Av och an och hit och dit

Idag var det stressade läkaren som tog emot. Jag fick förvisso först frågan på svenska om jag hellre talade finska eller svenska och då jag meddelat att det inte är så stor skillnad fortsatte samtalet i 120 km/h på finska. Byxorna av och lägg dig här och klämma där och kolla ultraljud och byxorna på och tack och hejdå i en rasande fart.
Nu är filuren mitt i allt mer eller mindre normalstor igen 2,7 kg, så nån igångsättning behövs knappast. Blodsockret var de nöjda med, men de var lite fundersamma över att jag får mycket sammandragningar dagen efter att jag ansträngt mig lite mera, istället för under tiden. Så igen fick jag påminnelsen om att ta det lugnt emellan också, jag var på god väg att öppna mig redan nämligen. Jaja, jag lovar att försöka komma ihåg det!

Och över till något helt annat och mindre blodigt.
Sitter och pynjar på nyårsmenyn. Tänkte mig något ganska lätt och luftigt, men fräscht och gott.

Kanske lite tapas till att börja med? Snittar, dadlar, honungsmelon? Allt som inte innehåller kallrökt, gravat, lufttorkat eller opastöriserat.

Sallad blir en gammal favorit: Bädd av blandade salladssorter med avocado, blodgrape, rostade pinjefrön och honungsdressing. Egentligen ska det vara getost med, men den hoppar jag över.

Sedan är jag kluven mellan lax/räkpaj eller fisk på nåt annat trevligt vis.

Till efterrätt är jag inne på nåt fluffigt vitchokladigt. En liten vitchokladrusse eller en vitchokladsufflé? Eller en zabaione? Något som gör att jag blir av med äggen som går ut 1.1 i alla fall.

Har man recepttips får man säga till!

Fääädiii!

Det var fem före att jag hade skickat ett glädjestrålande meddelande till sambon när krabaten gjorde nummer två på pottan som på beställning, men jag behärskade mig (till saken hör att han suttit MYCKET på pottan den senare tiden, men vid helt fel tillfällen tydligen, så glädjen är befogad). Nåja, nån slags föräldra-stolthets gräns!
Sambon kan få de glada nyheterna serverade när han kommer hem istället, innan han kommer in, jag kan öppna dörren och peka på pottan och ropa så att hela grannskapet hör!

Idag blev det lite mera reashoppande. Nu har jag faktiskt fått en t-pajta och en fleecetröja med tanke på våren/sommaren och fyra par svarta strumpor, så nu kan jag ju inte klaga på att jag missat rean mera!

Imorgon är det så dags för mig och fotbollen att dra på storlekskoll och synnytystapaarviointi. Magen sitter ännu sjukt högt uppe och ser nästan fejk-rund ut, sparkarna mot mellangärdet är inte skoj alla gånger och jag bara väntar på att magen ska börja sjunka ner.

Jaget och maget

Ganska skönt egentligen.

Och så var vardagen tillbaka igen.

Jag vaknade klockan fyra i morse, men masade mig ändå upp vanlig tid när kaffekokarn var på och krabaten stod och ropade "Mamma tsööket!" brevid sängen. I kök och badrum snurrar disk och tvätt, jag har läst tidningen samt ringt och bokat tvåårskoll och funderat på nyåret. Det ljusnar ute och alldeles straxt klär vi på oss och går en liten tur via lekparken och eventuellt en sväng via butiken innan vi äter gröt och går och vila.
Vardag helt enkelt.

Sånär som på att glöggflaskorna ännu står på köksbordet, golvytan i vardagsrummet är prytt av diverse nya spännande leksaker och granbarr och julklappspappersroskisen står i ett hörn och väntar på födelsedag.

Och materialist-hetsen fortsätter

Jag, systeryster och krabaten stod och hängde på dörrarna till rean klockan 10.
Efter en nära svimma-upplevelse i NameIt-butiken och en hel del springande, både för de stora och den lille så är vi nu hemma.

Den lilles basklädslager är uppdaterat för våren 2012 med diverse tröjor och byxor och en pyjamas. Hans nyttiga födispresent är köpt (solbrillor, inte på rea, men sådana som borde vara rediga och bra).
Och som tårta på kakan köpte jag en julklapp åt mig själv. Silverörhängen. Små knoppar, som inte går att dra i. Det var som vanligt jag som fick minst.

