Den försiktige flanören

För att fortsätta sviten med motsträviga personer kan vi nämna den försiktige flanören aka. Filuren. (Kan för övrigt nämna det att jag de flesta pargasbor jag lärt känna personligen är hur trevliga som helst, det är bara gruppmentaliteten jag har nåt emot!)

Det där med att gå på egen hand KAN alltså vara lite farligt. Förutom när man inte tänker på vad man gör, när man är arg eller jätteglad och ivrig, då kan man gå flera steg och svänga runt på ställe, men när man tänker, då känns det bäst med bara nåt enstaka steg innan man tar till fyrhjulsdriften igen.

Att klättra upp på höjden är sedan tydligen inte alls farligt. Han klänger elegant upp i sin egen matstol och fortsätter upp på bordet i jakt på smulor om han är riktigt hungrig och jag står brevid med hjärtat i halsgropen, men låter honom öva, för har han en gång börjat så kommer han att fortsätta också de gånger då jag inte är i närheten (fast inte upp på bordet för där drar jag gränsen, vi äter på matbordet, vi sitter inte på det).

Den äldre sonen stod på skidor för första gången i livet idag. För mig själv tänkte jag något i stil med: jaahapp, det går tills han trillat omkull ett par gånger, sen blir han sur på leken och slutar. Men attans, den lille killen skidade elegant med ut en sväng på isen med sin farmor och hade inga större problem. Inga skidor i kors halva tiden, eller onödigt många rumpbromsningar så som jag minns från barndomen. Den talangen har han ärvt av sin far i alla fall.

Landslaget nästa!

Själv hann jag också ut på en skidtur på egen hand. Och härräminje så skönt det var. Vallningen var perfekt, solen strålade och jag orkade mycket längre än vad jag trodde att jag skulle. Min en veckas träningspaus får härmed vara slut. Nu blir det promenader, plankor och armhävningar igen!