Det tog tre dagar

Och så var sockersuget borta!
Sådär plötsligt bara. Det enda jag skulle känna mig sugen på just nu är en lite kopp kaffe eller te.
Det som jag har undvikit är karkki, kex, bulla, sötade drycker, sötade mjölkprodukter samt vitt bröd, ris och pasta. Lite kokta rotfrukter och fullkornspasta äter jag för de innehåller ändå nyttigheter och frukt äter jag hur mycket som helst!
Nu är det då bara att lägga sig ner och vänta på strandsäsongen!
Eller så inte.

På tal om vikt så var vi på extrakoll till råddgivningen igår och för en gångs skull var dom helt nöjda med krabatens längd och vikt, trots att han ännu inte passerat 9-kilosstrecket!

En bild som jag aldrig lagt upp

Det finns att välja på! Utan att överdriva. De flesta följer ett tema som av någon orsak handlar om ett visst barns utveckling, men denhär bilden älskar jag. Den är fotad i början på hösten då mitt mående var allt annat än bra, men i lugnet på stugan tillsammans med sambon och krabaten försvann de mörka molnen och jag hittade lite ro emellanåt i alla fall.

Såhär avslappnad blev jag:

Lika avslappnad är jag ungefär just nu när jag hällt i mig en fyra stark whisky. Inte för att jag sysslar med onsdagsfylla, men för att svärmor som var barnvakt här tidigare ringde och meddelade att hon hade fått spysjukan.

En gammal bild på mig själv och en bild på mitt syskon

Vi kör två flugor i två smällar. Dels för att det är mina favoritfoton av oss från den tiden, dessutom är fotona över 25 år gamla och därmed preskriberade eftersom ingen känner igen oss mera! Ja på tal om det, vem är jag och vem är min syster? ;)

På vår gamla veranda som är riven och remppad för evigheter sedan.

Hur det står till med lekstugan vet jag inte, den flyttade vidare till en annan familj.

Smart, mycket smart.

Igår var min mage en ballong och jag var allmänt trött och irriterad. En liten släng av förkylning på gång gjorde det inte bättre och i ljuset av en snilleblixt insåg jag att det som kan rädda situationen här och nu är en liten kur av min undvika-socker-och-kolhydrater-diet.

Ett dygn senare sitter jag här och förbannar min egen smarthet. Jag fick mens idag, inte konstigt att magen var svullen igår och förstås är man trött och irriterad om man har PMS kombinerat med förkylning i kroppen.
Så nu har jag fortsättningsvis trött, blodsockret är nere i nivå med knäna och kexena på översta skåphyllan i köket yyyylar till mig att jag ska komma dit och smaka lite, bara ett hörn, bara en tugga bara tre kex...

Jag tänker tyst på beach 2011 och bikinin jag har lovat mig när jag är i skick och biter ihop tänderna. Utan ett kex emellan dem.

Om att känna sig välkommen

Idag har jag suttit och ältat min nya hemort.

Tänk att du bor i en stad där alla du har möjlighet att träffa är rättså öppna för nya kontakter, är socialt medvetna såtillvida att om du lär känna en blir du introducerad till flera andra snabbt, mina vänner är dina vänner. Anmäler du dig till exempel till en kurs, utan att känna nån annan där, så kan du räkna med att där garananterat finns nån annan som gjort samma sak och som är lika intresserad som du av ämnet och gärna diskuterar med någon annan. Med stor sannolikhet är den personen också ny, det är få storstadsbor som är födda storstadsbor har jag märkt. Det är stort, det är bullrigt, det är mycket människor från olika kulturer, men människorna är lite som staden, högljudda, men stora, dom är beredda att bjuda till (eller dölja ett milt skryt bakom stora gester ;) Så pass bra känner jag ändå Hesa-borna!)

Och så flyttar du till den lilla semesterorten. På sommaren blomstrar det, folk sitter ute på terasserna, lokala och semesterfirare blandas och det är liv och rörelse. Lite som i storstaden, eller så är det en bit av storstaden som kommit dit ut över sommaren. Men där kring tiderna när skolorna startar klingar semesterkänslan av. Du förväntas umgås med dina släktingar och vänner som du känt ända sedan dagis, åtminstone sedan lågstadiet, i hemmets lugna vrå. Går du på en kurs anmäler du dig tillsammans med någon annan ur ditt gäng för annars kan det ju hända att du, hämska tanke, blir utanför. Dyker det upp någon som inte hör till släkten eller de gamla vännerna, eller som inte kan relateras till dem på något vis genom bekantas bekanta, så är det nog en lite småkonstig typ. Den kan vara helt trevlig, men innan man känner den kan den vara konstig och det är nog den som måste ta kontakt först.