Men på riktigt, jag måste ändå gå ett varv i butiken efteråt när jag vet vad jag blir för storlek igen. Och att köpa gravidkläder med en månad kvar känns onödigt när jag ändå kan använda alla jag har denhär gången, lika så bra att satsa på något som jag behöver och kan använda då!

Det var egentligen bara en sak jag dreglade över i en del butiker. En löpjacka. På något vis har jag gett mig tusan på att nu denhär gången ska jag komma iform igen efter graviditeten. Och då behöver jag ju en löpjacka eller hur? Ingen skillnad om jag börjar lenkka regelbundet eller inte, en löpjacka är ju halvvägs liksom!

Stämningar

Och så tog julen slut med ett ordentligt brak. Sambon blev kallad på jobb för att röja fallna träd, vi har en bit takplåt av nån granne på gården och jag tror inte att någon i huset sov väldigt bra inatt. Det är när klockan är tre och man börjar fundera på glasrutors hållfasthet och trycket från starka vindar, som sömnen plötsligt känns frånvarande. Men hej, solen skiner och det är grönt ute!

Julen i sig gick fint, vi har gått och lagt oss pinsamt tidigt alla kvällar, glöggflaskorna står kvar på bordet för vi har glömt att dricka dem och vi har varit överdrivet mätta en stor del av tiden, precis som det ska vara!
Pakethögen tävlade med granen i omfång och massa, men en del av paketen var packade för att lura ögat, en massa stuffat tidningspapper känns inte som julklapp ändå.



Det som känns hemskt är att krabaten fyller år om mindre än två veckor. Så mycket som julgubben hade med sig till honom så känns det på sätt och vis onödigt. Jag menar, killen öppnade två av en fnurtiljon paket och tänkte sluta där för han blev så intresserad av en av pafflådorna som presenterna kom i.
Visst fick han en hel del nyttigheter, stort täcke och lakan och pyjamas till exempel, men så böcker, spel, matlagningsleksaker och en massa massa legobitar. Det kommer sålunda att ske en sträng etnisk rensning i hans leksakslådor inom en snar framtid och en del kommer att deporteras till garagekällaren.

Det som känns pinsamt är mitt sockerintag. En kväll frossade jag i julgodis, den nästa lyckades jag ta det lite lugnare, men följande dag åt jag fyra kakbitar istället. Uh! Nåja, nu är det det smala vägen som gäller igen. Tack vare systeryster, som så snällt och osjälviskt offrat sig och minskat markant på mitt lager av heimlaga karameller!

God jul!

Jag hade tänkt mig bordsdekoration till middagen ikväll, ett dekorationsband med guldpärlor sådär intrikant ringlande kring den trearmade ljusstaken. Istället har jag en son som skriker av skratt och drar sagda pärlband efter sig och en systeryster som hjälper till att skramla ännu vildare. Jag tror att bordet kommer att dukas enligt temat "avskalat" i år. Jag tror att granen också mår bra av temat avskalad, åtminstone de nedersta grenvarven.

Men för att inte tappa julfiilisen så kör vi på dubbla granar i år, en traditionell i vardagsrummet och en på wc:n. Som en julhälsning till alla jag känner och alla som råkar läsa. Låt mig presentera *trumvirvel*
Toagran i Aaltovas:

Från oss alla, till er alla:

God jul och gott nytt år!

Extra klappar!

En otroligt snäll vän kom just in med två kassar kläder, en i storlek 56 och en i storlek 90. Perfekt! Och ingetning ville hon ha i utbyte heller.

Igår var det sista dagen i dagvård innan jullovet för krabaten och av dagmamman fick vi en minnepinne med foton från det gågna året, så otroligt skoj att se hur han vuxit och vad han haft för sig på dagarna när jag varit på jobb!

Krabat februari(?) 2011:

Krabat juni 2011:

Krabat december 2011:

Foton: Pia Lemponen-Rapo

Låt så vara att sonen drar fram mera skrot, krhm... Förlåt, leksaker menar jag, ur rummet sitt och jag borde ännu moppa idag och komma ihåg att vila (hur kan det vara så svårt?) och börja julpynta på allvar, men humöret lyfts direkt av sånahär små trevligheter!

Saker att vara glad åt

Jaja, jag vet att det bara är en centimeter, den droppar ur träden för fullt och kommer knappast att vara kvar på julafton, men jag passar på att ta ut allt av det extra dagsljuset som kom som ett paket på posten just nu. Älska snön!

