Stämningar

Och så tog julen slut med ett ordentligt brak. Sambon blev kallad på jobb för att röja fallna träd, vi har en bit takplåt av nån granne på gården och jag tror inte att någon i huset sov väldigt bra inatt. Det är när klockan är tre och man börjar fundera på glasrutors hållfasthet och trycket från starka vindar, som sömnen plötsligt känns frånvarande. Men hej, solen skiner och det är grönt ute!

Julen i sig gick fint, vi har gått och lagt oss pinsamt tidigt alla kvällar, glöggflaskorna står kvar på bordet för vi har glömt att dricka dem och vi har varit överdrivet mätta en stor del av tiden, precis som det ska vara!
Pakethögen tävlade med granen i omfång och massa, men en del av paketen var packade för att lura ögat, en massa stuffat tidningspapper känns inte som julklapp ändå.



Det som känns hemskt är att krabaten fyller år om mindre än två veckor. Så mycket som julgubben hade med sig till honom så känns det på sätt och vis onödigt. Jag menar, killen öppnade två av en fnurtiljon paket och tänkte sluta där för han blev så intresserad av en av pafflådorna som presenterna kom i.
Visst fick han en hel del nyttigheter, stort täcke och lakan och pyjamas till exempel, men så böcker, spel, matlagningsleksaker och en massa massa legobitar. Det kommer sålunda att ske en sträng etnisk rensning i hans leksakslådor inom en snar framtid och en del kommer att deporteras till garagekällaren.

Det som känns pinsamt är mitt sockerintag. En kväll frossade jag i julgodis, den nästa lyckades jag ta det lite lugnare, men följande dag åt jag fyra kakbitar istället. Uh! Nåja, nu är det det smala vägen som gäller igen. Tack vare systeryster, som så snällt och osjälviskt offrat sig och minskat markant på mitt lager av heimlaga karameller!