Anna Pia Aluminiumbåt, goddag.

Om man får nånting uppnämnt efter sig, med både första och andra namn, så borde man ju vara lite stolt.

Men pjaaa... Något lite sexigare än dethär hade man ju hoppats på att det skulle vara:



Klippt från Djurgårdsvarvet.se:

"Anna Pia”
Byggår: 1990 vid Jan E Skerfe Aluminiumbåtar
Båttyp: Transportbåt/Arbetsbåt
Byggmaterial: Aluminium.
Största längd: 8,6 meter.
Största bredd: 3,2 meter.
Djupgående: 0,9 meter.
Tonnage: Under 20 GT, ej uppmätt.
Maskin: Volvo Penta D6-310, 310hkr, ny 2004, totalt cirka 1400 gångtimmar, Volvo DPH-A 1,76 drev med VP Duoprop propeller..
Bränsleförbrukning: ca 20 liter i timmen vid marschfarten 23-24 knop, max ca 34 knop.
Bunker: Diesel –ca 350L
Utrustning: VDO Fluxgatekompass, Furumo 1830 RDP Radar, Shipmate RS8110 VHF,
Garmin GPS 420 navigator, Pioneer radio. Hydrauliska Bennet trimplan, motorvärmare via landström 220V, Hella strålkastare,
Disponering:I stäven finns 2 st V-kojer som i dag används som stuvutrymme, mellan kojerna går en stege upp till fördäck. I styrhytten/salongen finns 2 st Viking 301 stolar för navigatör och förare, bakom förar stolen finns ett väggfast bord, utrymmet bakom förare/navigatör har används för transport av väderkänsligt material. Akterdäcket mäter 2,45*2,20 meter. Under akterdäck är luckan till maskinutrymmet.
“Anna Pia” används idag som transportbåt i Stockholms mellanskärgård, Liknande båtar används bland annat som taxibåtar.
Position: Stockholm.

Pris: SEK 700 000 + Moms.

Och nog för att min akter är lite bred, men 3,2 METER?

Sista dagen.

Sista dagen med föräldrapenning, sen blir det vårdbidrag.

Hejdå den lilla vardagslyxen jag hade!
Hej på er loppisfynd, 50 cents-makaroner och annan studiemat, det var ändå inte såå länge sen sist...

Nåja, fullt så illa är det ju inte, men lite mera hemlagat till sonen får vi nog satsa på nu, och billiga luncher så man har råd med vettigare middagar sedan, typ.
Övriga spartips för småbarnsfamiljen mottages med tacksamhet!

Movin' down

Grannens skogskatt har fått underkänt.
Vi bestämde så, när mössen/sorkarna/råttorna (okej troligtvis råttor) flyttar upp så flyttar människorna ner.
I och för sig har vi ännu inte fått tag på hyresvärden och frågat om han kan tänka sig att vräka de som bor här utan att betala, eller fixa ett nytt innertak, men kanske ändå i alla fall..

Okej i ärlighetens namn har jag inget emot det. Det är lättare att natta sonen här nere och sedan bara stänga dörren till köket än att kånka upp honom och sitta på vår sängkant och rulla tummarna tills han somnat.
Och så hämtades ju pianot härom dagen, så nu kan vi flytta bokhyllan dit istället.
Och så MÅSTE jag ju gå och handla nåt tyg att hänga i öppningen mellan sovrummet och vardagsrummet och jag som så AVSKYR att sy och fixa ;)

Anteckna de situationer när du känner stress

Åh du söta potatis så dehär senaste 12 timmarna har varit!