För att illustrera saken; det finns två bekanta här i stan som ler mot mig och vinkar glatt när de ser mig i butiken eller så. Den ena är dansk, den andra är österbottning...

På tal om det, som österbottning har jag under studietiden och även annars fått höra att i Pampas, där känner alla alla, men ingen känner någon från södra Finland och att inaveln lär vara stor där uppe. Jag kan bara konstatera att de har rätt, men å andra sidan så kan dom nog det här med inavel här också!
Och så måste jag, med ett styng av nationalstolthet, våga påstå att fast det finns mycket av de inbundna typerna i Österbotten också, så finns där ändå mera av den öppna sorten. De som intresserar sig och är genunint nyfikna på alla människor och vem dom är. På ett ganska bondtölpigt rättframt sätt, jo jag känner mina österbottningar också!

Något som gör mig glad

Alltså, det finns mycket att välja på i denhär kategorin, tyvärr finns det inga bilder på hur det känns när man har en bra dag, eller har ett viktigt samtal, eller när telefonen ringer och det är en gammal vän, en fånig kommentar från sambon som leder till skrattattack. Tur att man är sådan att man kan glädja sig åt små vardagliga saker!

Men ska vi nu välja en sak som jag gillar skarpt, så är det ju mitt handarbete (strömsöande som sambon skulle säga). Att göra något vackert/nyttigt/trevligt med egna händer, som igår när jag märkte att jag visst kan virka med pärlor, det är ju inte alls svårt!

Nästa steg blir att sticka med pärlor!
Och anmäla sig till närmaste tantförening med motivering att jag är en gammal tant i en ung kropp.

53 tum!

I väntan på att köpa en ny/ärva en bra begagnad (känner nån på sig att de har e överlopps?) tv, så sitter vi med både pajad- och reserv-tv på hyllan och har därmen 53 tums skärm!

Sammanlagt alltså...

Och om någon undrar hur det går med mina stickprojekt, kan jag berätta att byxorna blev klara några dagar efter att den blivande ägaren kom till världen. Vilket innebär att jag har tid för andra projekt igen; RockMom - Din kasse kommer på posten vilken dag som helst nu! :)

Någon i min familj

Det blir nog pappa det. Här är vi på skogspromenad i slutet av 80-talet (tidsbestämningen känner jag mig tvungen att lägga till som en ursäkt för klädseln). Vi var mycket ute och gå i skog och mark som småa tack vare paps. (Obs, pappa är inte en taliban, han bara råkar se lite talibansk ut)

Förbannelse

Alltså, vad gör ni för att bli av med ilska och förbannelse? Alltså när ni har riktig PMS-stubin som bara pyr under huden och ger upphov till adrenalin tre gånger i kvarten?
(Jo jag har PMS just nu. Och hemska finnar i ansiktet. Och tål inte att höra något utan att bli arg. Och ingen choko hemma).

Här finns det bara en sak som fungerar. Att börja städa. Plocka undan och röja upp. Det är effektivt både mot råddet och ilskan!

Men det är sällan jag hinner städa bort ilskan, för medan jag kurvar runt med sonens gåvagn på vardagsrumsgolvet och fyller den med alla saker som ska till hans rum får han syn på vad jag gör och ska hjälpa till direkt. Han kommer rusande med fjärkontrollen i högsta hugg, slänger den i vagen, tar vagen ur mina händer och stegar resolut iväg åt andra hållet. Och jag kan inte hålla masken längre utan börjar bara skratta. Och så är ilskan borta i hursomhelst. Städeffektiviteten också, men det kan jag leva med!

En bild på mig själv

Uh, hade inte insett hur många bilder på mig själv denhär utmaningen riktigt kräver. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en fotomodell nämligen. Nåja, här är en, mycket artistisk och rättså hårig bild av mig. Lady of the Pond, en disig dag i västra Helsingfors som inte var speciellt speciell, men som jag alltid kommer att komma ihåg. Eller vad säger du M?

