Ålderdomen ålderdomen

Jag har sådär sakta börjat märka att klasskompisar och studiekompisar som fyller år i år börjar verka suspekt vuxna. De har en nolla efter den första siffran i åldern och firar sitt första "jubileum". Eh? Kommer dethär att gälla mig inom en snar framtid också? Njää.

Fast visst har jag börjat märka av ålderstecknen jag också. Inte påsarna under ögonen, de tillägnar jag bredvilligt mina söner!
Men som exempel: Nu i samband med en viss stor sångerskas bortgång (synd, hon var en stor favorit, men inte så att jag kan påstå att det var oväntat), så har jag sådär för att friska upp minnet kikat på nån trailer och nåt klipp från filmen Bodyguard och konstaterat en märklig grej. För snart 20 år sen när filmen var ny, eller kanske 15 år sen när den gick på teve i Finland, så satt min mamma och suckade lite åt Kevin Costner. Han var ju en sån stilig karl.
Och jag ba': Men mammaaa, han e ju typ äcklig, en gubbe! (ja jag var ju typ 15 så jag pratade liksom alltså så).
Nu när jag tittade på klippen satt jag och stirrade. Han var ju hått för 20 år sen! Sen insåg jag två saker samtidigt:
-Jag har börjat tycka samma som min mamma.
-Det är 20 år sedan han var hått (jag känner mig inte ens som 20 år själv vissa dagar). Det är ganska länge sen...

Tydligare ålderstecken får man leta efter!



(Och snälla håll nu med om att han var lite snygg i alla fall, nån som är yngre än min mamma helst...)