Det bara fortsätter

Förutom lite kontorssysslor av allmännare slag är jag för tillfället med och handleder i ett ungdoms-sommarjobbs-projekt (blir två intensiva veckor innan ungdomarna är inkörda) samtidigt som jag får min praktik i bokföring och jag ska hastigt lära mig kundtjänsten så pass ordentligt att jag kan åka till Nagu och jobba ett par dagar i veckan i sommar. Inte undra på att jag känner mig som en ärtpåse i huvudet när jag kommer hem, tung och durrig.

Nagu-dagarna är inpassade med sambons jobbturer, för annars skulle det inte finnas en halv chans i världen att vi skulle få bil-jobb-dagmamma-pusslet ihop. Men det kommer också att innebära att jag, två dagar i veckan, kommer att ha två timmar arbetsresa utöver ordinarie arbetstid och just de veckor sambon är hemma. Förutspår att jag kommer att vara milt mör innan sommaren är slut.


Det är väl som vanligt bara att hålla i sig och hänga med och vänta på att karusellen saktar in.

Många järn

Tillvaron snurrar på så att jag håller på att bli yr.
Imorgon ska jag upp tidigt och smita iväg på arbetsresa innan klockan sju. Det lär inte bli den sista för i sommar. Sambon är borta, men farmor kommer och äter frukost med knattarna innan de ska till dagmamman. Mammasamvetet mår som det mår, men tanken på att göra bra ifrån sig på jobbbet lockar.

Samtidigt ska det finnas mat på bordet för imorgon så just nu står en paj på spisen och svalnar. Samtidigt som jag borde föra ut roskisarna och packa egen kasse och dagiskassar för imorgon och skriva instruktioner och...
Om jag inte tränar idag beror det inte på att jag inte orkar, det beror helt kort och gott på att jag inte har en chans att hinna. Nu yra vidare och sedan försöka somna snabbt. (Hah, som om att det brukar lyckas om man härjar på just före man ska sova!)

Detta har hänt:

Datorn satte in en liten strejkattack, min frånvaro från internet har med andra ord varit högst ofrivillig. Jaja, jag får väl föra den på service då i alla fall.

Jag orienterade och jag kan bra tänka mig att göra det igen! Kanske lite lugnare tempo och njuta mera av naturen än att jaga en bra tid. Eller, kanske jag vill jaga tid, men senare, när jag känner mig van vid kartläsandet och arrangemangen och allt däromkring...

Jag har jobbat senare dagar (banktider) och undrar om jag nånsin ska vänja mig vid att komma hem senare än vanligt och laga mat och hålla hungriga barn på bra humör samtidigt. Börjar redan överväga att ändra matrutinerna helt. Dvs istället för middag när vi kommer hem och kvällsmål sjutiden så tar vi frukt när vi kommer hem och äter ordentlig middag först efter sex, skulle fungera bra som sommartidtabell om ni frågar mig!

För att göra vardagen riktigt smidig för mig har gullungarna sett till att jag bara fått en fem-sex timmar sömn de senaste tre nätterna. Idag hade jag egentligen planerat in träning, men lyckas jag inte ta en ordentlig tupplur i eftermiddag så får jag nog skippa det. Det finns de som seglar igenom vardagen oberörda trots att de blivit snuvade på flera timmar sömn flera nätter i rad, tyvärr hör inte jag till en av dem. Får jag för lite sömn blir jag inte bara psykiskt, utan också helt fysiskt utmattad.Och just nu när jag arbetar och sambon är borta på jobb skulle jag behöva vara någorlunda skärpt på båda planen.
 
(Ändå fick jag inklämt ett gott glas vin med trevligt sällskap igår kväll! Vissa saker är enklare att orka med fast man är trött :) )

Så just nu efterlyser jag bra, aktiverande barnsysselsättningar, som de kan ägna sig åt medan jag själv kan sitta ner och återhämta mig lite. Tips?

Nya äventyr

Morgonen började så trevligt (om vi bortser från att jag blev tvungen att gå och åtgärda bajsblöja det första jag gjorde när jag slagit upp mina blå). Den äldre var helt med på noterna, tassade med pappa ut i köket för att koka kaffe, viskade högt och frågade gång på gång nääär de skulle väcka mamma. Till slut kom de in i sovrummet i en enda hop och jag låtsades pliktskyldigast sova och lyckades faktiskt hålla mig för skratt också.

En kompass fick jag. Följt av en orientering i morgon kväll, samt barnvakt. Sambon åkte på jobb sen idag, men hans föräldrar ställer upp och fixar resten. Jag undrade nog med kompassen först, men det är ju hur fin födelsedagspresent som helst! Jag gillade orienteringen i skolan, jag var inte snabbaste löparen, snarare tvärtom, men jag var nästan bäst i klassen på att hitta kontrollerna.

Annars har jag fått lite pengar som säkert ska gå till nya solbrillor inför sommaren, har ett akut behov. Och på praktiken fick jag ett arbetsavtal. Med lön (äntligen!).
Men nu ska jag bara packa ihop lite orienteringskläder för morgondagen och ta en tidig natt, måste ju vara utvilad inför äventyret!

Den lille marodören

Pingstdagen har inte börjat annorlunda än andra morgnar här i huset.
Speciellt trötta är vi inte, igår bakade jag pajer för kaffekonsert med kören idag (smygreklam: om du är i knutarna, så klockan 16 i Folkhälsanhuset, 15€ inträde och då ingår kaffe och dopp samt en lott i lotteriet) fram tills det att eurovisionsfinalen började, sen gick vi och lade oss efter Danmarks bidrag, rätt säkra på att det ändå kommer att vinna.

