Tar det aldrig slut?

Den lilla filur-kaminen har fortsatt sitt febrande idag. Vi har försökt bota de värsta febertopparna med panadol och heimlaga saft (hade helt glömt bort att jag hade så många burkar kvar av den i frysen och att den var så GOD, ingen feber som inte för nåt gott med sig!). Men för det mesta har den lille filuren klistrat fast sig vid mig. Det är bara ett par 20-minuter här och där som jag fått lägga ner honom och vila i egen säng i dag. I vilket tillstånd min rygg och vårt hem är får ni fantisera ihop helt fritt!

Imorgon är jag äntligen med sambo igen och förhoppningsvis börjar febern lätta också.
Vad jag ska göra av krabaten vet jag däremot inte. Jag har fått möta ett trots utan dess like de senaste dagarna. När det ena momentet har börjat fungera (påklädningen av inner- och ytterkläder går rätt smärtfritt och med stor hjälp av den unge herren själv faktiskt!) så börjar det bråka i en annan ända. Är trotsmängden konstant? Tar det ALDRIG slut?

Just nu är det bordsrutinerna det brister i, speciellt vid frukosten, ja blir det fel från det att vi kliver ur sängen blir hela morgon fel faktiskt. Krabaten kommer INTE till bordet när det är dags för frukost. Att sakligt säga att han får leka mera när han ätit klart och att han måste äta för att orka leka, det fungerar inte alls.
Oftast låser det sig vid småsaker: Mamma lade pålägget på smörgåsen när han inte såg på (kom till bordet när jag säger till så hinner du titta på!) och så blev det så fel, så fel att man brister ut i ylgråt. Så ska man ha mjölk, nej, juice. Nej, mjölk. Ingen skillnad vad jag häller i glaset, var så säker på att det blev fel hur som helst och mera ylgråt på det. Smörgåsen är inte påbörjad ännu och knärrar man sådär vid bordet får man gå bort, vi andra vill inte få matstunden förstörd av det. Och så går han en vända och kommer tillbaka och vill ha smörgås och tar en tugga, en, men inte mera, för då är ju äggskäraren på fel sida av mjölkpaketet. Ylet fortsätter, men smörgåsen är knappt rörd, klockan tickar och jag börjar bli stressad. Ibland lyssnar jag vid fel tillfälle och ibland talar jag vid fel tillfälle och så är krisen ett faktum igen.

Hans värld är totalt irrationell och jag vet att om jag slappnar av och lever med honom i den, så flyter det bättre och vi slipper en del gråt, men med stor risk för att han inte äter en tugga frukost och att vi är rejält försenade till de dagliga sysslorna... Man ska välja sina strider heter det och på morgnarna har jag bara två önskemål: att alla får i sig frukost och att vi hinner i tid. Strunt i om knattarnas kläder matchar eller inte och om jag har smink i nyllet liksom, bara vi är mätta och inte tokförsenade, men som det är nu känns det som att de två viktiga sakerna är för stora för att avklaras utan yl och tårar.

Febern som satte P

Idag var en dag av ändrade planer.
Jag hade tänkt att jag skulle få köket skurat och badrummet moppat och så skulle jag hastigt gnida av insidan på fönsterrutorna. Sedan skulle jag hinna yoga lite och tänja ut mina skidtrötta lår och äntligen hinna via frissan.

Istället har jag haft en liten feberhet filur fastklamrad vid mig större delen av dagen. Bänkarna i köket är rena och håret är klippt tack vare farmors hjälp, men resten av projekten ligger på is. Istället för att ha mjuka och yogade ben har jag sjuka axlar ännu till av allt barnbärande (Tand? Dags för tredagarsfebern? Ingen annan verkar krasslig iaf).
Som grädde på moset fick jag det klassiska meddelandet av sjömannen där han berättade att de ville ha honom en dag extra på jobb.

Ibland tackar jag min lyckliga stjärna för att knattsingarna ännu är så små att de inte kan veckodagarnas ordning, jag behöver inte (ännu) förklara något utan byter bara obemärkt ordet onsdag mot en torsdag när de (nåja, den äldre) frågar när den efterlängtade pappan ska komma hem.

Kära internet

Jag slänger ut denhär frågan i rymden nu så ser jag vad internet ger för åsikter.

Det här med stil.
Öga för vad som passar ihop.
God smak.
Kalla det vad man vill, men hur utvecklar man ett sinne för sådant?
För jag börjar på allvar tro att jag inte har det. Jag har börjat fråga min sambo om råd i de flesta frågor för han är tammetusiken bättre än vad jag är på det området.