I natt hade jag sådär nätt och jämnt somnat om efter att ha petat nappen i munnen på sonen då jag hörde att han prasslade lite med nåt emellanåt. Men, när skulle han ha fått nåt att prassla med i sin säng? Eller skrapade han bara naglarna mot lakanet? Sömndrucket tände jag sänglampan och tassade upp. Nedå, sonen sov som en stock, men ljudet fortsatte. Och det kom från taket. Och från takplattan trillade små små styroxbitar ner på sänkanten en oroväckande kort bit från stället där min näsa brukar ligga och snusa sött på natten. Och det började bli ett fint litet halvcirkelformat hål i kanten på en takplatta.
Jag tänkte INTE sova med möss/sorkar/råttor, så efter en kort men bestämd väckningsprocess drog hela familjen ner till bäddsoffan för att sova.
Där var förklaringen till att jag klagat på odefinierbar astma i några veckor nu!

På morgonen kom jag mycket väl ihåg att det var idag pianoflyttarna skulle komma så lite bråttom hade jag när vi dragit oss lite längre på morgonen på grund av förlorad nattsömn. Nåja, inte hann jag mera än att bädda ihop soffan och plocka undan lite papper i vardagsrummet förrän det knackade på dörren. Hallen var i kaos och frukosten ännu inte undanplockad när fyra bredaxlade pianoflyttare trängde sig in i vardagsrummet. Sambon fick röja undan i hallen och jag fick bita mig i läppen för att inte komma med ett onödigt påpekande i stil med att "jag SA ju att vi borde börja röja undan tidigare".

Sedan skulle tvätten hängas, men av förklalig orsak ville vi inte hänga den i sovrummet på vinden som vi brukar, så jag joggade upp efter torkställningen och hörde i samma stund dendär typiska kraschen nerifrån, dendär som tyder på att någon som just stod upp nu trillade ner och slog sig mot något. Och mycket riktigt hördes ett illtjut två sekunder senare och nu har sonen en blåröd ögonvrå. Nåja, det är väl som så att alla små pojkar samlar på sig mera blåmärken när dom leker med pappa än när dom leker med mamma?

Det här blir en bra inledning på stressadagboken jag bestämde mig för att börja skriva idag...

En inblick i mitt liv just nu

Sitter med en trött och het krabat i famnen och funderar om jag ska ge honom en febersuppositor nu, eller om jag ska vänta lite och se om det rinner ut mera ripuli ur honom innan det lönar sig att försöka medicinera. Svårt beslut.

Men jag sitter här och tänker på skit med ett par sjungande glada axlar som just varit till massören, hon lyckades lösa upp nåt i nacken idag faktist. Det ni!

Opedagogisk så det smäller om det!

Får man önska att ens lilla söta krabat kunde ha lite mera feber? Liiite mera? Sådär så att han skulle vara lagom slapp för att nöja sig med att sitta på golvet och leka med en leksak eller sitta en liiten stund och gosa i famnen...

Istället för den upptäcktsresande jag har nu, som får nippran av sitta i famnen mer än 10 sekunder, och vill klättra upp på (och falla ner från) precis allt i rummet, sätta fingerspår på tv:n, tugga på elkablarna och dra ner gardinerna.

Okej, det är skönt att han håller på att krya på sig från helgens feber, men då det finns barn som inte börjar klänga som han förrän dom är närmare året så undrar jag någon gång varför inte han är en av dem?

På stugan har vi löst det på ett ännu mera opedagogiskt sätt, där har vi lyft ner den antika lekhagen från vinden och placerat honom i den. Men å andra sidan verkade han trivas förnämligt i den och på stugan innefattar det pedagogiska alternativet en vardagsrumskamin och en vedeldad köksspis att bränna sig på...

Massusad

Läkaren ringde, konstaterade, frågade, hummade, hummade lite till, föreslog och så fick jag remiss till privat massör.

Och eftersom jag redan hade tid bokad joggade jag direkt dit. Fysioterapeuten konstaterade att man visst kan känna sig som jag om man är spänd, så hon bad mig vrida och vända lite på mig för att titta på mig. Du är ju en såndär jätterörlig människa konstaterade hon småskeptiskt.
Sedan kände hon på mina muskler. Jo, du är faktiskt jättespänd konstaterade hon.

Jag mådde som en prinsessa när jag gick därifrån. Och nu är jag typ nästan lika spänd igen...
Men mera nästa vecka! Underbart klämkläm!

