Städase

Jag känner nästan att ni är värda en förklaring. Så mycket gnäll om städningen har det varit här den senaste tiden. Och jo såhär ligger det till:

Ända sedan Höperöt varit så liten som hon bara kan minnas har hon viljat ha ett småsyskon. Hon älskade laga mat-lekar, byggde hus av krattade lövväggar på hösten. När hon blev lite större fick hon beröm av mamma för maten hon gjorde hemma, hennes syster påstod att hon var en obotlig romantiker. Själv fortsatte hon att rita sina framtida hus och tyckte att det nog skulle vara roligast att vara hemmafru. Ja, det var något som verkligen skulle passa till, det tyckte ju alla. När hon skulle bli stor skulle hon väcka sina små ljuslockiga barn, baka bullar halva dagen, städa resten av dagen. Lite som askungen, tungt arbete, men allt skulle gå bra med en liten sång barnen skulle sjunga med förstås. Solen skulle ändå skina och fåglarna skulle kvittra och eventuellt hjälpa till att sy en klänning eller så.

I dagens läge kan jag kostatera att ironins grinande ansikte må lysa över denna tanke.

Jo jag tycker om att laga mat! Och jo jag tycker att det är intressant med hus och planlösningar och jag älskar ju att baka och sticka!

Men nej, jag är inte en obotlig romantiker (längre) och nej jag njuter inte för fem penni av att moppa huset och fåglarna är alldeles för lata och det är det lilla ljuslockiga barnet som väcker mig och inte tvärtom.

Så det jag gnäller om är inte städandet i sig, det antar jag att alla dras med (förutom de som har en Olga). Det som jag har svårt för, riktigt svårt för, är att leva upp till mina egna och andras uppfattning om hur jag borde vara, när det visar sig att jag inte alls är sådan. Och det, kära vänner, tog många många år av intalande att nöta in och kommer troligtvis att nötas bort först efter lika många år av insikt.