Annat som jag njuter av just nu är statistiken från rådgivningshäftet. Jag har nu gått upp knappa 9 kg sammanlagt. Med krabaten hade jag passerat det dubbla antalet kilon vid dethär laget och hann med fem till. Inte så att jag gått upp väldigt lite i vikt nu, helt normalt närmast, men jämförelsevis känner jag mig ganska så fjäderlätt. Okej, själva skillnaden i kilon mellan då och nu är inte mera än tre men ändå!

Sockerdieten går... Sådär. Okej jag har blivit lite slapp den senaste veckan. Jag har överlevt en julfest med bara en tunntunn kakbit, en glöggkväll enligt teorin en bit av varje sötsak, men sen har jag gjort julgodis (går det att INTE smaka själv?) och så hade vi kalas i huset och då följde jag teorin: det är jag som bakat tårtan, jag får ta en stor bit!
Plus att det blev pizzabit på kalaset och pizzabit till lunch igår (vitt mjöl och fett lär inte vara bra kombo), så nu gäller det nog att skärpa sig så jag får äta en portion risgrynsgröt och en bit fruktkaka i år ännu också!

Klementiner och klementiner

Kära alla inte-slänga-mat-allvetare:

Ska jag som konsument tvingas räkna med att om jag köper en kilospåse klementiner* såhär inför jul (jo jag är storkonsument), ska jag då gå med på att det "hör till" att tvingas slänga åtminstone 10% av innehållet på grund av skruttig kvalitet, oberoende av om jag går igenom påsen i butiken och direkt jag kommer hem?

Är det som så att OM jag vill ha bra klementiner så kan jag gå och köpa små mängder i lösvikt till det dubbla priset och äta dem relativt snabbt, men ändå vara beredd på att kasta bort en och annan emellanåt på grund av att jag inte hunnit kolla på alla sidor av alla frukter i butiken?

Jag bara undrar ibland.

Bild härifrån.

*) Nu skriver jag klementiner, men det kan lika väl vara satsumas eller mandariner eller motsvarande liten citrusfrukt.

Fläng

Idag skulle jag ta mig tid att vila lite efter gårdagens kalasande, det urartade rätt hastigt till ett enda flängande.
På morgonen lyckades jag med att få upp oss i tid så att alla tre familjemedlemmar snubblade över varandra i farstun på väg till jobb dagis och rådgivning lite före åtta. Jag hann i tid i alla fall!

Alla värden var bra, jag är tydligen sträng med sockret och filuren var överaktiv, men jag börjar ha så mycket sammandragningar nu att jag måste komma ihåg att ta det lugnt emellanåt och inte bara flänga. Jaja, SEN ska jag vila, jagskabara...

Sen hade jag glömt plånboken hemma, jag fick låna av sambon, så jag fick mormors julklapp postad, sen behövde jag lite grejjer, sen behövde sambon lite grejjer och så fanns sambons grejjer i den första butiken och inte i den andra osv. Ohälsosam lunch fick jag i mig först efter klockan 12.

Det nyttigaste jag lärt mig idag sådär ur konsumentsynvinkel är det att om man bara har 50 cent i fickan så räcker det antingen till två lakritsstänger eller till två små klementiner. Och jo, sträng som jag är valde jag det hälsosammare alternativet!

Kvittering

Finns kuittaus på svenska överhuvudtaget?

Ett stycke jättefebrig son tyckte så illa om medicinen mitt i natten att han spydde hellre än svalde den (då hade vi redan totat i honom full dos panadol, så alternativen var inte så många). Tur i oturen försökte jag mata honom i min famn så det enda som behövde en tvättomgång var våra pyjamasar. Det finns liksom inte så mycket mera att göra då än att klä honom tunnt och peta i honom lite sval saft. Ja alltså, det har jag redan lärt mig att nån medicin lönar det sig inte att ge honom förrän han är vid 40-strecket, annars har jag slut på doser direkt. När han är sjuk blir han het helt enkelt.

Ett styckte väckerklocka väckte mig alltför tidigt och sambon fick öppna födelsedagspaket i farten vid frukostbordet.
Ett stycke pigg feberfri son har kvittrat runt hela huset nu på morgonen medan jag försökt städa.
Nu när han sussar sött borde jag förbereda födelsedagstårta och kalas och städa lite till, men först på to-do-listan är nog en powernap. Inte because I'm worth it, utan för att jag är i desperat behov of it.
Men kalas blir det ikväll, feber och sömn eller inte.

Efter

Man får ju inte lämna ett före utan ett efter så här är efter:

Gräddkola, kokosbollar, ischoklad och chokladdragerade marsipankulor. Ajjo, och julgran som flyttade in igår kväll!

