Äntligen!

Utfärdar härmed svammelvarning, pragmatiska typer kan bli sönderflummade.

Äntligen håller det på att släppa, dethär ammningseländet.
Dels sådär rent fysiskt, brösten börjar bli sig själva igen (ett par cm längre ner än innan, tyvärr, men ändå sig själva) och de armmuskler som hållit i ammande barn börjar slappna av.

Och så den hormoniella sidan.
Det är som att plötsligt gå på uppiggande medicin, fast jag vet att jag bara håller på att återvända till normaltillstånd. Den senaste veckan/veckorna har jag plötsligt och i korta stunder kunnat känna vardagslyckan igen. Ni vet, glädja mig åt småsaker.
Som exempel, det blev lite kanter kvar från jordgubbstårtan när jag skar till formen, de kakkanterna torkade jag och har ätit som kex här sedan. Så plötsligt en kväll fick jag syn på fatet med torkade kakbitar och bestämde mig för att ta en kakkant och en kopp kamomillte och bara njuta och för en gångs skull njöt jag faktiskt och var alldeles löjligt lycklig över att jag hade kakkanter hemma. Tänk, kakkanter!!!
Eller som idag när jag bestämde lunchdejt med sambons fammo i veckan (långt över 80 and still going strong) då praktiken är precis brevid hennes hus. Det är en så liten sak, men jag vet att hon blir glad av att nån tar med henne ut och det i sin tur gjorde mig på så bra humör, så nu är det nästan veckans höjdpunkt för mig också!

Det är små saker, men då jag saknat att känna mig glad över dem så länge. Det är som att dagar kommit och gått under hela året, men det är nu först jag märker att solen faktiskt också går upp varje morgon! Så skönt!