liten som ynkar och ska bytas på och annat ståhej i sovrumet på natten!

Dessutom visade krabaten prov på nåt nytt idag. Han hade fått titta på några avsnitt pingu (under stränga förmaningar att inte peta på mammas dator) medan jag joxade i köket. När han plötsligt kom in i köket var han uppenbart upprörd och gnällig, klagade på ont i magen och ville bara göra sånt han inte får (smälla i diskmaskinen, dra ut alla kastruller osv.) och jag förstod inte vad som plötsligt tagit åt honom. Sedan ville han inte att jag skulle gå ut i vardagsrummet... Förstås var datorn stängd, fast han vet att han inte får trycka på knapparna. Då först insåg jag att gnället i köket var dåligt samvete och avledande manövrar för att han visste att han gjort fel. It's a first!
Han lugnade sig sen när lillebror gick och sova och jag fick gosa med honom på egen hand en stund. Stackarn, det är bara att vänja sig vid att ha en mamma på halvtid nu.

Nu har jag värsta lyxtillvaron här, har plockat undan alla krabatens saker från golvet, får läsa tidningen ifred och bara filuren vaknar och äter så ska vi fara till butiken och köpa nåt gott för kvällen.

EDIT: Eller så inte, då bilakkun tydligen var slut. Oh well, parentesbesök imorgon, pappa får fixa!

Ni vet situationen

Ni vet, då avslaget helt plöstligt börjat blöda mera (för att jag försiktigt började lyfta krabaten i morse?), så man hastigt måste lämna krabaten som slevar i sig de sista middagsbitarna vid bordet, så man kan föra filuren som har svårt att somna i famnen till sin säng, så man kan gå på toa.

I den bästa av världar slutar det hela med att man gör sitt bestyr, plockar upp filuren utan att han hinner bli för upprörd, går tillbaka till köket och den duktige krabaten slevat i sig resten av middagen på egen hand.

I verkligheten hinner filuren bli upprörd och på väg tillbaka till köket märker man att det är ovanligt tyst i den ändan av huset och att krabaten inte orkat vänta på att mamma ska komma tillbaka och har hällt mjölk i glaset själv, glaset är fullt, det är också bord och golv, och när du ojat dig över mjölken och krabaten ska klättra ner från stolen halkar han och trillar omkull och börjar tjuta också han.

Det är i sådana situationer man inte kan annat än att ge upp alla frustrerade försök att kontrollera sin tillvaro och bara småle åt hela soppan.

I tur och ordning

De turas om de små liven.

Igår kväll hade filuren en ammnings- och orolighetskväll utan dess like. Först ammandes det i omgångar ett par timmar (mjölken tog slut) och sen när jag fick krabaten nattad mellan slurkarna så fick jag fortsätta amma och bära runt på mycket missnöjd lillebror i en och en halv timme så han inte skulle börja ropa så högt att han väckte storebror. Själv fick jag äta kvällsbit och borsta tänder stående och enhändigt. Till slut somnade han mage mot mage under mitt täcke och sov fem timmar i streck fast jag flyttade honom till egen säng. Mödan värt!

Nu på morgonen har krabaten å sin sida haft kalas. Han var nöjd så länge vi åt frukost på tumis bara han och jag och jag hade tid att vara bara med honom, men när lillebror väl vaknat blev han så vild att han sprang med huvudet in i samma bord två gånger (mamma blåååsa!), kastade en bil så den gick sönder (många tårar, ska se om jag får den limmad), så fick han inte ligga i pappas säng och sparka i väggen medan jag nattade filuren (många förbannade tårar igen) och innan gröten var på bordet var han övertrött, så han skulle varken ha gröt eller sylt eller smöröga (mycket tårar, mycket snor, gick över först när han fått sitta i min famn en stund).

Jag vet inte med er, men sånthär gör mig galet sugen på choklad! Synd (eller kanske tur egentligen) att vi inte har nån hemma!

Att passa på

Passade på att leka ute med krabaten en stund igår när farmor kikade in och kunde vakta sovande filur. Passade på att ta en dubbeldusch med krabaten medan filuren tog morgonlur i morse.
Sen passade jag på att göra eld i spisen medan krabaten tittade på en par Pingu-avsnitt och fick den lille att somna för förmiddagen. Han bara spydde och hickade och gnällde om vartannat (jämfört med krabaten är han en riktig kräks-bebis) och ville inte hitta sömnen, men serni, jag svängde honom på mage och då somnade han på fem röda. Så enkelt var det!