Några jag umgås väldigt mycket med

Antingen borde jag söka hjälp, eller så är det just så som mammalivet ibland är.

Ujuj

Egentligen tycker jag inte om listor, jag tycker bättre om infall. Men, alltså, jag är så dålig med bilder här och när jag hittade denhär listan i stil med fotoutmaning hos Hannah så tänkte jag: Äh jag kör!
Men som helgardering vill jag bara påpeka att kameran jag använder är en gammal bucklig Ixus och handen som fotar är lite suddig.
Hursomhelst bilder såhär:

1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Soffa

Jag måste få bekänna en sak: Jag har börjat hata vår soffa.
Något så nytt borde på allvar inte få vara så nedsuttet! Låt så vara att den nötts flitigt av en ammande mammabak.
Utan att nämna modell, så kan vi ju konstatera att den kommer från den stora blågula butiken ute på åkern. Och det behöver inte innebära att den är sämre, andra som har samma modell är nöjda, skillnaden är bara den att vi har bäddsoffe-varianten och man kan lugnt konstatera att den glömdes bakom hörnet när kvalitetsgranskningen gjordes.

Det vi vill skaffa nu, så fort vi har råd (läs: jag har ett jobb) är en enkel avskalad soffgrupp, 3+2 eller 3+1+1 i en smal och låg modell, så att den inte täcker halva vardagsrumsfönstret.
I den här stilen typ:

Fast i annan färg förstås, vitt + småbarn är mer eller mindre definitionen av epic fail.

Och har man inget annat för sig så kan man ju bygga ihop en egen modulsoffa på någon av dehär sidorna:
Inspira Elements
Combi modules
Pohjanmaan
fast använd Microsoft IE för Firefox bara låste sig när jag började moudlera mig.

Och ja, tanken har slagit mig att man kan hitta någon superfin halvantik soffa som blev tillverkad på den tiden när saker och ting gjordes för att hålla länge och bara dra över ett nytt tyg, men det kräver en hel del mera letande av en själv förstås.

Städase

Jag känner nästan att ni är värda en förklaring. Så mycket gnäll om städningen har det varit här den senaste tiden. Och jo såhär ligger det till:

Ända sedan Höperöt varit så liten som hon bara kan minnas har hon viljat ha ett småsyskon. Hon älskade laga mat-lekar, byggde hus av krattade lövväggar på hösten. När hon blev lite större fick hon beröm av mamma för maten hon gjorde hemma, hennes syster påstod att hon var en obotlig romantiker. Själv fortsatte hon att rita sina framtida hus och tyckte att det nog skulle vara roligast att vara hemmafru. Ja, det var något som verkligen skulle passa till, det tyckte ju alla. När hon skulle bli stor skulle hon väcka sina små ljuslockiga barn, baka bullar halva dagen, städa resten av dagen. Lite som askungen, tungt arbete, men allt skulle gå bra med en liten sång barnen skulle sjunga med förstås. Solen skulle ändå skina och fåglarna skulle kvittra och eventuellt hjälpa till att sy en klänning eller så.

I dagens läge kan jag kostatera att ironins grinande ansikte må lysa över denna tanke.

Jo jag tycker om att laga mat! Och jo jag tycker att det är intressant med hus och planlösningar och jag älskar ju att baka och sticka!

Men nej, jag är inte en obotlig romantiker (längre) och nej jag njuter inte för fem penni av att moppa huset och fåglarna är alldeles för lata och det är det lilla ljuslockiga barnet som väcker mig och inte tvärtom.

Så det jag gnäller om är inte städandet i sig, det antar jag att alla dras med (förutom de som har en Olga). Det som jag har svårt för, riktigt svårt för, är att leva upp till mina egna och andras uppfattning om hur jag borde vara, när det visar sig att jag inte alls är sådan. Och det, kära vänner, tog många många år av intalande att nöta in och kommer troligtvis att nötas bort först efter lika många år av insikt.