Jag har rätt bra färgsinne och jag SER ju när saker och ting passar ihop, när någon annan valt dem alltså. Men när jag ska välja nåt själv, så kommer jag lika ofta hem med en fullträff, som med ett totalt opassande alternativ.
Det här kan anpassas på inredning, kläder, prylar, mina handarbeten, younameit. Mina kläder är spretiga, vår inredning är spretig och för det mesta ser jag det inte, men ibland retar det mig.
Dessutom är jag rätt spretig. Vissa dagar är jag sportigare och vill bara vara funktionell och praktisk, andra dagar är jag romantiker och gottar mig i pittoreska blommor och spetsar, en del dagar är jag retro och drömmer om stora blommor i knallrött och turkost, den tredje är jag rustik och vill ha stockväggar och rutiga flanellskjortor.

Sådär, nu blev en kort fråga lång, men för att sammanfatta: Ni som bloggar om inredning och stil och sånt, är det medfött eller har ni fått jobba för det?

(Eller, är det som jag misstänker, den halvan av befolkningen som jag hör till, den som saknar stil, de låter helt enkelt bli att blogga inredning och därför syns deras spretiga hem och kläder inte på internätet.)

Den försiktige flanören

För att fortsätta sviten med motsträviga personer kan vi nämna den försiktige flanören aka. Filuren. (Kan för övrigt nämna det att jag de flesta pargasbor jag lärt känna personligen är hur trevliga som helst, det är bara gruppmentaliteten jag har nåt emot!)

Det där med att gå på egen hand KAN alltså vara lite farligt. Förutom när man inte tänker på vad man gör, när man är arg eller jätteglad och ivrig, då kan man gå flera steg och svänga runt på ställe, men när man tänker, då känns det bäst med bara nåt enstaka steg innan man tar till fyrhjulsdriften igen.

Att klättra upp på höjden är sedan tydligen inte alls farligt. Han klänger elegant upp i sin egen matstol och fortsätter upp på bordet i jakt på smulor om han är riktigt hungrig och jag står brevid med hjärtat i halsgropen, men låter honom öva, för har han en gång börjat så kommer han att fortsätta också de gånger då jag inte är i närheten (fast inte upp på bordet för där drar jag gränsen, vi äter på matbordet, vi sitter inte på det).

Den äldre sonen stod på skidor för första gången i livet idag. För mig själv tänkte jag något i stil med: jaahapp, det går tills han trillat omkull ett par gånger, sen blir han sur på leken och slutar. Men attans, den lille killen skidade elegant med ut en sväng på isen med sin farmor och hade inga större problem. Inga skidor i kors halva tiden, eller onödigt många rumpbromsningar så som jag minns från barndomen. Den talangen har han ärvt av sin far i alla fall.

Landslaget nästa!

Själv hann jag också ut på en skidtur på egen hand. Och härräminje så skönt det var. Vallningen var perfekt, solen strålade och jag orkade mycket längre än vad jag trodde att jag skulle. Min en veckas träningspaus får härmed vara slut. Nu blir det promenader, plankor och armhävningar igen!

Den motsträviga småstadsbon

Att konverterar från Helsingforsbo till Pargasbo trodde jag att skulle vara ett litet fjuttsteg. Jag trivdes ju där redan från förr och så länge jag bodde i Åbo och Helsingfors kände jag mig alltid lite lantlig, som den 10 procenten av befolkningen som svängde lite mera på diftongerna än vad de infödda helsingforsarna gjorde. Det skulle gå bra.

Hah! Nu efter praktikperioden (sista dagen imorgon) då jag märker allt skvaller, alla fördomar, alla bilder jag får av människor jag inte ens känner, så vill jag bara skrika neeeej!
Jag vill inte bli som dem, jag vill inte känna halva stan ryktesvägen. Jag vill möta varje människa här utan fördomar och förutfattade meningar. Utan att döma dem på det småstadsaktiga sätt som verkar florera i alla mindre samhällen. Det värker i mig när jag ser på vissa människor att de väntar sig en viss reaktion bara man möter deras blick på stan, som att jag visste något hemskt och privat. Nej, jag vet inget om dig, men om du vill får du berätta själv, med egna ord, vem du är! Har jag lust att förklara för den oroliga blicken.
Men det är svårt. Speciellt när jag börjar märka att obekanta vet vem jag är, ryktesvägen. Speciellt när jag ändå vill smälta in samtidigt som jag saknar fördomsfriheten och variationen från storstaden.