På tal om duschen, jag passade på att väga mig också. -11 kg på en dryg vecka, nere på startvikt igen, effektivare viktkur än föda barn-metoden får man leta efter! Men nog får jag dras med gravidbyxorna ett litet tag till tack vare degklumpen på magen.

Åpp och ner, ner och åpp

Krabaten har äntligen fått gå och sova efter en dag då han placerade eftermiddagsvilan på förmiddagen, han var blinkig i ögonen redan klockan fyra stackarn. Inte att undra på det då han tillbringade största delen av natten i samma sovrum som mig och filuren och sov oroligt iom blöjbyten och sånt och vaknade lite över sex då filuren började påpeka att det var dags för morgonmål.

Filuren har varit på vägning och vägde nu igen mindre än i fredags! Men det var troligtvis fråga om ett vågfel eftersom han knappast gått upp 160 g på ett dygn ändå, så med detta i bakfickan blir det ny vägning nästa måndag. Till saken hör att han också producerar massvis med bajsblöjor, små mängder men ofta, har bytt säkert 10 gånger idag (krabatens icke inkluderade, med dem blir det ännu fler), men fick tipset att inte ta stress över dem, har han just somnat behöver jag inte väcka honom för att byta utan låta det vara en par timmar och dessutom är det bättre att det fungerar än att det inte fungerar alls.

Själv är jag också rätt slut efter att ha tillbringat en natt mellan två unga män, men jag har ännu eld i spisen och borde äta nåt till ikväll och städa undan middagstallrikarna som ännu står framme i köket. Och så tror jag det är bäst att inte gå och sova FÖR tidigt, nån av oss måste ju hålla dyngsrytmen!

Sammanfattningsvis: Det går, men jag känner mig som en tröttatre och grinigare mamma än vad jag borde vara.

Apigt

Ett bekymmer mindre - och hundra bekymmer till.

Sambon blev kallad på nytt jobb. Akutinkallad. Och eftersom det är första arbetsturen vågade han inte tacka nej för att gå miste om framtida uppdrag. Så här sitter jag ensam i nio dagar med en nykläckt och en som jag inte får (eller ens kan) lyfta. Nej, jag ids inte ens gå in på hur lycklig jag är över situationen.

Nåja, han skulle inte ha åkt om han inte fått ok av farföräldrarna som lovat att ställa upp dag och natt om så behövs. Och så kommer mina föräldrar ner i helgen och kan låna ut ett par händer, så klarar oss gör vi nog. Men mentalt är det som att få en känga i skallen.

Nu tidig natt, man vet inte hur dehär nissarna tänker sova.

Världens bästa barn

Den lille (som hade svårt att hitta sömnen och producerade ett flertal blöjbyten inatt) sover som en ängel i sin säng just nu, medan den stora har legat tyst i över en halvtimme(!) på sitt rum och läst bok, (antagligen för att han fick en skarp tillsägelse för sina growling-övningar utanför filurens sovrum en stund tidigare). Men låt oss strunta i parenteserna, för det här är helt underbart!

Nu har jag hunnit diska undan och städa och vika tvätt helt i lugn och ro. Och smyga i mig ett gott kex och lite extra kaffe förstås, himmelskt!

Det finns bara två små saker som stör just nu. Att jag inte kan gå ut i det fina "varma" vädret med krabaten då pappa är på jobb och filuren enligt pappret borde vara inne en vecka till innan han får tas ut i vinterluften. Och att filuren fick en snörvelattack i morse, men det kan lika bra ha varit en missplacerad mjölkspya som något annat.

EDIT: Hurraa, nu kom dessutom farmor och plockade upp krabaten så han får komma ut idag, ett bekymmer mindre!

Smeknamnen

Krabaten och Filuren.
Nisse och Lillnisse
Viktor och Inox

Nackdelen är den att storebror börjar välja av smeknamnen när han menar sin lillebror. Nej, vi har inte valt namn ännu...

Syskonkärlek och morot (Härrägud vad dom kommer att likna varandra sen!)

Transformers

På en vecka har jag gått från rosig stormagad gravid 29-åring till stripig 16-åring.

