Var är mitt nu?

Ikväll har jag ägnat mig åt prestädningens prestädning. Är man hemma och vaken sex av dygnets timmar och räknar med att två av dessa kan ägnas åt att arbeta med både händer och hjärna fria så måste man också räkna med att det finns nåt som pre-prestädning. Det jag har gjort ikväll är alltså att städa badrum, tambur och gästrum. Rum där det inte kommer att härjas de närmaste dagarna och så har jag rett upp en och annan större råddhärd i andra delar av huset också.
Imorgon kväll får pojkarna hjälpa till lite också med prestädningen, så de deltar i bortplockandet av leksaker från vardagsrumsgolvet de med. På lördag morgon räknar jag lite med att få städat på riktigt, alltså dammsugat.

Ibland önskar jag att jag hade ett liv där det ingick lite mera nu. Som det är nu känns det oftast som att jag reder upp efter något eller förbereder något annat.
Eller båda röja upp och förbereda på en och samma gång, som att elda i bastun för att få en rad blöta handskar, skor, halare och galonbyxor från idag att bli torra tills imorgon.

Å andra sidan uppskattar jag dedär småstunderna då jag har tid att göra nåt för mig själv mycket mera. En sak som jag älskar nu när jag jobbar är att kunna komma hem och byta från arbetsbyxor till mjukisbyxor. Dagens höjdpunkt! Eller som nu. Nu då har jag en liten stund på mig att luta mig bakåt och vara nöjd med det jag åstadkommit idag innan det är dags att gå och sova.

Mr Schnütt

För ett år sedan träffade jag dethär knytet för första gången (även kallad Mr Schnütt).

Fast egentligen är det väl bara en fyra månader sen eller så, ett år kan det ju inte vara...
Jag behöver väl inte säga att tiden går otroligt fort?

Idag ler han mot mig med sina tre små tänder. Ofta. Han är mitt lilla solsken med en avslappnad attityd till det mesta. Och så är han så gosig att man har lust att äta upp honom ibland.
Samtidigt som han märker att andra kan och får göra saker som han inte kan. Men det sporrar förstås, frukostgröten kan han nästan peta i sig själv med sked redan, bara man påminner om vad man håller på med emellanåt. Och akta dig storebror för att ta nån grej som jag leker med då får du höra på oljud!
Han kan ta flera steg på raken, om han vill. Grejjen är den att han kryper som en liten raket, så han verkar inte ha nån stress med det där promenerandet alls.
Sen har han ju lite ovanor också. Han bits lite för lätt med de små tänderna, mest mig. Och så lyssnar man INTE när mamma och pappa säger att man inte får öppna spisluckan och gräva i askan.
Och så har jag svårt att vänja av honom vid dendär kvällsnappflasksnuttandet, som jag skulle vilja bli av med innan det blir en ovana mera än en vana. Fast det problemet ligger mera hos mig, för fast det börjar kännas lite omständigt med nappflaska numera när han dricker ur mugg, så har jag så svårt att släppa dendär korta stunden på kvällen med snuttande lugn och nöjd kille som bara somnar direkt efteråt.

Idag är förutom födelsedag också en dag då vi körde sambon till båten. Det är som om att det aldrig finns tillräckligt med delikatesser i kylskåpet dehär kvällarna. Helt i tröstsnuttssyfte åt mig alltså.

Innedag igen

Idag är jag på benen, de något darriga benen, men uppe är jag. Istället är det storebror som ligger och sover bort febern, ska bli spännande att se hur hans mage reagerar på viruset! (det sista var lite sarkastiskt menat)
Under tiden försöker jag underhålla den lille polkagrisen med tysta hobbyn, och det skulle gå bra om man inte skulle bli så arg på sidorna som inte bläddrar som man vill. Han håller på att utveckla en egen vilja den lille snart-ett-åringen.

Och nej, ett par byxor hålls inte länge på denna varelse. Inte strumporna heller om han har nåt att säga till om.

Intresseklubben träffas igen

Synden straffar sig själv (som min farmor, måhonvilaifrid, skulle ha sagt).