Om det är gott? Jag låter kvicke-vicke svara:

Jo, fast som den godisstränga mor jag är får han bara äta kokosbollar. Muahaha!
Nånej, kanske får han smaka på julafton sedan.

Marsipankulorna, eller egentligen chokladtempereringen var det det jobbigaste och mest tidskrävande. Ischokon var helt klart snabbast och godast och mest gi-vänligt för mig som inte ska äta för mycket socker.

För att nu inte allt ska verka bullerby-glansbild kan jag berätta att sonen firade fjärde advent med att yra om Mussolini och abborrar vid frukostgröten (fråga inte varifrån Mussolini kom, det var det han sa i alla fall). Feber från ingenstans, underbart!
Därtill var jag så morgonpigg att jag inte somnade om efter halv fyra i morse, så mitt flitiga städande och tårtbakande jag skulle ägna mig åt idag verkar ha kommit av sig innan det ens börjat. Nåja, ens leksakerna bort från golvet så skulle det kännas lite bättre!

Saker jag lärt mig om mig själv sen jag blev mamma:

Det utsövda Höperöt:
-Har tålamod som en ängel, röst som en ängel och ett gudomligt överseende med det mesta.
-Är konstruktiv samt tänker och planerar framåt.
-Orkar tänka på att äta hälsosamt och laga bra mat till familjen.
-Ser vardagens småsysslor som just små sysslor och får dem undanstökade hastigt för att sedan kunna roa sig.

Det trötta Höperöt (som säg, har fått en 4-5 timmar sömn):
-Har tålamod som en kinabomb i händerna på en åttaåring på villaavslutningen, ropar för mycket och tål inte ett nej.
-Ser bara dagen framför sig tills det är dags att gå och sova igen
-Äter det som går snabbt och smärtfritt att laga och som håller barnet tyst och mätt.
-Ser bara oöverstigliga hinder i vardagen och tvingar sig själv med våld att uträtta de nödvändigaste sysslorna och är sedan helt utmattad.

Ibland blir jag besviken på mig själv. Då försöker jag tänka på att det kommer att gå över, småbarnsåren är de värsta åren och det bästa man kan göra är att hålla ut.
Fast oftast brukar jag glida in på tankar som: Under andra studieåret då jag festade och pluggade och festade och tentade; varför var jag ändå så mycket gladare och piggare då fast jag tidvis sov lika lite? Ska jag ge äran åt Åldern eller Alkhoholen?

Denhär fotbollen under tröjan

Bästa köpet på länge var nog ett par äkta gubbhängslen.
Hej igen alla byxor vars dragked inte går fast och som jag inte kunnat använda på länge!
Framför allt mina hala vindbyxor så jag slipper hinka upp dem var 10:e meter när jag är ute och går.

Trött gammal tant

Krabatens sovande är ett mysterium för mig.
Nattandet går som en dröm. Under den senaste veckan, då vi haft en "sämre" kväll så har han kommit upp och kikat 4 gånger innan han somnat för sig själv. Igår somnade han utan en enda omnattning. Det håller väl i sig tills nån ny utveckligsfas, i bästa fall ända tills småsyskonet kommer, men senast då räknar jag med turbulens igen.

Men nätterna, suck! Jag nattar om redan halv tolv vissa nätter och så kommer han rusande igen efter en halvtimme och jag ORKAR inte och sambon sover som en stock. Och så plockar jag upp krabaten i vår säng och så sover jag lite smalt (heh, som om det skulle vara möjligt just nu) och halvobekvämt resten av natten.

Men så plöstligt inatt sov han i egen säng hela natten. Passligt kvart före sju kom han joggande och var på soligt humör.
Om jag njöt? Nä, jag sov dåligt som bara den, vaknade redan halv två första gången och bara väntade på att höra mamma-rop eller tassandet av små fötter. Just som man vant sig vid att ha honom snusande och sparkande brevid sig hela halva natten så sover han hur bra som helst själv.

Fast det finaste just nu är nattningarna, då det går att prata med honom lite om vad vi gjort på dan. Den stora killen har lärt sig uttrycka sig så bra och förklarade tidigare under dagen att han var "Rädd dammsoogan", men ändå klättrade han ner från pallen han satt på och ville själv hålla i och dammsooga efter en stund. På kvällen sade jag att det var roligt att han inte var så jättreädd för dammsugaren mera (läs: panikgråt för bara ett par månader sen ännu) och att han var duktig som kunde dammsuga helt själv. Ett sånt strålande leende jag fick till svar på det!
Vaddå nobelpriset? Han vågar ju dammsuga själv!