Min drömkvinna

Vi skulle träffas hemma, jag skulle vänta på henne och gå för att möta henne i dörren. Hon skulle vara lite kantig, ha lite för kraftig haka för att kunna kallas vacker och så skulle hon vara i obestämbar medelålder, just då de första gråa hårstråna börjar synas bland hennes mörka lockar.
Jag skulle bjuda in henne och hjälpa henne att hänga upp sin svarta vindjacka och sedan nervöst invänta hennes följande ord.
Men de dröjer, för först ska hon se allt, inte dömande, men noga värderande. Hon tittar från sida till sida, dröjsamt upp och ner och jag blir allt nervösare. Just då kommer krabaten krypande runt hörnet och hennes min mjuknar och hon får en busig glimt i ögonvrån och vinkar åt honom. Jag ler också lite spänt och hoppas att han inte stör. Nejdå. På något vis känns det väldigt lugnande att hon kommer överens med sonen.
Hon tar på sig den värderande minen igen, ser mig rakt i ögonen och säger: 42 euro i timmen, kanske 4 timmar, minst en gång i månaden.
Och så sätter hon igång att städa vårt hus.

Olga skulle hon heta.

EDIT: Okej, jag skulle aldrig ha googlat Olga, hon verkar vara 20 år för ung, ha snygg haka och alldeles för lite pengar till kläder.

Tillbaka till normaliteten

Aaah, en liten shoppingtur igår och en långpromenad i morgonsolen idag och plötsligt känns allt helt vettigt och normalt igen. Till och med en aning städande skulle locka!

Men innan dess får jag en liten kopp kaffe och kan sätta mig ner och sticka en stund med gott samvete medan sonen springer runt vardagsrummet med två potatisar i högsta hugg. Riktigt normalt igen som sagt.

Shopping utan pastill

Till slut fick jag nog av att sitta och titta på våra fyra väggar, man får det efter några veckor i samma miljö, så jag ringde svärmor och meddelade att vi ville låna bilen.

Sagt och gjort. Förmiddagen gick åt till att yra runt i närmaste köpcenter med världens bästa smakråd och nöjdaste shoppingkompis. Hoppas hans shoppinghumör förblir detsamma länge framöver ännu!
Smakrådet själv fick en tröja och kura-handskar, eftersom jag räknade ut att det snart kommer att behövas. Jag fick en ny mössa, gummistövlar och trekking-lenkkare. Det mesta köpt på rea förstås... Konsumist javisst, men så är det, lite shopping och världen är en bättre plats att leva på igen!

Det var bara en drawback med hela shoppingresan och det var Lakrisalen jag kom på att jag ville ha just när vi stod i kassan, men som tydligen inte fanns med i någon av kassarna när vi kom fram till bilen. Gissa vad som snurrat i mina tankar resten av eftermiddagen!
En lakrisal fattigare och ett sötsug rikare.

Näää...

Fick just ett tack men nejtack från jobbet här i närheten. Äh. Jag tror att plan A som gick ut på att stänga in sig och se på en film blir konceptet ikväll här.

Nåja, nya tag och ny intervju på måndag!

Vill int!

Idag är det en sån dag då jag bara vill dra för gardinen och sitta inne och titta på datorskärmen/tvn. Alternativt slänga disktrasan i bordet, blunda för smutstvätten, ta sonen under armen och hoppa på första bästa flyg till nåt varmt land.

Jag städade undan ordentligt i köket igår - det syns inte längre. Att jag plockade undan i sovrummet syns inte heller och det att jag sorterade alla mina viktiga papper resulterade bara i att jag nu har plats för en massa annat krafs brevid datorn. Leksakerna på golvet tänker jag inte ens nämna. Att jag blev väckt kvart över sex i morse igen kan eventuellt ha något med mitt humör att göra också... Dessutom jobbar sambon hela helgen så jag har inte så mycket att se fram emot då heller. Det enda jag nu hoppas på är att krabaten inte får sin veckofeber igen, så jag skulle våga bjuda hit någon på besök!

Jag har en sådan lust att bara gå på stan, Helsingfors-stan. Träffa kompisar, shoppa nåt trevligt till våren, ta en latte, äta sallad på Java, ta en öl på en tidig terass, skratta och för en liten stund glömma den värld jag lever i där jag bara slåss mot entropin dagarna i ända. (Termodynamikens andra huvudsats Här, för den som inte gått Oorganisk kemi I)
Men jag har lovat mig själv att innan jag har jobb blir det inga sådana slöseri-resor.