Igår fick jag mystisk träningsvärk och var trött som en trasa efter jobbet då jag hämtade knattarna. När vi hämtade sambon frös jag konstant genom hela bilturen. Idag går dagen i vertikalt läge. Mest liggande i sängen och försöka att vila bort febern så snabbt som möjligt. För att göra den lilla flunssan riktigt pikant kan jag meddela att jag sprungit på dass säkert 15 gånger idag... Vad är det riktigt för flunssa cocktail-jag fått?
(Killarna verkar må bra, tackar som frågar!)

Det som stör mest. Att jag ikväll skulle på kryssning med praktiken med nya sverigebåten och att jag skulle ha fått sova den första natten utan barnservicetjänst på straxt ett år...

För intresseklubben

Jo, vi är ännu friska. *tar i trä, strör salt, ritar kors i taket*
Nej, sambon kom inte hem ikväll som tänkt, utan imorgon.
Under tiden försöker jag piffa upp min vardag genom spännande husmorsexperiment. Går det att tvätta ett par blå byxor med röd tvätt? Hinner jag sticka ett smycke till fredagkväll? Vilken gammal burk är det som gör att hela kylskåpet luktar mögel?

Hoppas ni antecknade!

Förvänta det värsta, hoppas på det bästa

Så ringde dagmamman och meddelade att de spyr där igen, för andra gången inom två veckor.

Så nu förbereder jag mig på det värsta. Jag har kollat att vi har hinkar. Jag har plockat upp alla småprylar och kläder från golven nära sängarna. Jag har förberett krabatens nattmadrass på vårt golv. Och jag eldar i bastun så att vi har ett varmt badrum inatt om det skulle bli behov av att duscha nerspydda barn. Roligare kvällssysslor har man ju haft!

Sedan hoppas jag förstås på det bästa, men vi ska ju på kryssning med praktiken på fredag kväll. Och det skulle nu vara konstigt om inte Murphy stack upp sitt fula tryne och såg till att jag själv ligger och kräks lagom till veckoslutet.

EDIT
Javisst ja, filuren har ju förstoppning från förr och jobbig mage redan. Nej nu, nu blir det ett stort glas piimä och tidigt i säng!

185 nålar senare

Nu ska jag bara slänga ner lite träningsgrejjer i ryggsäcken innan jag tar en tidig kväll. För att imorgon ta en tidig morgon och fara och träna innan praktiken. Håll tummarna för att jag får upp mig och knattarna utan desto mera skrik och panik i den arla morgonstund.

Det här med ispromenader

Alla verkar ha gjort det idag. Jag med. Och fint, om än lite blåsigt, var det.

Nu har jag just en sån söndagkväll som krävs för att ladda batterierna inför veckan.

Så fort dehär små pyjamasnissarna hade stängt sina små blå klarade jag av dagens träning (inte mycket, mina armhävningar och mina plankor bara) och avrundande med att rosta lite pinjefrön och slänga dem ovanpå salladsresterna från igår och fick för en gångs skull ett nyttigt avslut på dagen.

För att göra dagen riktigt fin så fick jag mammas födelsedagspresent färdig, ett stickprojekt modell större, så fort jag fått det tvättat och i sträck ska jag visa det, måste bara köpa mera knappnålar först för det kommer att krävas en del för att få det format.
Så nu väger jag mellan att hastigt sätta igång att sticka en mössa till henne i samma garn eftersom det blev en del kvar eller att genast sätta igång att virka vårtröjrona som jag tänkt göra till knattarna. Eller så båda...

Som balsam för mammasjälen

Middag, vin, en handfull gamla goda vänner.
Mycket skratt, ännu mera pladder och babbel. Tänk vad vi svetsades samman under dedär studieåren. Fast vi håller på med olika saker nu, inte en enda sysslar med vårt gamla huvudämne och vi inte har setts samtidigt på flera år, så har vi massor att pladdra om, en kväll räckte inte till på långt när. Bara att göra om det en gång till! (eller två, eller tre...)

