Jag är knappast ensam om dethär (det är man sällan), men just idag tyckte jag lite synd om krabaten. Nu när jag kan lyfta honom igen vill han emellanåt bara hänga i min famn. Det blev många gosiga kramar medan jag drog fram frukosten i morse och lika många till medan jag drog på honom kläderna när han skulle iväg till dagmamman. Det är väl nån variant av storebror-passar-på-medan-mamma-är-ledig-grej, men jag kunde inte låta bli att slås av tanken:
Han är på sätt och vis ett övningsbarn. Vi hade inte så mycket erfarenhet av vare sig spädbarn eller lite äldre när han kom. Det var när han var nyfödd vi klädde på honom för mycket nån gång när det var kallt ute, det var han som fick badvattenstempen trippelkollad, det var han som fick varje pip eller nysning analyserad, det var han som fick dedär lite tafatta oroliga föräldrarna. Ännu idag är det honom vi lär oss av när vi ska förstå hur en tvååring fungerar (fast det går bättre, för nu kan han berätta vad han tycker själv).
Filuren tas med så mycket mera ro nu. Han klarar sig! Det blir nog bra! Detdär kommer jag ihåg från när krabaten var liten, ingen fara! Visst innebär det att filuren nu får lite mindre egentid med föräldrarna, visst får han lite mindre uppmärksamhet, men så får han mycket mindre oro och frustration också.
På sätt och vis skulle jag vilja kunna behandla dem lika, men det går inte att skruva tiden tillbaka två år och vara en lite mera erfaren lugnare mamma då, lika lite som nu jag kan ge filuren uppmärksamhet och tid på samma sätt som krabaten fick.
Varför jag tycker mera synd om krabaten nu då? Hellre lite mindre men bättre och lugnare kvalitetstid, än uppmärksamhet och en överanalysernade mamma om ni frågar mig.
Nu gäller det då bara att inte tycka synd om honom så mycket att han påverkas av det igen.
Glöm vaknätter och bajs ända upp till armhålorna! Det är dethär som är den kvistiga nöten med att vara förälder!
4 comments:
Vet du, inte ens fast man har tvillingar behandlar man dem helt lika har jag märkt. De är så olika till personlighet och temperament, så man märker redan nu, att man i vissa situationer måste ta i mera med hårdhandskarna med den ena, i andra situationer kan man rådda bort den ena, medan den andra inte alls går på såna finter..etc etc
Så. att behandla barn helt lika..det går nog bara inte :)
Nej, det är väl omöjligt att behandla två olika människor helt lika, fast som tvilling kan jag säga att min mamma nog försökte så gott hon kunde :P
Egentligen vet jag inte om det är viktigt att behandla dem lika, men att ge dem en likvärdig uppväxt, det är väl där jag tycker att jag brister.
Fast jag vet att de båda egentligen har det bra, om man jämför med hur det skulle kunna vara, så har dom två föräldrar och tak över huvudet och en bra start i livet båda två. Egentligen. I övrigt är det nog bara mammasamvetet som spökar.
Det där med att ge dem lika mycket uppmärksamhet har jag kommit fram till att man aldrig kan dela 50/50. En dag delar man 30/70 och nästa dag tvärt om. Hur man än gör så kan man aldrig dela sig "rättvist". De är olika krävande i olika situationer. Men på en hel livslängd så blir det förhoppningsvis rättvist.
Jo det går knappast att fördela jämnt varje dag. Fast det som stör mig mera än mängden uppmärksamhet är nog kvaliteten på uppmärksamheten. Storebror får mera just nu, men tyvärr alltför lite positivt, känner mig som en förmaningsmaskin ibland.
Post a Comment