Den lilla filur-kaminen har fortsatt sitt febrande idag. Vi har försökt bota de värsta febertopparna med panadol och heimlaga saft (hade helt glömt bort att jag hade så många burkar kvar av den i frysen och att den var så GOD, ingen feber som inte för nåt gott med sig!). Men för det mesta har den lille filuren klistrat fast sig vid mig. Det är bara ett par 20-minuter här och där som jag fått lägga ner honom och vila i egen säng i dag. I vilket tillstånd min rygg och vårt hem är får ni fantisera ihop helt fritt!
Imorgon är jag äntligen med sambo igen och förhoppningsvis börjar febern lätta också.
Vad jag ska göra av krabaten vet jag däremot inte. Jag har fått möta ett trots utan dess like de senaste dagarna. När det ena momentet har börjat fungera (påklädningen av inner- och ytterkläder går rätt smärtfritt och med stor hjälp av den unge herren själv faktiskt!) så börjar det bråka i en annan ända. Är trotsmängden konstant? Tar det ALDRIG slut?
Just nu är det bordsrutinerna det brister i, speciellt vid frukosten, ja blir det fel från det att vi kliver ur sängen blir hela morgon fel faktiskt. Krabaten kommer INTE till bordet när det är dags för frukost. Att sakligt säga att han får leka mera när han ätit klart och att han måste äta för att orka leka, det fungerar inte alls.
Oftast låser det sig vid småsaker: Mamma lade pålägget på smörgåsen när han inte såg på (kom till bordet när jag säger till så hinner du titta på!) och så blev det så fel, så fel att man brister ut i ylgråt. Så ska man ha mjölk, nej, juice. Nej, mjölk. Ingen skillnad vad jag häller i glaset, var så säker på att det blev fel hur som helst och mera ylgråt på det. Smörgåsen är inte påbörjad ännu och knärrar man sådär vid bordet får man gå bort, vi andra vill inte få matstunden förstörd av det. Och så går han en vända och kommer tillbaka och vill ha smörgås och tar en tugga, en, men inte mera, för då är ju äggskäraren på fel sida av mjölkpaketet. Ylet fortsätter, men smörgåsen är knappt rörd, klockan tickar och jag börjar bli stressad. Ibland lyssnar jag vid fel tillfälle och ibland talar jag vid fel tillfälle och så är krisen ett faktum igen.
Hans värld är totalt irrationell och jag vet att om jag slappnar av och lever med honom i den, så flyter det bättre och vi slipper en del gråt, men med stor risk för att han inte äter en tugga frukost och att vi är rejält försenade till de dagliga sysslorna... Man ska välja sina strider heter det och på morgnarna har jag bara två önskemål: att alla får i sig frukost och att vi hinner i tid. Strunt i om knattarnas kläder matchar eller inte och om jag har smink i nyllet liksom, bara vi är mätta och inte tokförsenade, men som det är nu känns det som att de två viktiga sakerna är för stora för att avklaras utan yl och tårar.
4 comments:
Det går över. Det är det viktigaste!
Sen finns det ju olika sätt att tackla eländet under tiden.
det finns folk som klarar av att vara lugna och glada genom trotset.
jag gjorde det inte.
Det finns en tanke att när det blir så där hopplöst så är världen lite för stor. Och mamma ska vara tryggheten. Ta bort olika alternativ. Antingen mjölk eller inget. Juicen tar ni nån annan gång, eller intet. Att vara saklig, lugn. Ok, gråt, det är inget farligt att gråta, det får du göra, men nu klär vi ialla fall på dej. Hm.
Sen brände jag propparna iallafall ibland och stod och gallvrålade tillbaka.
Tröst: de har alla blivit riktigt hyfasade och talar fortfarande med mej!
Styrkekramar i massor!
Sarais råd att ta bort alternativen låter bra!
Jag har saligen glömt bort trotset, fast våra var inte så väldigt trotsiga när man jämförde med många andra. Jag kom enkelt undan, och ändå var jag fruktansvärt trött ofta ofta. Nu har vi sen ett fyraårigt barnbarn som har en aaning mera humör än hans far hade. Isynnerhet om det finns en förälder närvarande. Men man överlever, också om det inte känns så när det är som mest intensivt.
Maj
Jag vet ju att det går över, men det är bra att bli påminnd ibland :)
Jo, jag vet att man borde lämna bort alternativen helt, men när han ser vad som finns på bordet så vet han ju vad han kan säga till om också.
Det är rätt sällan jag skriker och vrålar, men jag är alltför snabb med att ta till "håller man på sådär får man gå bort" eller när jag upprepat det tillräckligt många gånger, helt sonika lyfter ut honom ur rummet och ber honom lugna sig lite innan han kommer tillbaka (skulle inte göra det om han var en som tröstade sig i famnen, men då han ända från liten velat dra sig tillbaka för att lugna sig, så vågar jag göra det, sen när han är redo kommer han ändå och säger till om han vill upp i famnen och då får han en kram förstås!)
Men nu har vi gjort en deal i alla fall, jag och krabaten. På vardagsmorgnarna då vi har lite mera bråttom måste mamma få bestämma en del saker också, men på veckosluten ska han få laga sina smörgåsar själv och bestämma själv vad han han dricker och det får ta (nästan) hur länge som helst att bli klar!
Låter bra! Om det finns alternativ på bordet så är det svårt att få honom att förstå att han inte kan få vad han vill och ändra sej på vägen. Lättare att bara sätta fram mjölk då. Pålägget kan ju ligga bredvid smörgåsen på tallriken så kan han välja om han äter det skilt eller på smörgåsen. Om han nu går med på det förstås, vill man krångla så gör man det. Jag har nog märkt nu att det ska testas hur långt man kan gå, bara för att.
Maj
Post a Comment