Vardagen

Och så kom vardagen emot igen. De är sjuka hos dagmamman så krabaten missar nån dag där, under tiden får jag skjuta upp lite projekt jag tänkt klara av enkelt och snabbt (=barnfritt) här hemma.

På ett sätt känns det som om att jag får så lite gjort av det jag borde. Just för att vardagen kommer emellan. Vi vaknar, äter frukost i lugn och ro, borstar tänder, sambon åker iväg, vi klär på, jag städar av bordet, plockar disk, torkar, sopar, startar tvättmaskinen och så väntar vi lite på att det ska bli så ljust att det är roligt att gå ut. Så kommer vi in igen, kokar lunch och så ska krabaten nattas, sedan passar jag på att plocka lite/sitta vid datorn/vila, oftast alla tre. Sen är det full rulle igen. Ibland ut ett varv till. Och så plockar jag, hela tiden finns nåt att plocka upp, sopa eller torka.

Och där nånstans i vardagen försvinner mina egna stora projekt och planer. Få ordning där, fixa dethär, göra ditt och datt innan jul eller innan filuren kommer.

Fast, ibland är det ju jag själv som sätter käppar i hjulet för mig. Det bör erkännas.
Som i förmiddags i butiken då jag tänkte att vi ska ha nåt att sysselsätta oss med i eftermiddag och då kan vi ju göra nåt skoj! Så hem från butiken kom vi med blockchoklad, kokosflingor, mandelmassa, kokosfett och konfektformar. Det innebär antagligen mera jobb för mig i slutändan (skålar och vispar och kastruller), men det är roligare än att bädda rent i alla sängar och sortera ut bebislakanen från krabatens skåp!

Den obligatoriska före-bilden.

Pojk vs flick

Uttjatat ämne på sätt och vis, men en situation som jag råkade ut för nyligen har satt sig fast i minnet.

Vi (mamma, krabat och jag) är i den lokala köpladan och kikar på sockor till krabaten. Vi har hittat fina blå-grå-gröna med söta monster på som jag tycker passar bra.
Krabaten som under tiden bestämt sig för att titta på sockor själv står med ett par mycket ljusröda hello-kittyga fluffiga små sockor i handen. Just som jag ska be honom sätta dem tillbaka, för att vi redan har hittat sockor och ska gå vidare, så säger min mamma ungefär:
"Nämen, sätt tillbaka, usch detdär är ju flicksockor!"

Och jag tänder till på alla fyra direkt. Ber min mamma skarpt att inte göra nån större skillnad, vi talar om en ETTåring för guds skull! Mamma blir förvånad över min reaktion och undrar jassåå ajjaa, är det så det ska vara nuförtiden? Med en antydan till feminist-hen-könlös i tonfallet.

Nej, grejjen är inte den att man inte skulle få se skillnad på pojk-och flickkläder.
Jag köper inte ljusröda kläder åt min son bara för att göra ett statement.
Jag tycker att hen, i vilket sammanhang som helst känns lite överdrivet i min mun.
Sockorna var så ljusröda och fluffiga så jag skulle inte ha köpt dem även om krabaten varit en flicka.

Men det som fick mig arg var det att använda "flick-grejjer" i syftet att skrämma krabaten och få honom att sätta undan sockorna. Morr! Det är liksom helt onödigt på en ettåring. Att säga vad det egentligen är fråga om, "vi är klara här vi går vidare", skulle kanske inte ha samma direkteffekt som om krabaten skulle ha lärt sig att "det är flick-grejjer och dem är det ju genant att peta på = snabbt tillbaka i hyllan", men det skulle vara bättre på alla sätt och vis.
Antagligen blir jag lite extra sur just när det gäller min egen mamma och det väcker minnen från min egen barndom då samma argument använts på mig och syrran vid leksakshyllan för att få oss att släppa nåt och följa med istället.
Men nej, om det är något jag kan göra för ett jämnlikare tänkande här i världen så är det i alla fall att inte dela in krabatens värld i vi och de förrän han ens har fyllt två. Det lär han ändå märka i förskolan sen.