Alla fyra i huset

Så körde vi sambon till båten och nu är vi hemma alla fyra igen. Jag, Krabaten, Filuren och min osäkerhet.
Det är tungt att gå ensam hemma med ett par knattar och vänta på, ja vaddå? Troligtvis ingenting, med största sannolikhet kommer veckan att gå i ett huj, men ändå är jag så rädd att jag ska få såndär akut hjärtklappning igen när jag är ensam hemma med knattarna. Eller rädd och rädd, det är ju inte farligt i sig, bara obehagligt. Jag bara inte litar på min kropp just nu, jag är misstänksam mot mig själv. Varje stick, varje känsla ska överanalyseras och jag är så trött på mig själv som inte kan sluta med det.

Det finns egentligen bara en sak som hjälper; om jag vet med mig själv att jag äter nyttigt, motionerar lagom och tar hand om mig. Alltså, om jag vet att jag gör allt vad som rimligtvis kan ligga i min makt och tidtabell för att må bra, så kan jag också lita lite mera på att min hälsa håller ihop.

Gör jag inte det just nu då? Njae.
Jo jag gör mina plankor och armhävningar punktligt varannan kväll. Om jag hinner petar jag in en och annan yogastund och promenad också.
Men det här med nyttig mat... Om vi säger som så - jag åt kaka sex av förra veckans sju dagar. På den sjunde dagen åt jag bulla.
Så har det ju helt klart blivit en mera stillasittande vardag. Och så har det blivit lunchsedlar som måste utnyttjas till 100%. Sallad, huvudrätt, efterrätt, hela kalaset. Fast det inte finns något som säger att man måste äta allt bara för att man har lunchförmån, men utnyttjas ska dom tydligen! (Undras just varför hamstern i mig är så noga med det?)
Så att jo, plankorna till trots har mitt midjemått inte krympt de senaste veckorna, snarare tvärtom och det finns ju förstås bakom mitt öra när jag tänker på min hälsa.

När det inte går som man vill

Igår skulle jag träna och vara duktig. Ut på skidorna igen, planka och armhävningar på kvällen!

Det gick i stöpet då hjärtat hoppade över ett slag på eftermiddagen med därpåföljande hjärtklappning, en hjärtklappning som inte tog slut förrän jag somnat om efter halv två nån gång då krabaten kom till vår säng. Ja, det märktes knappt på dagen, jag skippade skidningen pga snöbrist och gick en kort promenad istället utan problem, det märktes en aning när jag skulle planka och det började susa i huvudet efter en 20 sekunder så jag gav upp. Det var först på kvällen jag började undra vad som riktigt var fel. Och skulle jag varit mera osäker på mig själv just nu så skulle jag ha trott att jag var på väg att få panikångest igen, då hjärtat dunkade hårt och i otakt ännu långt efter att jag gått och lagt mig för natten. Jag försökte lugna ner det genom att andas lugnare och djupare eftersom det är mitt favoritsätt att slappna av, medveten andning, men ser ni nej, det gick inte. Det enda som hände var att jag fick börja flämta efter mera luft, att andas mindre just då var inte ett alternativ med ett hjärta som härjade på i dryga hundra. Och kanske hade jag fått panikattack om det inte var för det att sedan jag senast hade motsvarande hjärtklappning har fått reda på att min mormor redan i långa tider lidit av arytmi. Något som jag i nåt skede tog reda på lite mera om, var det inte så att det var något som kunde komma i plötsliga attacker också? Som var ganska vanligt och rätt ofarligt så länge det inte upprepade sig för ofta och för långa stunder i taget?

Nåja, får jag det igen lönar det sig säkert att kolla upp. Själv gissar jag att det berodde på att jag druckit mycket mera kaffe nu i veckan på jobbet i kombination med ett par vinglas och en konjak kvällen innan. Så det blir bara en kaffekopp om dagen från och med nu (min älskade morgonkopp!) och ingen alkohol alls på några veckor så ska vi se om det inte tar sig. Träning borde inte skada, så länge jag inte toktränar konditionen förstås.