Ajjo, och blodvärdena var så bra de bara kunde vara, jag tror aldrig jag haft så bra Hb som jag har nu!

Krasch

Har inom den närmaste veckan lyckats krascha en kaffekopp och en splitterny asiett (köpt med motiveringen; dom går ju alltid sönder ibland). Dessutom har jag fumlat med en massa småsaker, typ säkerhetsbältet i bilen och vält ut lite kylskåpsinnehåll på köksgolvet.

Suck!

Nåja, läkaren ringer imorgon och ger provsvar, men min gissning är att han inte hittar nåt fel på blodproven. Men det att jag har svårt att hålla i saker och domnade i näsan och läpparna igår kan han nu inte strunta i! Perkele!

Det dumma är att om han inte hittar nåt fel snart så kommer jag ju att hinna krascha en massa och då blir det dyrt! Och vågar inte släppa A på jobb för att jag inte vill bli ensam hemma med en krabat att krascha, så att han inte får lön och kan köpa porslin och vi får leva med plasttallrikar framöver och det blir ju eländigt!

Suck...

Önskar att jag hade nåt annat att skriva om, men jag blir just galen, för jag mår inte bra, jag är så trött och slut och ändå sov krabaten helt relativt bra inatt. Jag vill ju bara känna mig som mig själv igen, orka leka med krabaten och inte som att jag bar 50 kilo extra på axlarna hela tiden!

Kanske borde jag testa mig för borrelios iaf?

Sonen mår iaf bra. Hans nya kvällssysselsättning är att ställa sig upp i sägen och snacka minst en timme på kvällen innan han somnar. Just nu har han rivit ut mammas underbyxor på golvet för andra gången idag...

Att tänka kritiskt är bra, men...

Vi lärde oss lite för lite av det i skolan, det bör erkännas. Istället var det inklämmande av fakta på fakta som gällde ända upp till universitetet där man skulle börja ifrågasätta trovärdigheten i sina egna och andras forskningsresultat.

Men nu börjar jag lite undra om dethär med kritiskt tänkande ändå börjar gå före bakgrundsfakta och en förståelse för att det finns grått mellan det svarta och det vita...

Jag menar man kan inte läsa en artikel i Aftonbladet.se utan att hälften av kommentarerna antar korruption av staten, mutor av företag och om inget annat argument fungerar i frågan så kan man åtminstone påstå att media idag vinklar precis allt som de vill ha det.

Nåja, det som upprörde mig idag är kommentarerna till denhär artikeln.
Där människor är snabba så attans på att anklaga BP för mutor utan att ta sig en titt i egna sjön där en mostvarande situation kan uppstå lika fort, utan att BP har råkat gå förbi och droppa lite olja där. Eller nästan lika fort, för knappast har BP mutat, men de i BPs ledning sitter garanterat och drar en lättnadens suck för att de första resultaten tyder på naturliga orsaker. Som sagt, det finns mycket mellan det svarta och det vita.

Det som störde mig igår var en glad kommentar gällande mediernas pålitlighet i valrapporteringen och den låga kvaliteten på innehållet i artiklarna.
I det skedet undrar man varför man läser Aftonbladet överhuvudtaget, en vänsterinriktad kvällstidning som inte är känd för att vara så noga med det litterära, om det är politisk obundenhet och journalistisk toppkvalitet som ligger i kommenterarens intressen...

Och jo, jag klagar också, men det gör jag bara för att det är så roligt. Det lärde jag mig förresten på rasterna i skolan!

Älska hälsostationen

Ajjaaa, du har såna fel, nåja, knappast nåt livsfarligt så du får ingen jourtid, men tyvärr kan vi inte heller boka normal läkartid till dig mera idag för klockan är ju ett, så du måste ringa på nytt efter åtta imorgon. Kötid? Nåja minst några veckor nog tyvärr.