Men nääh, inget blir gjort av att jag sitter här och klagar!
Dags att spotta i näven, dra på sig gummihandskarna och skura vessan, f'låt, Auswitch.

Bludderibläh

Nej, det är inte ett nytt ord som sonen uppfunnit, fastän det liknar något av hans dagliga uttryck, det är min egen beskrivning av min kropp.

Det går dåligt med Beach 2011.
Eller ja, helt illa går det inte, jag har tack vare envis vardagsmotion och nyttomotion lyckats få flera träningstimmar än mitt mål varje vecka! Vågen däremot trampar vatten.

Det som är min stora djupa fallgrop är småätandet.
Tänk såhär: Sonen börjar säga att han är hungrig, jag bestämmer mig för att jag inte är hungrig själv ännu och kokar/värmer bara lite mat åt honom (jo, han får mest hemlagat nuförtiden). Men innan hans mat är på bordet så är jag själv vrålhungrig och så ska jag ännu till sitta och titta på medan han äter. Lycka till säger jag bara! Så det slinker ner en korvskiva när jag hämtar mjölken ur kylskåpet och en brödkant med smör på medan jag matar sonen och ett kex eller en chokobit eller något som bara finns i skåpet typ.
När sonen sedan är lagd för tupplur så lagar jag ändå en normal lunchportion åt mig utan att tänka på att jag redan ätit en del.
Hur gör ni andra riktigt när skoningslös pikkunälkä slår till? Ignorerar ni den, dricker ni ett glas vatten istället, eller har ni nåt nyttigt till hands hela tiden?

Suck, jag kämpar vidare och hoppas att beach 2011 tar lååång tid på sig innan den kommer till Finland.

Katastrofområde

Morgonens diskussion mellan mig och sambon efter att sonen gjort det som småbarn gör.

Sambon - Du vet hur vi kallar våra rum för saker och ting, gula rummet, osv.
Jag - Jaa...
Sambon - Vi borde börja kalla WCn för Fukushima, där finns nämligen lite reaktiva utsläpp.
Jag - Nääh, snarare Auswitch, med tanke på att radioaktiva utsläpp både är färg- och luktfria.

Too bossy

På tal om dethär med att veta vad jag ska bli i livet och dejten med karriärtestet. Tror ni att jag kunde hålla mig?
Nä.
Så nu har jag gjort ett antal gratistester på nätet, arbets- och näringsbyråns, 41 frågor, Jung typology test och dylika och jag vet att man ska ta dessa tester med både en nypa salt och en nypa peppar, men ändå, dom visar på att jag skulle passa att vara i ledande position (Jung och 41 frågor).

Och visst är jag lite chefig hemma och kommer ibland på mig själv med att vara grymt envis när det gäller att få mina egna ideér igenom. Men leda andra? Jag som ofta får höra att jag borde tala högre i stora sammanhang? Som är så osäker på mig själv att jag tror på internet-tester??
Och samtidigt är själva logistiken i det hela, att få allt att flyta på, att ha rätt människa på rätt plats, att se helheterna, att få genomföra mina halvgalna ideér, något som lockar mig massor. Men när det gäller själva chefandet... Kanske någon dag, but I ain't there yet.

Knip tummarna!

Arbetsintervju i eftermiddag. Och jag hoppas hoppas hoppas på att få det här jobbet!

Det är iofs ett vikariat, men ett vikariat innebär samtidigt att om jag inte trivs, så blir jag inte längre än ett år i alla fall! Dessutom det ligger på promenadavstånd hemifrån och från krabatens dagmamma. Just så som jag skulle vilja ha det!

Å andra sidan, får jag det inte så har jag dejt med ett lämplighetstest på arbets- och näringsbyrån om ett par veckor för att se vad jag riktit har kompetens för. En annan del av mig vill faktiskt göra det och ta chansen nu när jag är ledig (läs: arbetslös) att fundera på riktigt vad jag vill bli här i livet!

Ibland...