Julkommersen

Igår gick vi på julmarknad i Pargas i spöregn jag och krabaten. Bokstavligen gick alltså, sambon var på jobb så han hade förtur till bil. Det värsta regnet gick hursomhelst över tills vi kom fram.
Men fast jag hörde både ett och annat om vädret så tyckte jag det var ganska uppfriskande med duggregn själv, inte så jättetrångt med folk och ingen risk att man skulle förfrysa tårna.
Hem kom vi med sillburkar, krabat-sockor och lite julgodis från Ninette. Det var synd att Kamomillas knäckebröd hann ta slut, men jag anade att vi kom lite sent med tanke på att nån i huset skulle sova klart först innan vi kunde bege oss.
Det jag saknade på denhär julmarknaden var en del hembakat, jag såg inte en enda skärilimpa, men de kan ju ha tagit slut de också. Det som jag såg alldeles för mycket av var randiga raggsockor och hemsydda stuffade prydnadsgrejjer i linnetyg.

När vi hade promenerat hem igen och jag varit på benen i nästan tre timmar kände jag mig extremt duktig som orkat så långt med både krabat och mage. Och kände ett extremt behov av att slänga fötterna på soffbordet. Krabaten kände ett stort behov av att stup i kvarten släppa upp sin Biaudet-ballong i taket, men nåja, lite vilat blev det i alla fall.

Idag har jag sandpappershals för fjärde dagen i rad och vet inte vad jag ska göra åt det. Känner mig inte det minsta sjuk i övrigt, men trots vitlökssmörgåsar och varm saft är halsen ett torrt lager-på-lager sandpapper. Nåja, kanske det går över innan det hinner bryta ut, jag satsar på den linjen!

En förklaring

Äntligen en läkare som kunde förklara ett och annat åt mig på TYKS! Eller så berodde det på att de inte var trekvart försenade idag och tog sig tid.

Den största risken med förhöjda sockervärden är att bebisens kroppsvikt ökar snabbare än vad en vanlig storleksbedömning från en ultraljudskoll avslöjar. Det de kollar extra på mig/filuren är alltså storleksuppskattning utgående från huvudomkrets, kroppsomkrets och lårbenslängd separat, för att sedan jämföra dem sinsemellan, då det finns risk att kroppsomkretsen rusar iväg i förhållande till de andra två måtten. Allt såg helt bra ut idag, men storleksbedömningen var ändå ett snäpp över medelkurvan, så på nästa sockerkoll gör de samtidigt en "synnytystapaarviointi" (underbart ord!) för att se om det blir igångsättning senast på beräknat datum eller rent ut av tidigare. Hur tidigt som helst säger jag, bara jag slipper snittas i onödan!

Sen tog jag den lånade bilen och yrde iväg på lite julklappsshopping igen. Det råkade bli två lika till krabaten (jag vet inte vad som får mig och syrran att tänka likadant fortsättningsvis i denna ålder), så nu får han ett "mitt första spel" av mig, bara för att det såg så sött ut (och användbart till många olika lekar). Kika här till exempel.

Nu ska jag njuta av snön som dalar utanför fönstret och framför allt av det att jag befinner mig på andra sidan rutan. Och försöka att inte tänka på att jag blev väckt av krabaten innan jag hunnit somna efter julfesten igår kväll. Gäsp!

Skör var ordet

Nejnejnej!
Nu sitter jag här och kämpar emot kli i hals och tjockhet mellan öronen. Jag skulle behöva vara i ens halvbra skick imorgon på morgonen ännu då jag ska bila iväg på nästa socker-check till TYKS.
Före det ska jag dessutom klämma in den enda egentliga julfesten jag har inplanerad i år, den tillsammans med kören, och det tänker jag INTE hoppa över, så mycket som jag sett fram emot den! Jag tänker till och med sjunga lite!
Och hoppas att det inte går som det gick tidigare i höstas då jag fick treveckors-hosta efter en körövning med kliande hals, det skulle inte jag/min knipmuskel orka med just nu.

Det enda positiva i, den bokstavliga, kråksången just nu är att krabatens nattningar går sådär som jag vill. En veckas jävlaranamma och envishet blandat med gos och lite lurighet. Först ta dendär gosstunden på allvar med honom och faktiskt ligga ner och prata lite/sjunga nattvisa. Sen säga gonatt och gå ut, men stanna just utanför dörren så att jag hör när han vrider på sig och är på väg upp och direkt visa min nuna i dörröppningen. Igår kom han uppspringande bara fyra gånger med långa mellanrum, trots att jag satt i vardagsrummet hela tiden och efter den sista somnade han helt i sällskap av sig själv.