Älska hälsostationen jojjomän!
Det är NU I VECKOSLUTET jag hamnar att vara ensam med krabaten och inte förstår hur jag ska klara det!
Det är så irriterande när man märker att nåt är fel, men man vet inte vad det är och så går man runt och är orolig 24/7. Och det värsta är inte liksom vad som kan hända mig, utan vad som händer med krabaten om och bara om jag är ensam med honom hemma och det händer nåt åt mig...

Bäst att ringa svärmor och höra om vi får sova över där iaf...

Attans gåågel

Nu får det lov att vara slut på sjuka muskler i kroppen. Imorgon ska jag
a)Ringa kommunala sjukvården och kolla hur långa köer de har till fysioterapi
b)Ringa en lokal fysioterapifirma och kolla vad det kostar där
c)Sluta googla på "symptom+smärta+rygg+bröstet"
d)Förklara för mig själv att jag med största sannolikhet inte lider av pulsåderbråck/förstorad mjälte/rytmstörningar/hypokondri. Okej, kanske det sista.

Ahh, the vardag!

Sambon är på jobb.
Den vilda bebin som försökt resa sig mot leksakskorgen, skötbordet, vardagsrumspuffen, pianot och en uppochnervänd pall under morgonen har nu somnat i välförtjänt förmiddagssömn.
Och höperöt får sin välförtjänta förmiddagsvila.

Som kanske egentligen borde tillbringas med att städa upp i tamburen och diska lite barnmatsburkar istället för att slappa i soffan och dricka kallt kaffe, men jag har aldrig påstått att jag är perfekt och hemmet bör ju spegla själen så...

På tal om hemmet och ett av sonens klätterobjekt.
Pianot, som den förr-förr-förra hyresgästen i huset hade lånat och lämnade kvar när hon flyttade ut, ska nu hämtas av sin rätta ägare om någon vecka.
Kommer att bli konstigt med ett tomt hörn i vardagsrummet. Men vi får se om vi tycker oss ha råd/inspiration att fylla det med något.
Hade vi råd skulle vi köpa en sånhär ungefär, hade vi inspiration skulle vi köpa nåt sånthär och slipa och måla och fixa, men då både rådet och inspisen saknas gissar jag att det blir en par sånahär, med vardagsrumspuffen alternativt fårskinnen under.

Inredning a la höperö på hemvårdsbidrag med influenser från resten av möblemanget, very lovley!

Ett slag för nykterheten

Nu har jag ätit stark burana i två dagar och håller på att ge upp. Nykterhet varar längst! Hellre sjuka axlar än att vara aptrött i två timmar efter varje tablett, ugga =/

Eller så har jag fått narkolepsi, man kan ju aldrig vara för säker.
Eller så är det hösten.

Fast det är så superfint ute idag att jag har svårt att förstå de människor som påstår att de blir deppade på höskanten. Faktum är att det är en av mina absoluta favoritårstider åtminstone med dethär vädret. Soligt, blåsigt och mättade varma färger. Och så får jag dra fram ylletröjan igen!
Plus att jag får ett sånt stort stcka-baka-fixa i ordning för vintern-behov, fast få se hur mycket sånt jag hinner med nu...
Krabaten är i det skedet så att han klättrar och ramlar och gråter minst en gång om dan fast jag så skulle stå och hänga över honom hela tiden, så mycket ro för eget pynjande lär jag inte få. Men men, det kommer flera höstar, och bara potatisen blir skördad och jag får resten av landet vänt så är jag nöjd :)

Glöm knarket, nu vill jag ha bättre minne

Sådär, nu är jag satt på en mysig Burana600-kur så länge jag bara känner att det behövs. Jag gick till en läkare, som vanligt hade hon svårt att fatta VAD det riktigt är jag har i knät, men det förstod hon att jag hade svårt att klara vardagen med toksjukt knä och toksjuka axlar med en liten ännu till.

Så nu har jag knark.
Men minnet är borta.