Vet ni. Den lyckligaste stunden denhär veckan var när jag gick på lunch ensam, utan att känna igen och moikka på en enda människa under tiden. Som körsbäret på kakan fick jag dessutom med mig kaffet i take-away mugg (det händer en gång på miljonen här!). Och så gick jag med väskan över ena armen och kaffet i den andra handen tillbaka till jobbet och sörplade och låtsades att tvåvåningshusen var skyskrapor. Tänk vad en miljöovänlig pappmugg och en stunds anonymitet kan göra!

Slappis

Har varit småhängig, haft kittel i halsen och blåsor i munnen några dagar nu. Inget som tycks bryta ut, men dessvärre något som gjort att jag inte vågat ge mig ut och länkka på allvar på några dagar, ingen hårdare muskelträning heller.
Och det känns surt. Men det är min sista praktivecka och jag skulle verkligen inte vilja riskera att flunssa bort de sista dagarna. Så jag försöker vila bort eländet och hålla låg profil till fredag eftermiddag, sen efter det får det bära eller brista. Fast helst håller jag ju mig frisk, för från imorgon är jag båtänka en vecka igen...
Bäst att köpa hem nåt gott tills imorgon kväll med andra ord, bäst att spä på slappandet ordentligt när jag en gång håller på!

Pre-symptom

Jag gör lite mötesinköp och postärenden på praktiken ibland, så jag går allt som oftast en sväng via lokala butiken/postombudet. De säljer dånadär vi-har-nästan-bakat-det själva Daim-muffins som jag sett och förundrat mig över ibland, hur sjuttons mycket kalorier och e-koder kan en sådan skapelse innehålla? Hittills har de närmast väckt äckelkänslor i mig.

Fram tills idag. Idag såg mina ögon en riktigt frestande läckerbit när jag tog en sväng där via i arbetets tecken. Fram mot eftermiddagen när jag suttit och knackat framför datorn närt många timmar hade jag svårt att hålla tanken borta från muffinset. Men hallå, sade en del av hjärnan, fett? E-koder, kommer du håg? Vad tänker du på? Resten av hjärnan var uppfylld av tanken på choklaaa och knäck och mjuk muffinsdeg.


Det är PMS i ett nötskal det.

Det blev ett muffins till kaffet. Och ja, det var fett så attans. Men syndigt gott!

CV:n får ni per epost

Ni anar inte hur fantastiskt sprudlande det känns att söka sommarjobb som 30-åring. Riktigt sprittande.
Men jag inser att jag själv satt mig i situationen, jag anade att det var såhär det skulle bli redan när jag började studera och att klaga hjäper ingen vart.

Trögt har det kännts, att ringa samtal på kaffepauser och så, när jag redan är på praktik. Men så plötsligt fick jag två "kansken" inom loppet av en dag. Nåja, två kanske tillsammans innebär inte ett jobb, så jag får fortsätta söka, men det ger ju lite självförtroende på vägen, jag är värd mera än ett nej av princip liksom!

(Nån som behöver hjälp med bokföringen i sommar btw?)

Samtidigt gnager ju samvetet och jag funderar om jag skulle få avtalat (tjatat mig till) ens en ledig vecka i sommar så jag skulle hinna umgås lite med knattarna...

I övrigt har jag haft min i särklass mest husmoderliga kväll på länge. Jag fick ett ryck och städade bort en plastkasse full av för små kläder ur filurens lådor. Så bakade jag bröd (skulle gärna få igång rutinen på det igen så det skulle bli ungefär ett bak i veckan) och när nu ugnen var varm slängde jag in en jättesats lasagne så vi ska ha mat ett par eftermiddagar i veckan när vi snubblar hem över tröskeln och är vrålhungriga efter dagvård och jobb.
Och så fyllde vi i den attans inkomstutredningen igen. Ska det göras så ska det göras.

Dom kunde ju bidra med blodtrycksmedicinen också

Ibland blir man arg så man kokar.
Ja det är staden och deras dagvårdsavgifter igen. På onsdag fick vi ett brev där det står att vi samtyckt till den högsta dagvårdsavgiften för våra barn. Stopp och belägg! Vi har missat det här två, TVÅ gånger förut, jag har lärt mig av misstagen (Faktum är att sedan krabaten började i dagvård har vi nog meddela fyra gånger). Jag kollade extra noga efter lappen där man ska göra sin inkomstutredning när vi lämnade in vårdöverenskommelsen, men den hade vi inte fått och inte nämnde vår handläggare ett ord om den heller när vi skrev under. Men nåja, det står att vi har 14 dagars protestmöjlighet. Vi hinner lämna in pappren igen. Faktum är ju att jag har ännu lägre inkomst i år så det är bara till fördel för oss.