...blir jag påmind om varför jag blev kär i den man jag bor ihop med.
Det är när han imiterar munamies, men på norska, så att både jag och sonen trillar omkull av skratt.
Det är när han ger mig en extra lång busig blick, för att i nästa sekund klämma tandkräm på min näsa.
Det är när han ideligen talar om sina drömmar och allt vad han planerar, fast jag vet att inte ens hälften av det blir av.
Det är när vi kommer att tänka på och säger samma sak exakt samtidigt.
Det är när han vänder om och går in och hämtar min telefon och plånbok då jag glömt dem när vi är på väg ut.

Det är egentligen rättså barnsligt, lite naivt och en hel del bus, men ändå allt detdär som visar att han trivs och bryr sig om mig.


Hmmm... Det måste vara vår i luften när jag håller på att svamla så här :)
Men på riktigt, har ingen annan fått vårkänslor ännu??

Sova!

Sorry förseningen, men jag fastnade i en grymt spännande dokumentär, Hehkulamppuhuijaus, på ettan igår kväll och bloggandet blev därefter.
Visste ni att det fördes en aktiv slit och släng-kulturs-introduktion inom industrin redan på 1920-talet? Att konsumtionssamhället tog sina första stapplande steg redan efter börskraschen 1029? Att nylonstrumpbyxan från 50-talet är en symbol för slit och slängandet visste jag, men att den medvetet försämrades nästan direkt den kom ut på marknaden för annars skulle den ha hållit alldeles för länge, det var nåt nytt! Och jag som hela tiden hört att konsumtionskulturen var något som ligger på våra onda slösaktiga 80-talist-samveten. Nu blir det nog till att grilla mommo nästa gång vi träffas!

Nåja, lång parentes, nätkassen går förstås till RockMom, bättre motivering finns inte! Bara du säger vilken adress du vill ha den till!

Annars upplevde jag något sällsynt i morse. Jag vaknade av mig själv på morgonen utan att ha blivit väckt på hela natten! Det hände senast nångång där mellan jul och nyår.
Jo, man kommer ihåg såna stora speciella händelser!
Egentligen är väl antalet sömntimmar inte mycket mindre än om jag skulle ha klivit upp för att dra täcket på eller satt nappen i munnen ett par gånger eller blivit väckt en kvart tidigare av en morgonpigg filur, men den mentala skillnaden är enorm!
Att vakna och märka att det är ljust i rummet och kunna sträcka på sig och lyssna på fågelkvittret en liten stund i tystnad med slutna ögon, aaaah!

TGIF

Tipsar om tävlingen (här nedanför) som är öppen till söndag!

Med tanke på hur febrig krabaten var i morse så är han onödig pigg nu vid läggdags. Pynjar och babblar i sängen medan vi väntar på att det ska tystna från sovrummet. Men i morse, då var han ynklig. Så ynklig att det var panik när jag skulle till hälsocentralen och ta bort stygnen och han tvingades se på medan mamma klädde på sig och han, ve och fasa, hamnade att vara hemma med pappa!

Hmm... Jag vill ju att han ska trivas med sin pappa också. Jag tror att jag ska börja införa en far-son kväll i veckan när sambon inte jobbar sent. Vilket på nåt märkligt vis innebär en ledig mammakväll tillika, tänka sig ;)

Det negativa är alla dessa febrar och snuvor han har börjat få sen vi inledde dagis-karriären. Inte ens en vecka sedan senaste feberdag. Hans stackars immunförsvar hinner ju inte återhämta sig mellan gångerna :(

Nu är det hur som helst fredag, rödvinsflaskan står och luftas och jag lagar snacks.
Mörkt segt rågbröd, typ surbröd, med ordentligt med pesto på, åker in i ugnen på grill och 200 grader en stund, högst 10 minuter, tills de är lite krispiga i kanten och så skär man dem i centimetertjocka bitar och mumsar. Passar till både öl och vin!

Höperöt pynjar del 2

Det var flera år under studietiden, senare också för den delen, som jag inte riktigt gav mig tid till detdär terapeutiska handarbetandet kvällstid. Jag stickar, virkar, broderar och syr ibland, men mera sällan för då kan man inte se på tv samtidigt... Hursomhelst, nu har jag haft tid igen och här är en bråkdel av de tusen (nånej, men 50 i alla fall) oavslutade projekten jag har hemma:

Hah! Och så börjar jag i alla fall med ett avslutat projekt. Mössan och vantarna syrran fick till julklapp. Vanligt, hederligt och varmt sju bröder-garn, trots det har hon fodrat den så att den skulle vara mera vindtät.