Tror att jag hoppar över plankorna och armhävningarna idag också och väntar med det tills jag litar till 100% på hjärtat igen. Det känns bara lite kasst att jag vill förbättra min fysiska form, men att kroppen inte helt hänger med och jag är bara 30 ännu... Hmmf.

Äntligen!

Utfärdar härmed svammelvarning, pragmatiska typer kan bli sönderflummade.

Äntligen håller det på att släppa, dethär ammningseländet.
Dels sådär rent fysiskt, brösten börjar bli sig själva igen (ett par cm längre ner än innan, tyvärr, men ändå sig själva) och de armmuskler som hållit i ammande barn börjar slappna av.

Och så den hormoniella sidan.
Det är som att plötsligt gå på uppiggande medicin, fast jag vet att jag bara håller på att återvända till normaltillstånd. Den senaste veckan/veckorna har jag plötsligt och i korta stunder kunnat känna vardagslyckan igen. Ni vet, glädja mig åt småsaker.
Som exempel, det blev lite kanter kvar från jordgubbstårtan när jag skar till formen, de kakkanterna torkade jag och har ätit som kex här sedan. Så plötsligt en kväll fick jag syn på fatet med torkade kakbitar och bestämde mig för att ta en kakkant och en kopp kamomillte och bara njuta och för en gångs skull njöt jag faktiskt och var alldeles löjligt lycklig över att jag hade kakkanter hemma. Tänk, kakkanter!!!
Eller som idag när jag bestämde lunchdejt med sambons fammo i veckan (långt över 80 and still going strong) då praktiken är precis brevid hennes hus. Det är en så liten sak, men jag vet att hon blir glad av att nån tar med henne ut och det i sin tur gjorde mig på så bra humör, så nu är det nästan veckans höjdpunkt för mig också!

Det är små saker, men då jag saknat att känna mig glad över dem så länge. Det är som att dagar kommit och gått under hela året, men det är nu först jag märker att solen faktiskt också går upp varje morgon! Så skönt!

Paret Haag och annat diverse

På tal om favoritlag i På spåret.
Paaret Haag (jo, man nästan måste skriva det så), för det första är dom sjukt trevliga, för det andra är dom sjukt skarpa i huvudet. Egentligen borde man vara sjukt avundsjuk och en aning missunsam mot dem. Men så är dom så sjukt trevliga så man inte KAN tänka elakt om dem. Jobbigt.

På tal om ingenting.
Första praktiveckan avlsutades med beröm. Vilket låter duktigt, men inte är så konstigt när jag verkar vara bäst på MS Excel på hela kontoret. Hursomhelst är det jätteroligt att vara till hjälp och märka att man gör nån nytta!
Första arbetsveckan slutade också med första testet av mina nya julklapps skidor. En prestation som slutade med att jag hostade som en tok då jag inte tagit med nåt att täcka munnen med och mina astmalungor protesterade kraftigt mot den kalla luften, men några varv kom jag ju runt banan!
Och nu slappnar vi av i soffan med en Argentinare (en Santa Ana Malbec från 2011, riktigt bra, vi rekommenderar!).

Jag gillar det jag gör

Föredelen med att jobba och ha knattarna i dagvård är att det är mindre disk och mycket mindre leksaker att snubbla över på vardagsrumsgolvet på kvällarna. En annan fördel är att det är bra att få sakna vardagen och hemmet emellanåt. För att nu nämna några.

Nackdelen är att jag får så mycket mindre gos varje dag (mindre skrik också förvisso) och att veckoslutet plötsligt känns så otroligt viktigt. Att faktiskt ha tid att bygga tågbanor med krabaten och försöka lura filuren att ta lite flera än ett steg i taget utan stöd. Och gosa!

Det som känns trevligt just nu är ändå att jag kunnat börja hjälpa till med lite bokföring på prakiken också. Och det som känns extra bra, som körsbäret på tårtan, är det att ja tycker om att jaga siffror. Hur torrt och tråkigt det än kan låta. Tänk nu, revisor. R e v i s o r, låter inte det som ett sexigt yrke?