Och så tusan kommer den första räkningen indimpande på fredag, två dagar senare. Vaddå överklagningstid? Senast gick det inte att bestrida räkningen heller utan vi fick snällt betala.
Skulle vara lungt annars, men när det rör sig om, gissningsvis, en avgift som är 450 europeiska dollar för hög, då blir man arg.

Jag ringde och morrade vänligt och bestämt i luren till två olika damer och fick förklaringen att de måste räkna om avgiften när vi nu har två barn i dagvård.
Javisst, men har de inte våra gamla inkomstberäkningar som vi lämnade in i somras då? Nä, de kan ju inte utgå från dem när jag knappast har moderskapspenning längre om mitt barn är i dagvård.
Då frågade jag varför de vid två tidigare tillfällen meddelat oss att det är på vårt ansvar att meddela när vi fått förändrade inkomstförhållanden, att de inte ändrar på något om vi själva inte meddelar om ändring. Jo Så var det!
Varför hade de då antagit att vår inkomst då ändrat? Och dessutom till det högre? Tjaa... Inget konkret svar på det, det är bara något de utgår ifrån för enkelhetens skull.
Meddelade bara helt kort att de kunde skaffa sig enhetliga bestämmelser.

Antingen ska ALLA meddela en gång varje år, för att uppdatera. Eller så ska man meddela när man har förändring, och inkomsten antas inte förändras däremellan (gör den det och man inte meddelat, har de rätt att utdela straffavgifter förstås). Men har du samma lön i fem år av dagvård så har man och behöver inte meddela mera.

Ja, att de vid två tillfällen smäckat på den högsta avgiften helt baserat på egna antaganden börjar störa nu.

Det finns fredagar och fredagar

Det finns förra fredagen, då sambon var hemma, handlade ingredienser på dagen och underhöll knattarna medan jag utförde pizzabak och salladshack på kvällen. Fredagar som känns avslappande och snudd på lyxgia. Senast då man häller upp ett glas rödvin, slänger fötterna på soffbordet och känner hur veckan flyter iväg bakom en.

Och så finns det idag. Då sambon kört iväg på möte med bilen, farmor som skulle hämta oss från dagmamma och jobb får magsjuka och det blir en massa logistik och besvär för att komma hem. Då någon (nämner inga namn) har ätit upp gårdagsresterna till lunch utan att handla mera. Då varma smörgås ur mikron och ett glas vatten får agera fredagsmiddag.
Men visst infinner sig lyxen ikväll också. Som när man avleder den hungriga filuren genom att dansa runt runt i köket tills han (och man själv) kiknar av skratt medan kvällsgröten puttrar. Som när det sakta tystnar i barnens sängar medan man kan göra en playlist med gammal favoritmusik på youtube. Lyxen finns, man måste bara sänka tröskeln lite.


Ja och dethär med fastan som tycks ha blivit populär igen. Det blir inköpsfasta för min del. Efter mycket funderande på sockerfasta och rödvinsfasta så fastnade jag till slut på de onödiga prylarna. Bara mat och bykmedel fram till påsk. Inga kläder, inga garner, inga prylar, inga skraplotter, inget smink, ingen hudkräm. Till och med shampoo har jag så det räcker. Jag har bara ett undantag - när de får detdär attans försenade naturvita garnet till garnbutiken hit så måste jag få köpa det. Ser det som ett försenat innan-fastan-köp istället.

Projekt

Jag ska inte orda desto mera om två knattar med hosta som sover på varsin sida om mig och har hostattacker i tur och ordning och håller mig vaken timmar i sträck, men vi kan ju konstatera att jag börjar bli ganska trött nu.

Desto mera kan jag berätta om mina projekt.
Jag tänkte virka tröjor i pippi(gotländsk)-stil till knattarna i restgarner, men det blev lite för tjockt och statiskt med virkat så jag rev upp och började sticka på stora stickor istället för att få lite tunnare vår/sommar-tröjor. Nu väntar jag bara på att garnbutiken ska få in mera naturvitt...

