Livet var lite enklare i morse. Fast krabaten fick väckas och fast han var trött och tog till sura miner, verkade mitt lirkande och förklarande gå hem. Han förstod vad jag menade med fraser som "vi ska till dagmamman, du hinner leka där sen" "nu måste vi gå och borsta tänderna, du hinner äta mera hos dagmamman sen" och vi kom undan utan några längre illvrålssessioner och dåligt mammasamvete.
Praktiken känns bra (har jag sagt hur skönt det är att komma ut ur huset och göra nåt annat emellan?). Det är tusen och en nya saker som snurrar i huvudet. Dels att lära känna en massa nya människor (kollegerna är härliga och avslappnade), dels att lära sig en massa nya saker. Jag skulle vilja lära mig lite mera kundtjänst och hoppas på att snart kunna hjälpa till på den sidan (dom behvöer verkligen en extra hand där), men det är svårt för dem att hitta tiden att instruera mig som det är.
Och så inser jag (igen) hur outside jag känner mig i denhär stan, alla verkar ju känna alla här och har gått i högstadiet eller i skolan med åtminstone varannan person (eller personens föräldrar) som man nämner. Det är egentligen det som är svårast att lära sig. Inte dataprogram eller paragrafer och föreskrifter, det kan man alltid lära sig utantill. Utan allt detdär mellan raderna, vem som är gamla kända kunder. Vem som får lite specialförmåner av den ena eller andra orsaken, oftast gott samarbete. Vem som man ska vara beredd på att tala lite extra länge med, då både barnet och makan/maken dött.
Och det kan ingen instruera mig i, det kan man bara lära sig själv genom att arbeta med människor.
Arbetsdagen avslutades hastigt en halvtimme tidigare än beräknat när dagmamman meddelade att hennes äldre barn mådde illa. Oh the joy. Nåja, jag vet att magsjukan härjar på alla håll och kanter för tillfället och att vi med största sannolikhet kommer att göra bekantskap med den förr eller senare, men kanske inte under första praktikveckan. Får bara hålla tummarna då knattarna ändå inte lekt med magknipsbarnet idag.
2 comments:
Så roligt att du trivs med praktiken!
Jag var ju också ny i stan då för länge sen. Och det var igenom barnen som jag lärde känna folk, babysimningen, dagklubben, som klassmamma osv. Vi kände sgs ingen här, de goda vänner som vi hade från tidigare flyttade bort ganska snart. Men det flyttade in andra vänner och så startades syjuntan där också din svärmor är med, och det gänget hänger ihop ännu. Det gäller att vara aktiv själv. Och du har ju trots allt en start när sambon är hemma härifrån. Men jag vet hur det är, man måste vara försiktig med vad man säger och åt vem, alla känner alla (stämmer förstås inte, men så känns det) eller är släkt med alla. Och man är långt borta från sin egen släkt och sina egna vänner. Det jobbigaste var att mannen var så mycket på resor, och det vet du minsann! Då är det svårt att få egen tid just för syjuntor och jumppa och annat viktigt.
Men det blir bättre!
H Maj
Jo, så är det nog att det är via hobbyna och jobbena man träffar människor. Och visst har jag mera bekanta här nu än när vi flyttade in, massor mera!
Men prakiken är också ett extremfall, de som jobbar där har varit där i flera år och säger att de ännu varje dag träffar på nåt nytt, även i kundrelationerna. Så egentligen borde jag inte jämföra med dem om jag inte vill känna mig helt ute!
Post a Comment