Nånej nu överdriver jag, men hormonerna har bytts ut mot en annan sort.
Plötsligt har jag hår som blir fett snabbare än en bebis nyser och en stilig uppsättning finnar på hakan. Magen har blivit en sladdrig Yossu-mage. Jag är gnällig och jag är hungrig konstant. Hungrigare nu än innan filuren föddes faktiskt, men så finns det ju plats i magregionen nu också...

Men på det stora hela har vi det bra, trots en tidig väckning och två kakkablöjor i morse. Men det är förståeligt när det är någon som ska få igång hela tarmfunktionen för första gången. Han lyckades till och med med två kakkabyten under fredagens På spåret-timme, och blev förlåten, men för att komma undan med det ska man nog vara under en vecka gammal. Och väldigt väldigt söt.

Snark

Får man sova såhär bra med två barn hemma?

Halv elva slocknade jag som ett ljus, ett-tiden ropade krabaten och fick täcket pådraget. Tvåtiden vaknade jag av att någon ville amma, femtiden samma sak igen och sen vaknade jag av mig själv halv åtta. Ändå är jag trött i huvudet nu igen. Amningshjärna kan man väl kalla syndromet för.

Mötet mellan brorsorna gick bättre än väntat. Krabaten var sur för att tvingas åka hem med pappa (han ville till fammo) jag möttes av ett "bort mamma" (inte blir man populär om man överger sitt barn sådär bara).
Sen satte vi oss på golvet allihop och då först märkte han filuren. Först ville krabaten liksom inte låtsas om honom riktigt, men när jag lade filuren på ett fårskinn på golvet skulle han lägga sig likadant bredvid och kika lite på dendär levande dockan. *insert många många hjärtan här*

Ännu är han lite avvaktande, vet inte riktigt hur han ska förhålla sig, men lika bra det. De dagar då han vill "klappa" lillelbror ordentligt kommer nog och lika bra om lillebror hinner bli lite mindre liten först.



PS
Och visst blev jag förlåten, när jag gick in ett extra varv och sjöng gonattvisor för Krabaten efter att han egentligen blivit nattad fick jag många kramar.

Filuren

Måndag morgon var fortsättningsvis lika surrealistisk. När vi gäspat oss till TYKS och satt där på en inledande hjärtkurva försökte jag förklara för sambon hur det kändes.
Tänk dig att du på flit slår dig själv hårt på tummen och det gör grymt ont och du kommer att ha värk i minst en vecka framåt. Fast när man slår sig på tummen får man ju ingen liten filur förstås.

Så tog dom hål på hinnorna och det satte igång lite trögt. Efter ett par doser oxytocin började det komma igång på riktigt och jag pustade lustgas. En timme senare konstaterade de att jag var halvvägs öppen och om jag ville ha ryggmärgsbedövning skulle jag ta det nu för det kunde gå snabbt. Inte gjorde det sååå sjukt ännu tyckte jag, men innan anestesiläkaren var redo att sticka pustade jag inte längre utan inhalerade lustgas som om det hade varit min enda livlina, kändes bokstavligen som om jag höll på att gå mitt itu. Epiduralen hjälpte halvbra, så efter en kvart pinglade jag på barnmorskan och bad om att få fortsätta med lustgasen också. En kvart senare sade jag åt sambon att detdär var en krystvärk. Men jag väntade ett par värkar till för att vara helt säker. Jojjomän, inte undra på att det gör sjukt när man öppnar sig halvvägs på en timme. Sen var det bara att klämma i och 20 minuter senare föddes filuren (själva förlossningsdelen beräknades ha tagit fem timmar), rättså lugn och väldigt hårig, då han har redigt med kalufs på både huvudet och babyfjunen kvar på armar och ben och örsnibbar.

Sedan dess har vi haft det rättså bra på sjukhuset, långa nätter, skrikande småröster och snarkande rumsgranne, men det hör väl till. Jag var redo att komma hem redan igår, men då min mjölk kommit igång lite trögt (antagligen på grund av att det var igångsatt så alla hormoner inte hängt med) så blev vi hemskrivna först idag med order om att köpa lite ersättning för säkerhets skull. För har han inte gått upp i vikt tills imorgon så måste vi komma tillbaka till sjukhuset.
Och såna hot biter på mig, så nu sitter jag här i ett svalt hem i ett iskallt Pargas och är redo att amma i timmar bara det fastnar lite fläsk på filuren!