Jag läste ju boken
Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten, och ger den ett "Helt bra idé, men..." i betyg.
Själva fenomenen Bergensten beskriver är bekanta och tänkvärda.
Vi tror att vi är jämnställda om båda föräldrarna diskar, städar och tar ut föräldraledighet, men...
Dagiset som meddelar mamman direkt det är något som ska kommas ihåg, för de förväntar sig inte att pappan tar hand om sånt. Det mesta som gäller barnen i en familj; kläder, logistik, rådgivning, sjukdomar, tjatet, tillfaller kvinnan. Om släkt, vänner eller dagis ska ha kalas är det kvinnan som ska komma ihåg datum, presenter och kläder. Det mesta i hushållsplaneringen tillfaller kvinnan. Inte för att hon vill, inte för att hon är medfött duktig på att ha 10 saker i huvudet, men för att annars blir det inte gjort i tid eller med lika goda resultat.
Dethär tillskriver Bergensten männens oförmåga att sköta hemmet, som hon i sin tur tillskriver det att vi kvinnor curlar för våra män.
Motargumentet som upprepas är att kvinnan inte släpper in mannen i familjebestyren, att hemmet är det enda stället där kvinnan styr och inte vill släppa ifrån sig makten. Vilket Bergensten förklarar med att mannen förvisso släpps in, han får till och med göra det på vilket sätt som helst, bara resultatet blir detsamma som om kvinnan gör det.
Men nåja, vi är alla olika personligheter och själv tror jag inte att ambitionsnivån för vare sig familjesysslor eller något annat ligger i könet. Jag har en helt annan ambitionsnivå vad gäller hemmet och pedagogiska aktiviteter för mitt barn än vad många andra kvinnor har (lägre, that is), medan min sambo har mycket högre ambitioner när det gäller ett fungerande sopsorteringssystem än vad jag har.
Boken har fått beröm för att igenkänningsfaktorn är så hög. Tyvärr kan jag inte hålla med om det. I min värld är det som att läsa om den stereotypiska rikssvenska stockholmsförortsfamiljen, lite Solsidan-esque. Mesiga pappor som inte får tummen ur ändan utan tjat. Kvinnor som ringer till varandra för att klaga på sina män. Vilket gör att väldigt få av de dagliga situationerna som hon beskriver är sådana som jag kan relatera till. (Eller så har jag bara turen att ha en karl som är i farten hela tiden, så jag inte kan påstå att han bara sitter framför datorn och är onyttig efter arbetstid.)
Det som gör mig på riktigt besviken med boken är att Bergensten skriver i affektion, ilska. Jag får nog av gnäll flera gånger under läsningen. Att hon dessutom motsäger sig själv på flera ställen i boken, inte håller sig till sina egna pekpinnar och inte får nån konkret lösning till stånd, får mig att inte alls ta boken på allvar. Vilket en sånhär bok kanske ändå borde tas!