Under tiden gör jag ett litet testprojekt med att sticka två sockor på en gång på rundsticka. Har tunnt sockgarn och en 2,5mm sticka 80 cm lång. Skulle kanske kännas lite säkrare med en 100 cm sticka, men går såhär också. Kort resår och så har jag just stickat hälarna, därför ser det närmast ut som två skruttar istället för sockor.

Annars är jag intresserad och inspirerad av det mesta i lite pippi-stil just nu. Enkla basfärger - vitt, grått, natur, med spännande små färginslag gärna i enkla grafiska mönster eller i speciella strukturer.

Det här sängöverkastet som exempel, skulle gärna ha!

Och på tal om strukturer, denhär halsduken ropar på mig...

Och på tal om helt andra småtokia hobbyprojekt, jag blev bara så glad av dessa glasunderlägg :)

Alla inspirationsbilder härifrån.

Jag tar det som en komplimang

Har två gånger under den gångna veckan på jobbet fått höra liknande kommentarer.

"Hade ni inte nån vuxenstuderande här alltså?"
"30? Jag trodde du var yngre!"

Och så står man där och tänker på sina sömnbristnätter, extrakilon och dedär fina linjerna som börjar dyka upp vid ögonvrårna och undrar vilken optiker man ska rekommendera. Men lite glad blir man ju samtidigt :)

Dit for den halva runebergaren

Hittade en intervallfunktion i min mobil och hittade därmed motivation att släpa min rumpa utanför dörren i vinterkvällen.

Det måtte ha yrt runt mig när jag dammade av de gamla löpartalangerna, för de har nog legat på hyllan länge. Men tack vare intervallfunktionen kan jag sådär på rak arm komma på ett tiotal olika sätt att variera ett enkelt motionspass på cirkagurka 40 minuter.

Min löpning ikväll kan också delvis vara samvetssponsrad av det faktum att det börjar vara dags för min ettårskoll av blodsockervärdena... Hummtidumm, har man inte skött sig bra de senaste månaderna, ätit mycket sött, motionerat litet, vet man nog också om det.

Blod och elände

Vi kan ju hoppa över en närmare beskrivning av veckoslutet. Men den innehöll besök av både mina föräldrar och min systeryster med man, restaurangbesök, samtal av sjuk sambo som skulle hämtas från båten på lördagkväll efter restaurangbesöket och vår hittills längsta brio-tågbana.

Men det värsta var ikväll när en till synes lugn krabat plötsligt tar ett krumsprång framför barnprogramet på tv, faller handlöst och slår ögonbrynet rakt i tv-hyllan. Behövde inte ta mera än en titt för att komma fram till att det var ett djupt sår han fått.
På grund av en seriöst illamående och febrig sambo fick jag packa ner båda barnen i bilen och sticka till hälsocentralen mitt i kvällsbits-tider.
Den duktiga krabaten dikterade högt att han inte ville bli limmad, och nej, han skulle sys istället. Om hjärtat värkte när filuren skulle pickas var det inget jämfört med den lilla stackaren som grät och vred sig när de bedövade ögonbrynet och blodet rann. Men knappt hade han fått plåster över stygnen så var han sig själv igen, min stackars duktiga lilla snubbelkalle. Och den lilla filuren pep inte ett dugg fast hans gröt blev rejält försenad.
Slutet gott allting gott, alla mina sjuka och friska killar ligger i sina sängar och sover sött nu. Och snart är det dags för mig att sälla mig till dem. Det är sällan jag tycker det, men härrägud så skönt det ska bli att denhär dagen också tar slut!

En skurk till mor

Jag hade tacknämligen glömt bort vad ettårsbesöket på rådgivningen innebar.
Jo, jag vet vad vaccinationsprogrammet går ut på och jag tycker att det är bra att upprätthålla det, men det hjälper inte att man känner sig som en skurk när ens uppgift är att hålla i sitt olyckliga barn när det blir stucket gång på gång. Nåja, tre stick senare, en tutt i munnen och mycket gos i famnen så gick det nog över även fast han ett tag ropade som om det var det värsta han varit med om hittills. Eventuellt var det det också.

Som om det inte skulle räcka till hade jag en rosenkindad småvarm lillkille här hemma ikväll. Uh, vaccinfeber är ofarligt, men känns ändå onödigt.

Nu ska jag njuta av att veckoslutet börjar. Och försöka hålla mig vaken tills herr Stubb sagt sitt i Skavlan. Det är fullt möjligt att jag misslyckas kapitalt med det senare, men då må jag väl vara ursäktad för det.
Det svåra är inte att njuta, det svåra är att hinna njuta innan man tuppar av. Typ.