(Sen ska vi inte nämna att han vaknade klockan tre på natten redan och att jag fick honom omnattad i egen säng, men att han ändå kom joggande till oss en halvtimme senare. Och tja, trött mamma + gosigt varmt barn som man kan sätta som buffert mellan sig och sambons nattandedräkt, need I say more?)

Min sköra lekamen

Min ack så praktiska tvätta-fönster-och-storstäda-mage har på några veckor förvandlats till en fotboll-under-tröjan-mage. Den är alltså så sfäriskt rund att den nästan ser oäkta ut.
I samma veva har den då börjat vara i vägen vid en massa aktiviteter, nästan allt som involverar framåtböj, vilket innebär nästan allt som jag gör med krabaten. Nåja, han bryr sig inte ett skvatt om jag plockar upp pusselbitar på ett elegant sätt eller inte! *insert hjärta*

En till påminnelse om hur min kropp kommer att uppfattas inom en snar framtid fick jag när jag var och shoppade en ny amnings-bh i förrgår.
Expedit: Muista maitovara!
Jag: Eh?
Det hon menade var att jag skulle kolla att jag tog en så stor storlek att det rymdes ett par fingerbredder extra under kanten för mjölksvullenhet sedan.
För en kort sekund såg jag mig själv som en kaffekopp.

Den bästa presenten till min kropp fick jag ändå av min mamma när hon kom hit. Sockerfri mörkchoklad!
En liten bit varje morgon när jag har fått frukosten bortplockad av bordet och kan slappa lite. Aaah! Det gör underverk för både fotboll och mjölk, det är jag säker på!

Förresten, rubriken bör läsas med ett visst mått ironi.

Dom kallar det "firande"

Alltså dethär självständighetsdagsfirandet.
Jag har sagt det förut och jag kommer att påpeka det igen; Varför har vi världens tråkigaste självständighetsdags/nationaldagsfirande i dethär landet?

Jag menar, varför göra det till årets tråkigaste dag som sedan kulminerar i tv-tittande klockan tio före sju på kvällen?
Och för all del; Tänd detdär ljuset, håll en evighetslång kyrkomässa (även fast jag har svårt att tro att kyrkan var väldigt inblandad i självständigheten, den är väl bara glad att vi inte har ortodox statskyrka eller?), sjung ett falskt vårt land med förfrusna tår vid en grav, visa dendär tråkiga svartvita filmen på tv (ingen kan påstå att storyn är medryckande), lyssna på Sibelius (vilket kan vara helt trevligt!), alla är traditioner och alla är till för att bevaras, men utan något som uppväger dem så skäms jag liksom att berätta vad vi gör på självständighetsdagen för utlänningar.

Och innan nån höjer fingret och säger "Kiitos 1917-1918" eller "1939-1944" så vill jag påpeka att jag känner den största tacksamhet till mina egna släktingar och till alla som krigat och dött för Finland, för mitt land, genom tiderna. Synd bara att firandet är kvar på samma nivå som 1944 då tårarna ännu inte torkat och gravarna knappt skottats igen. Det jag känner idag är ju en positiv tacksamhet, en orsak att fira, en stor glädje över det jag har idag!

Sedan måste jag erkänna att jag är dålig på att hitta på alternativ. Vi råkar nu fira den 6.12. Mitt i julförberedelserna, mitt i slasket och snålblåsten. Tanken på att tvinga ut Marjatta från Sambakoulu på Espan och dansa för vår frihet i bikini och strutsfjädrar känns ungefär lika osmakligt som de nuvarande traditionerna är tråkiga.

Den tradition jag uppskattar mest idag är fackeltågen, för att de lyser upp, för att alla kan träffas och gå med och alla kan sjunga nationalsången och man måste inte nödvändigtvis gå till en gravgård, utan nåt fint monument som representerar vårt land på ett trevligt sätt!
Och det där med att alla tänder ett ljus i sitt fönster, lite som en lokal earth-hour, det är ju en mysig tanke!
Och så kunde det ju vara tradition att äta nåt speciellt, okej, vi lär ha karelska piroger som nationalrätt och det är ju lite, tjaa... Men nåt annat traditionellt? Eller så kunde dom publicera recepten till slottsbalens snittar en vecka på förhand så man har chansen att äta samma hemma själv?

Eller är det bara så att jag är van vid väldans tråkiga traditioner och nån som läser kan tipsa mig om trevligare saker att göra på just självständighetsdagen?

Shoppa med Krabat

Min mamma kikade ner på besök och julshopping ett par dar.
Nu har jag julklappar till nästan alla förutom systeryster och svågeråger. Bäst att lägga pannan i djupa veck och hitta på nåt fint.

