Bludderibläh

Nej, det är inte ett nytt ord som sonen uppfunnit, fastän det liknar något av hans dagliga uttryck, det är min egen beskrivning av min kropp.

Det går dåligt med Beach 2011.
Eller ja, helt illa går det inte, jag har tack vare envis vardagsmotion och nyttomotion lyckats få flera träningstimmar än mitt mål varje vecka! Vågen däremot trampar vatten.

Det som är min stora djupa fallgrop är småätandet.
Tänk såhär: Sonen börjar säga att han är hungrig, jag bestämmer mig för att jag inte är hungrig själv ännu och kokar/värmer bara lite mat åt honom (jo, han får mest hemlagat nuförtiden). Men innan hans mat är på bordet så är jag själv vrålhungrig och så ska jag ännu till sitta och titta på medan han äter. Lycka till säger jag bara! Så det slinker ner en korvskiva när jag hämtar mjölken ur kylskåpet och en brödkant med smör på medan jag matar sonen och ett kex eller en chokobit eller något som bara finns i skåpet typ.
När sonen sedan är lagd för tupplur så lagar jag ändå en normal lunchportion åt mig utan att tänka på att jag redan ätit en del.
Hur gör ni andra riktigt när skoningslös pikkunälkä slår till? Ignorerar ni den, dricker ni ett glas vatten istället, eller har ni nåt nyttigt till hands hela tiden?

Suck, jag kämpar vidare och hoppas att beach 2011 tar lååång tid på sig innan den kommer till Finland.