Ett enklare liv

Livet var lite enklare i morse. Fast krabaten fick väckas och fast han var trött och tog till sura miner, verkade mitt lirkande och förklarande gå hem. Han förstod vad jag menade med fraser som "vi ska till dagmamman, du hinner leka där sen" "nu måste vi gå och borsta tänderna, du hinner äta mera hos dagmamman sen" och vi kom undan utan några längre illvrålssessioner och dåligt mammasamvete.

Praktiken känns bra (har jag sagt hur skönt det är att komma ut ur huset och göra nåt annat emellan?). Det är tusen och en nya saker som snurrar i huvudet. Dels att lära känna en massa nya människor (kollegerna är härliga och avslappnade), dels att lära sig en massa nya saker. Jag skulle vilja lära mig lite mera kundtjänst och hoppas på att snart kunna hjälpa till på den sidan (dom behvöer verkligen en extra hand där), men det är svårt för dem att hitta tiden att instruera mig som det är.
Och så inser jag (igen) hur outside jag känner mig i denhär stan, alla verkar ju känna alla här och har gått i högstadiet eller i skolan med åtminstone varannan person (eller personens föräldrar) som man nämner. Det är egentligen det som är svårast att lära sig. Inte dataprogram eller paragrafer och föreskrifter, det kan man alltid lära sig utantill. Utan allt detdär mellan raderna, vem som är gamla kända kunder. Vem som får lite specialförmåner av den ena eller andra orsaken, oftast gott samarbete. Vem som man ska vara beredd på att tala lite extra länge med, då både barnet och makan/maken dött.
Och det kan ingen instruera mig i, det kan man bara lära sig själv genom att arbeta med människor.

Arbetsdagen avslutades hastigt en halvtimme tidigare än beräknat när dagmamman meddelade att hennes äldre barn mådde illa. Oh the joy. Nåja, jag vet att magsjukan härjar på alla håll och kanter för tillfället och att vi med största sannolikhet kommer att göra bekantskap med den förr eller senare, men kanske inte under första praktikveckan. Får bara hålla tummarna då knattarna ändå inte lekt med magknipsbarnet idag.

Mitt älskade elände

Praktikdagen började i just sånt kaos som jag inte hade önskat.
Krabaten sov som en stock när väckarklockan ringde, att bli väckt är inte hans grej.
Det var illvrål under hela frukoststunden, till slut orkade inte jag med oljudet längre och talade med stora bokstäver (utan reslutat förstås, jag vet att det inte fungerar på gråtande barn, men då kram och tröst inte fungerade heller). Tur att det var meningen att han skulle äta frukost hos dagmamman, annars hade det varit värre.
När det var dags för tandborstning och tiden började bli knapp förvandlades han till en "liten liten beeebis" (enligt egna ord) och skulle ha hjälp med allt. Bara att bita ihop och skynda.
När jag fått ytterkläderna på båda mina bebisar med en gråtande krabat som följd då jag klätt på för snabbt (jo, det är orsak till kris) och sminkat mig själv i superfart med rocken på viskandes sammanbitna svordomar mellan tänderna och vi äntligen kom ut till bilen insåg jag att jag glömt att sätta på filuren stövlarna, så jag fick rusa in efter dem igen.
Väl hos dagmamman började krabatens gråt igen, men då mera ångergråt på grund av morgonen och allt som blev så fel. Han fick så många kramar och gos jag bara hann med innan jag måste åka, men tårarna rann ännu på honom när jag gick ut och själv fick jag kämpa emot tårarna i bilen på väg till praktiken.

Men jag kom i tid! Och dagen gick bra, fast jag nu har så mycket nytt att smälta att huvudet är helt luddigt.

På eftermiddagen sedan gick hämtandet utmärkt, så när som på en nosdykning och en fläskläpp som följd, men då var jag redan där och kunde trösta den snubblande krabaten. Efterreaktionen på dagens nya intryck kom lämpligt just innan butikskassan när vi skulle in och hämta några mjölk och lite bröd sådär i förbifarten. Jag MÅSTE snart vara känd i den butiken alltså, som hon med ungen som vrålgråter varje gång vid kassan. Vrålgråten fortsatte från kassan, ut till bilen, under hemvägen, in i tamburen och en stund på hallmattan. Men sen, sen tog kriserna slut för idag!