Detta kommer att bli en favorittöja! Nångång. Den påbörjades för ett år sedan och har legat på is sedan sommarhettan. Men bommulls-bambu garnet från Rowan yarns är en dröm!

Torgvantar. Eller vad man nu vill kalla dem. De blev nästan färdiga här förra veckan, sånär som på en tumme, då tog tråden slut... Det blir att köpa mera av merino-alpacka-blandningen.

Det mest akuta projektet. Yllebyxor i storlek 6 månader till en bebis som kan komma vilken dag som helst... Novita Wool.

Återvinningsprojektet. Tre strimlade gamla t-skjortor/nattpajtor/toppar som blir en liten virkad matta till stugan. Jag kan återkomma med exakt diameter när den är klar! (Det är min assistents händer på bilden)

En annan sorts återanvändningsprojekt. Jag har fått några gamla nystan bomullsgarn från bomullsspinneriet i Vasa (nedlagt sedan evigheter) via min moster, från min mormor.
En torgkasse/fruktpåse, vad man nu vill ha det till.

Och just det tänker jag låta er bestämma!
Berätta hur den skulle komma till nytta hos dig. Om din motivering är bäst (jag bestämmer vad som är bäst förstås) så kommer den hem till dig på posten. Stoleken är rätt liten, men den töjer med användningen och rymmer minst fem bananer och två avokadon (testat!).

Hih, jag har alltid haft för mig att det är skoj att lotta ut grejjer, men nu får jag se ;)

Internassjonella kvinnodagen

Hur kvinnodagen borde firas:

Sambon kliver upp före mig på morognen och säger "vila lite till du medan jag går och gör gröt till krabaten och plockar fram frukosten".
Jag ligger och drar mig och kommer upp till dukat bord där en glad krabat och en pigg sambo sitter och skrattar och jag får läsa tidningen först. Sedan säger sambon "Äh, jag kan köra krabaten till dagis när jag ändå ska iväg på jobb nu" och så klär dom på sig och far iväg.
Jag själv tar en låååång dusch i lugn och ro och kliver på vågen som visar två kilo mindre och så smörjer jag in mig med en massa gott doftande krämer efteråt och tar på mig splitternya snygga kläder. Sambon har lämnat kaffekokaren på och köpt hem lite godis så att jag ska få nåt gott på förmiddagen. Jag söker ett jobb som jag förstås får direkt och på eftermiddagen när sambon (såklart) hämtat krabaten kommer han hem med färdig middag och tulpanbukett.


Hur kvinnodagen egentligen firas:

Jag blir väckt av krabaten 05:45 för att han tycker att när det är kvinnodag ska mamma få fira läääänge. Jag kliver upp, kokar gröt och plockar fram frukost och får sedan äta frukost med ena handen och sitta med krabaten i famnen då han hunnit bli aptrött igen innan maten och bara är ledsen. Sambon läser tidningen först.
Jag tvättar, klär på och får plötsligt panik när jag kommer ihåg att de hade nåt specialevenemang med dagmamman och han skulle vara där tidigare idag. Jag får snabbt på oss kläderna och traskar småsvettig iväg med honom i barnvagnen.
När jag kommer hem går jag och tar en lagom lång dusch, smörjer in mig i en kräm som inte doftar något alls och tar på mig de gamla vanliga kläderna. Vågen visar varken plus eller minus.
Sedan sätter jag mig framför datorn för att att söka jobb och äter tre chokon vilket bara ger mig dåligt samvete.
I eftermiddag går jag efter krabaten igen och går själv via butiken och köper en tulpanbukett.

En helt vanlig dag med tulpaner på bordet. Nåja, det är ju inte så dumt det heller!

Kram!

Idag var det äntligen som om det skulle ha sagt pling vid psykologbesöket och plötsligt fick jag ett svar som kan förklara mycket om mig själv och hur jag mår. Både när jag var liten och hur jag mår nu. Och det är så enkelt så enkelt så jag borde ha insett det tidigare, men samtidigt så inbakat i mig själv att det inte syns framför alla vardagliga viktiga sysslor. Jag ids inte gå in på detaljer här, faktum är att jag inte har allt utrett i mitt eget huvud ännu, och så är det lite personligt. Eller ja, det rör min familj också, vid närmare eftertanke hela min närmaste släkt och har bara att göra med hurudana personligheter vi är. Inget konstigare än så egentligen. Tänk!

