Vänner

"Det finns ingen Anne och Dan här" sa sambon åt mig igår kväll.
Och jag blev så ledsen, så ledsen. För på något vis blev det så definitivt. Mina lyckliga år med mina ibland helgalna vänner i Helsingfors är slut. Tänk nu:

"Jo jag trivdes jättebra, visst blev det lite dyrt och lite för många afterworks emellanåt, men vi hittade ju på en massa och det var jättesällan man var ensam nån lång stund. Det fanns alltid nån att få tag på som ville hitta på nåt. En öl, en minigolf, en spelkväll, jag har varit kattvakt och hundvakt och själv har jag haft bollplank för alla funderingar och massor med skratt"

"Nåmen, varför tog det slut då om du trivdes så bra?"

"Jaa, jag hittade en karl och vi fick barn och vi köpte ett hus i en liten ort 200 km bort och så ringde jag aldrig, fast jag tänkte det..."

Ett sånt snöpligt slut.

Så jag saknade dem igår kväll, mina vänner Anne, Dan, kloka Suz och Tommy. Och så jag saknar livet jag hade där.

Och visst har jag annat nu, annat som inte går att jämföra med eller byta mot fast hur goda vänner. Men jag skulle ju vilja ha lite av dethär och lite av mina vänner, inte enbart det ena eller det andra...
Vad ska man ha ett eget hus till om man inte kan bjuda in sina vänner dit?

Älska hälsostationen

Ajjaaa, du har såna fel, nåja, knappast nåt livsfarligt så du får ingen jourtid, men tyvärr kan vi inte heller boka normal läkartid till dig mera idag för klockan är ju ett, så du måste ringa på nytt efter åtta imorgon. Kötid? Nåja minst några veckor nog tyvärr.

Älska hälsostationen jojjomän!
Det är NU I VECKOSLUTET jag hamnar att vara ensam med krabaten och inte förstår hur jag ska klara det!
Det är så irriterande när man märker att nåt är fel, men man vet inte vad det är och så går man runt och är orolig 24/7. Och det värsta är inte liksom vad som kan hända mig, utan vad som händer med krabaten om och bara om jag är ensam med honom hemma och det händer nåt åt mig...

Bäst att ringa svärmor och höra om vi får sova över där iaf...

Höp höp höp höp

Nej nu får det bli ett slut på detta isolerande!
Nu tänker jag ringa alla mina vänner och tvinga dem att komma och hälsa på ut till stugan, bli bitna av bromsar, pådreglade av en son och evenutellt bada bastu och äta nåt gott också. Det kan inte vara hälsosamt att inte se andra människor än bebisen sambon och ibland sambons kompis i mera än en vecka i streck!

Droppen kom i fredags när jag måste fara på lite ärenden via K-rauta och IKEA, varefter sambon frågade om det var skoj att vara ute och se människor lite?
Jag bara mumlade nåt just då med krabaten dreglandes över armen och svetten rinnandes i nacken, men sådär i efterhand kom jag på många bra svar:
"Jo jag och kassatanten bondade över disken där, så det var riktigt givande!"
eller
"Jo jag nickade åt och berättade min livshistoria åt alla människor jag såg, dendär vakten som till slut kom för att slänga ut mig lyssnade faktiskt dessutom!"
eller i värsta fall
"Jo du ska veta vad jag såg på människor, jag stirrade och stirrade som om jag aldrig sett såna förr, vilket jag faktiskt inte gjort på flera veckor"

Går man till IKEA och K-rauta med en halvårs bebis så försöker man hinna sörpla i sig lite kaffe och mata han samtidigt med andra handen, man springer och byter blöja och försöker hålla honom nöjd och hinna med det man ska på lämplig intressetid. Träffa människor, är inte riktigt vad jag skulle kalla det.

Hursomhelst, jag är inte arg på sambon, men inser att om jag ska få nån ändring på mitt höpererande får jag göra det själv!
Så om telefonen plingar efter att du läst detta, bli inte förvånad.