Den lille filuren då? Han som jag oroat mig för. Solsken! Han jollrade glatt iväg in till dagmamman på morgonen, lär ha varit på strålande humör hela dagen och har fortsatt hela kvällen på det viset. Tack för det!

Praktik

Knattarnas väskor är packade.
Min handväska är packad (eller snarare rensad, två par blöjor, ett par små kalsonger, en smoothie, en mjölkburk, en babysked, en ask panadol 125 mg, en handarbetstidning och ett otal uttrillade kvitton senare).
Knattarnas kläder är utvalda.
Mina kläder är utvalda.
Killarna är rena och fina.
Min lugg är lite uppklippt.
Telefonen är inställd på väckning.
Nu ska jag bara gå i duschen och fila naglarna så är jag redo. Och så kanske sova lite helst.

Fiilisen inför att lämna mina små (speciellt den mindre) knattar till ny dagmamma imorgon: Dålig, riktigt eländig faktiskt. (Han är ju så liten och denhär dagen kom så otroligt ofattbart fort!)

Fiilisen inför att få göra nåt nyttigt och ha lite vuxna runt sig imorgon igen: På topp! Ge mig vad som helst, jag klarar av det!

Verklighetsförnekelse

Sambon kom hem igår kväll (han jobbar på den båt som ännu inte lämnat varvet denhär veckan) bara för att hinna säga grattis till sin 3-åring tidigt på morgonen idag innan han återvände till jobbet.

Jag har lite svårt att säga grattis till min 3-åring. För inte är han väl 3 ännu? Han fyllde ju två i förrgår, eller var det förra månaden? Och föddes, det gjorde han ju får ett drygt år sen, typ. Tre, det är ju gammalt!

Tänk, för tre år sen på timmen fick jag äta en yoggis och inhalera lustgas till frukost efter en natt med ett par ynka sömntimmar. Ja, egentligen var det ju först mot kvällskanten som han föddes, den lilla ynkliga varelsen.

Och  helt plötsligt är han tre år och kör traktorskopa i pyjamasen på en upp och nervänd stol och är inte stilla en halv sekund (därav suddet). Han har lika mycket fantasi som hans mamma när hon var liten och lika mycket energi som sin pappa. Den enorma envisheten och viljan kommer nog bara från honom själv. Till all tur tycker han om att läsa böcker också, så visst sitter han stilla nångång ibland.

Grattis min stora lilla gubbe!

En dag

På en dag hinner man:
 
Vakna tidigt.
Besöka nya dagmamman på inskolning.
Handla mat med två knattar.
Besöka bibliotek med två knattar.
Granska tänderna på två knattar.
Åka hem och svänga ihop snabbmat (färskpasta, stekt lax och tomat).
Ha en krabat som vägrar sova eftermiddag.
Titta på en filur som tar sitt första vingliga steg utan stöd.
Eftermiddagspromenera till den andra butiken för att hitta sockerpasta till 3-årstårta.
Ha en trött krabat med itkupotkuraivare vid kassan.
Gå hem med en barnvagn med barn och mat på och en krabat som gråter hela vägen.
Fixa snabbmat igen (förmiddagens pastarester med spenatsås och kokt ägg)
Underhålla barnen med buuklubb medan man sköter lite tvätt.
Plocka undan efter kvällsbit och inse att diskmaskinstabletterna är slut. NU.
Tvätta tänderna på barn, klä på halarna utanpå pyjamasarna, kör av och an till lokalbutiken och handla diskmedel.
Starta maskin, natta det eländet som påstår att han "inte alls är trött".

Och sen borde jag ha satt en tårtbotten på gräddning och börjat sortera filurens klädskåp och fålla upp byxor till mig själv, men så hittade jag Mamma Mia på trean och här sitter jag med en öl i tassen med sovande barn och försöker sjunga med så tyst att det inte stör. Tycker mig vara värd detta istället för tårtbottnar och klädvård, kanhända har jag fel men då får jag ta det när jag stressar ihjäl mig imorgon kväll istället då!