Och nu är ju inte detta det enda saliggörande, det finns en massa annat som spelar in också, duktig flicka-syndromet och min envishet och så vidare, men ändå något att luta sig emot.

Hursomhelst så är jag på så oförskämt bra humör efter detta, såhär bara på en måndag, så jag tänker ge alla en krrraaaaaaaaaammmmm!

Granne på kallt plåttak

En av våra grannar har tydligen fått för sig att det varmare vädret kommer att få taket att rasa in. I alla fall är han där uppe och skottar snö, utan säkerhetslina eller ens hjälm eller en kudde under rumpan. Och jag kan inte se på.
Det går inte!
Nerverna slår knut på sig själva tre gånger i sekunden om jag tittar ditåt!

Samma sak var det i fjol när sambon skulle fixa takrännan på högsta stället på sommarhuset och stegen räckte nätt och jämnt dit upp. Han fick stå på tårna högt över marken utan att hålla i sig och jag stod under med nerverna som fiolsträngar, redo att ringa 112.
I och för sig antar jag att grannen inte lider av samma akuta höjdskräck som jag och taket är faktiskt inte brant, annars skull snön redan vara nere, fast det påverkar inte mina nerver.

Ujujuj...
Jag har sån lust att öppna dörren och skrika ut: "Enligt statistiken dör det mycket flera människor i fall från snöiga tak än de som dör av att taket rasar in, sådeså".

Allt väl

Läkaren igår var super! Han tittade, hummada, nickade, konstaterade och frågade om jag var beredd på att byta ut födelsemärkena mot ärr istället. Nåja, inte blir det väl nån fotomodell av mig i alla fall och så skulle jag slippa att de tar i byxkanter och bh-band och så. Sagt och gjort, några stick med bedövninssprutan och en kvart senare var dom borta!

Nu är det bara tre saker som stör.
Jag får inte böja mig mycket framåt, inte så enkelt med en ettåring i huset. Det blir att öva på ergonomiska (men seriöst komiska) knäböj istället.
Inte luta mot ryggstödet. Ja i soffan går det ju bra, men sådär annars måste jag sitta rak i ryggen på egen hand.
Plåsterlapparna, som skulle vara kvar i två dygn, är redan nästan helt lösa.

Så idag blir det nog att ta dagens promenad (det enda jag får göra i gymnastikväg i två veckor) och släpa mig till närbutiken för att köpa plåstertejp och tejpa fast hörnen av lapparna så de håller en natt till.

Ännu är jag inte lika vågad *hrrm* jag menar vältränad som Anne, men här ser ni orsaken till att jag inte får böja mig framåt, samt ryggfläsk, plåstrade plåster och delfiner.

Jag borde städa

Men innan jag gör det lovade jag att bidra till att göra en lite humanare värld genom att bojkotta alla glassiga hem-bilder i bloggen och visa hur vårt hem ser ut. På riktigt.
Såhär ser det alltså ut hos oss om man råkar snubbla in en dag då jag tänker "jag borde städa", men ännu inte orkat sätta igång.

Det är här jag bloggar. Och läser reklam, och förvarar viktiga papper, och recept och en halvläst deckare. Handkrämen är också viktig, dessutom kan man lägga till krukväxterna som skulle fövaras där tillfälligt, men som nu stått där sedan flytten.

Titta en till deckare! Fårskinnen har skuttat ner på golvet i sin iver att komma undan krabaten. Och om nån undrar vad det är som gömmer sig på soffkanten kan jag berätta att alla halvfärdiga handarbeten myser ihop där, dom är rätt många.

Hallen inredd enligt jag-har-bråttom-metoden i kombination med jag-vill-riva-ner-allt-metoden.

Min egen absoluta favorit! Det som tidigare varit omlädningsrum och som nu är smutstvättsortering, ölförvaring, tomflaskinsamling skoförvaring och sopborstställ. Gissa hur snabbt jag skulle vilja få dethär rummet fixat och få en riktig arbetsbänk med dörrar under och korgar att sortera i. Gissa!