Min mor var däremot inte beredd på hur det är att shoppa med krabat. I matbutiken stod hon och ropade snällt på honom efter att han klivit ur vagnen. "Inte en chans" kommenterade jag till henne och mycket riktigt fick hon plötsligt jogga iväg efter honom när han pös iväg under ett par stängda kassagrindar och ut mot ytterdörrarna.
Varför han inte lyder? Min teori, för att han inte ens fyllt två år ännu? Om jag visste skulle jag nog använda de knepen som behövs för att få honom att lyssna.
Hur som helst, han lär ha lite annan kaliber än jag och syrran när vi var små, men jag som inte är van vid annat tänker inte på det som extra jobbigt eller så, jag bara måste tänka steget före honom hela tiden.

Idag tog vi däremot en promenad jag och krabaten och då gick det precis sådär som jag drömmer om, lite dra fötterna efter sig när-man-vill-bestämma-själv och ett rusa-in-på-nån-annans-gård-försök, men annars gick han snällt brevid mig och gick med på att hålla handen när vi gick över gatan utan kasta-sig-på-marken-drama eller tvärstopp-mitt-på-övergångsstället.
Ibland finns det så mycket VILL i den lilla kroppen och det bästa sättet för honom att visa det är att göra precis tvärtemot vad jag säger.

Stick

Jag var den enda i hushållet som tog säsongsvaccinet mot influensa i år. Mest för att jag ska föda barn mitt i värsta influensatiderna, men också för att då har minifiluren skydd av det (om ammningen går som den ska) ett par månader framåt.

Just nu ångrar jag beslutet. Jag har en extra biceps på vänsterarmen. Igår satt jag framför brasan med en extra filt över mig och frös och muskelvärkade. I morse inledde jag dagen med gammalt hederligt morgonillamående. Hejdå till den frukosten och äta jämnt med tanke på blodsockret! Hejdå till hemoglobinet också.

Nu sitter jag här och är helt kaputt slut och borde städa och fixa lite samtidigt som jag borde vila massor så jag förhoppningsvis är i skicket ikväll, då vi ska ha kompisar på besök. Sambon jobbar, krabaten härjar i sitt rum. Inspirationen har varit på högre nivåer om vi säger som så.

Fyrkant *

För nån dag sen gick jag på "långpromenad" (4-5 kilometer typ) med följden att jag var helt slut sen på kvällen.
Igår gick jag och krabaten till lekparken. Korrigering, vi gick båda dit, sedan skulle en av oss bäras halva vägen hem för att över huvudtaget komma bort därifrån. Sen när vi skulle städa på eftermiddagen var jag så slut att jag bara slängde mig som en trasa med fotboll på magen i närmaste fåtölj och tillbringade den närmaste timmen med apatiskt stickande och halvengagerat läsande av barnböcker.

Idag var jag till råddgivningen och minsann hade mitt Hb sjunkit under smärtgränsen!
113, inte paniklågt, men tillräckligt. Mera tabletter vill jag inte gå nära just nu, diabetesmedicinen råddar till min mage helt tillräckligt på egen hand och eftersom jag inte på något vis kan räknas till de som älskar lever och dessutom borde begränsa intaget av den inälvan just nu så får jag väl gå och köpa spenat och svartkorv. Och Blodbröd.

Pinsamma fakta: Mamma lagade ibland blodbrödsgröt åt mig och syrran när vi var små. Blodbröd i tärningar som lades ett par minuter i kokande vatten tills det blev lagom grötigt och så ett rejält smöröga på.
Äckligt? Jajjamän, men jag älskade!
Om nu blodbröd finns att köpa längre, annars får jag väl baka.


)* "vilket skulle bevisas", något kommer jag ihåg från långa matten ännu!

Mera nytta och nöje

Fast när sambon märker vad jag håller på med brukar det komma nån mumlad kommentar om "förspilld kvinnokraft", eller "stickar du en såndär på en dag? finns det inget annat att göra?".
Svaret är nej. Ibland finns det inget annat att göra än trevliga söta saker!
Herrsockor hör inte alltid till just den kategorin...

Lammet "Lammet" har fått vinterkläder. Egen design.

Stickad julstjärna ca 12 cm i diameter i estninskt grovt fårluktande sockgarn, härligt! Jag tror jag ska göra en par till av dehär.
Design härifrån.

Och däremellan har jag faktiskt stickat ett par krabatsockor, men herrsockorna går det som sagt trögt med :)