Motionsmål, en upprepning

Uh, då jag ändå inte kan låta bli, då jag hittar en utmaning.
Pia länkade till sidan med 100 armhävningar på 6 veckor och efter cirka ett dygns betänketid bestämde jag mig för att börja nu ikväll. Jag har ändå inget vettigare att göra dedär fem minuterna det tar varannan dag.

I övrigt har jag inte några nya motionsmål för 2013, utan satsar på att fortsätta med det jag bestämde mig för i höstas (om än något regelbundnare, hrrrm...).
Det vill säga, de veckor när sambon är hemma ska jag laga mig ut ett par kvällar på konditionsmotion och de veckor han är borta satsa ett par kvällar på hemgymnastik och däremellan försöka ta tillvara den hyötyliikunta jag får tag på. De resultat jag skulle vilja se är närmast att vara tröttare på kvällarna, piggare på morgnarna och att bli av med en handfull (eller två, nu efter jul) bekvämlighetskilon. Ajjo och kanske bli av med mina konstant överspända axlar...

Ja och jag som efterlyste yoga-dvdn eller annan hemmaträning, ingen panik, hela youtube är ju nerlusat av yoga och pilates och homegym och whatnot! Bättre och sämre kvalitet förstås, men väljer man de som verkar vettiga så har man bra hemmaträning för nästan noll pengar.

Min lilla söta skitunge

Jag har lite undvikit dethär ämnet här på bloggen då det är av det lite magstarkare slaget. Jag har alltså en liten son på 11 månader som bajsar i medeltal fyra gånger i dygnet. Gör han det bra klarar han sig med två, men vi har också haft dagar då jag tvättat rumpa en fem-sex gånger och maten rinner igenom honom på knappa fyra timmar. Idag var en dag av det senare slaget (om ni undrar varför jag klagar på torra händer så...).
Visst hade också Krabaten en perod just i den "rörligaste" åldern då han övade på en massa klättrande och så, då han var rätt produktiv på kakkafronten, men då hade han alltid sina perioder av normal eller rent ut av hård mage emellan, så man såg liksom ett slut på det hela. Och det slutet kom sen när han gått en liten bit över året.

Men min lilla bajskorv alltså (man får fåniga smeknamn om man är produktiv, ja), vad ska man göra med en sådan?
Vi har testat att börja finfördela maten igen om det skulle vara så att han har för få tänder för att få maten i tillräckligt små bitar själv. Vi har skippat morötter ett tag utan framgång. Nästa steg är att byta ersättning för att se om nån annan sort skulle vara bättre för magen, men mina förhoppningar på att det skulle förbättras nämnvärt är få.
Har någon här erfarenhet och tips som den vill dela med sig? Han äter förvisso som en häst också, så självklar ska han bajsa en del då också, men sex gånger om dagen? Det kan ju inte vara skoj för honom heller, åtminstone är han saligen trött på att bli på och avklädd stup i kvarten.

Om jag är trött på det? Tja,en som sitter en halvtimme vid bordet fem gånger dagligen och en som ska tvättas i ändalykten lika många gånger, ni kan ju gissa vilka sysslor det känns som att jag gör typ hela tiden.

Nyåret

Tolvslaget smög sig obemärkt förbi, i motsats till raketattacken utanför systerysters hus.
Jag trodde smällerierna i våra egna kvarter ifjol tog priset, men visst kunde de i Esbo också, trots det regniga vädret.

Idag är jag som en manet på land här i fåtöljen. Jag är helt totalt slut trots att vi avrundade kvällen inte långt efter midnatt. Och då har vi inte ens testat på Krabatens sova-i-eget-rum-sömnskola som jag hade planerat in till mellandagarna. Vi tar den sen. Eller så lever vi med att ha en extra person i sängen från klockan 23 och framåt varje natt. Det lär sluta innan han flyttar hemifrån ändå.