Igår kväll när jag hade lånat grannens tvättmaskin och gick hem över vägen hade jag hemnycklarna ovanpå den rena tvätten i korgen. I morse när jag skulle ut och gå med krabaten var dom ingenstans.
Tro mig, jag har letat!
Till och med i kylskåpet. Jojo, så höga tankar har jag om min egen organisationsförmåga. Däremot letade jag inte igenom roskisen som sambon just gick ut med... Nåja jag hoppas bara att dom inte är där. Men annars är huset finkammat och jag är bara senil. Suck!

Ensamstående tvåbarnsmamma i behov av knark

Jag behöver nåt starkt, nu.
Axlarna fortfarande sjuka och dessutom värker mitt kroniska knä idag och är dubbelt så stort som mitt andra, fast jag varit ute på promenixar varje dag denhär veckan och det bara borde mjuka upp saken och göra det bättre.
Ge mig knark.
Eller tips om en bra fysioterapeut/massör här i krokarna...

Dessutom misstänker jag att förutom att män/sambon/hälfter kan bli skengravida när deras damer väntar barn kan dom också bli skenbebisar när dom har bebisar. Eller åtminstone bli sken-femåringar. Just idag kändes det så i alla fall när sambon kom hem från ett jobb på morgonkvisten, beställde kaffe och frukost på förhand då han inte hunnit äta nåt innan han startade och lämnade hemmet en halvtimme senare för att åka på nästa jobb med ost, smör och bröd kvar på bordet och kaffekokaren på. Hmmmf...

Som sagt, mera knark till mig!


PS Och tack för gnällutrymmet DS

Glömskhetsdieten,,,

Jag märkte just att jag var lite småhungrig.
Inte så konstigt, senast jag åt var klockan två och då blev det te och en kakbit på Skanssi.

Men så har jag orsak att vara lite disträ idag.
Mina axlar har varit sjuka till och från sen vi flyttade hit. Ja eller i juni var första gången jag kände av det. Men idag har dom varit helt omöjliga, jag tog medicin, men var ändå så spänd att jag mådde illa och ville inte tänka på mat.

Sedan när vi väl var hemma hann jag inte med annat än att mata krabaten och sen måste jag ringa svägerskan för att höra om jag fick låna tvättmaskinen som hastigast. Vår 10 månader gamla tvättmaskin har gett upp. Livet i en småbarnsfamilj blev för mycket för den så den havererade.

Suck, nog för att jag tänkt skära ner på ammandet lite till, men inte genom att glömma maten...

Och plötsligt...

På en dag har killen bestämt sig för att det viktigaste som finns är att dra sig UPPÅT.
UPPÅT är det nya svarta.
Och på en dag har höperöts vardag blivit ett snäpp stressigare och två snäpp intressantare igen.

Mitt i allt flyger det fram en massa leksaker på golvet i andra rummet bakom halvväggen och jag tänker att om tre sekunder har han tagit tag i kanten och vält hela leksakskorgen på ända.
Helt rätt! Och så vippar han upp den igen så den tar emot väggen med ett "donk". Ajaj Viktor, du ska inte slänga dina saker, säger jag, utan att egentligen vänta mig att han förstår. Han ger mig ett ögonkast vid mitt Ajaj och ser ut att tänka nåt allvarligt.
Sedan tar han tag i kanten på korgen igen, men denhär gången drar han sig närmare och häver upp sig, först på knäna och sen på fötterna, mycket bredbent och ostadigt och med händerna i ett fast grepp om korgkanten.
Och jag står där och hållar andan och gapar. På en knapp armlängds avstånd, redo att rycka in. Detdär kunde han ju inte igår!
Han bara står där en stund och gungar lite och så lägger han ner knäna i marken och så lägger han sig på mage och tittar på mig igen. Såg du nu?
Du ÄR duktig, jätteduktig! säger jag och hoppas tyst att jag är en såndär förälder som berömmer lika ofta som jag förmanar...

Men som sagt, innan han behärskar det och allt annat han ska kunna innan han blir stor så får jag väl jaga efter honom som en tok ett par år till...