Sambon klev upp halv sju, fixade frukost och åkte på jobb, Krabaten "orkar inte äta frukost", Filuren äter på tre röda och står sedan och hoppar i matstolen, alternativt klättrar upp på bordet och välter mjölkburkarna, eller smakar på osten (ja hela ostklumpen i båda händrna och hugger in).
Idag har jag redan hunnit sopa golvet en gång, då Filuren hann norpa en weetabix ur paketet och klämde till så att vi hade smulor över hela härligheten innan jag fick stopp på kalaset.
Jag borde dessutom göra det igen, för när jag satt och listade ingredienserna i pajen jag bakade igår hörde jag ett prassel från köket och där står filuren på pappas stol med det kvarglömda myslipaketet framför sig och lyfter eftertänksamt ut näve efter näve med mysli på bordet.

Och ja, på tal om bus, om nån har haft svårt att få tag på mig igår var det på grund av att telefonen hamnade i Filurens händer och har tydligen varit på ljudlös hela eftermiddagen och kvällen igår...

Han är svår att underhålla just nu, då det mesta han klassar som underhållning innehåller större eller mindre drag av destruktion. Men jag tröstar mig med att även denna ålder går över och att han i alla fall är solig och glad för det mesta!

Och så kom dagen

Då jag skaffade mig ett pinterest-konto.
Inte för att jag på nåt vis varit emot pinterest, jag har bara inte sett nån större nytta av det förrän nu.
Själva forumet är jag inte särskilt brydd i, men det måste jag säga att det är ett praktiskt sätt att sortera inredningsidéer som jag annars inte har en halv chans att komma ihåg om ett år längre. Nåja, inte ett år heller, de flesta husfirmor vi pratat med har sagt att det lönar sig att tänka på inredningen redan när man planerar huset så jag drömmer kök och badrum för fullt just nu.

Här har jag börjat samla mina favoriter!

Då tiden inte räcker till

Eller ja, räcker till gör den väl, men jag prioriterar en massa familj nu när sambon är hemma.
Och så har filuren lagt i en ny härjarväxel. Vissa stunder gör jag inte annat än följer honom i hans spår och avvärjer katastrofer och reder upp (som igår morse då han i en oövervakad sekund lade ner storebrors älsklingslamm i vessabyttan, eller när han kommer in i köket ställer sig framför mig och börjar spotta ut en halv näve gruskorn ur munnen, lugnt och avslappnat liksom). Stackars krabaten hamnar allt oftare i andra han och jag känner att jag inte hinner lyssna på honom så mycket som jag kanske borde. Tidigare har Krabaten och hans påhitt fått större mängd uppmärksamhet, men nu har det helt klart vänt, nu är det Filuren som får mera ovett och Krabaten som sakta börjar komma ur det värsta trotset (Härrägud är det faktiskt sant? Håller han verkligen på att bli så stor nu mitt i allt?)

Däremellan har jag varit på min sista föreläsning innan sommarpraktiken, den börjar på måndag. Vi har besökt en husleverantör och väntar på en första offert och kontaktat ett par andra. Knattarna har fått dagisplats hos Folkhälsan i höst, jag har putsat ur en möglig båt (nästa vinter blir det torrbollar), börjat tömma ett av husen som ska rivas på nya tomten, odlat trädgårdslandet, avslutat en stickning och påbörjat en annan, gosat med barn, blivit allergisk, börjat äta antihistamin och gick därmed och lade mig igår innan första delfinalen i ESC ens börjat...

Och snart fyller jag år igen. Vete 17 när jag ska hinna tänka på det. Kanske jag helt enkelt inte låtsas om saken, så händer det inte heller!

Puh!

Jag är glad att sambon är hemma nu för knattarna har rinnande näsor för andra veckan i rad och filuren har gått in i en period som får mig att överväga att skaffa öronproppar.
Ibland, närmast sporadiskt, kommer ett och annat nytt ord, men oftast talar han sitt eget språk  HÖGT och långa haranger är han i närheten kan man glömma att höra vad storebror säger eller vad som pratas i radion. Dessutom börjar det bli mera och mera grötstrejk vid fruktostbordet, nåja, han börjar bli så gammal att han går fram till lunch på annat än gröt också.
Ja jag prioriterar faktiskt dethär med att kunna föra ett normalt samtal vid frukostbordet utan att bli överröstad av besviket barn (nåja, han kan ha en egen smörgås framför sig och jag kan bre mig en precis likadan och ÄNDÅ ser min mera frestande ut och det blir skrik) som står upp i matstolen och vinglar och ser att alla andra kring bordet får Något Mycket Godare än vad han får. Och jag får sätta ner barn och truga mellan ropen och skriken. Ingen blir glad av det liksom.

Och så tänkte jag ladda upp ett par bilder men då min dator har seriösa problem igen, så får det vara... Suck, skulle inte riktigt vilja ha råd med nyanskaffningar just nu.

Bortskänkes

Bortskänkes idag: ettåring med tandsprickning, en treåring med snuva och min inre fjortis.

Ettåringen har skrikit mera än varit tyst nu på morgonen, en morgon som han inledde 05:30 och sådär från frukost och framåt har grötvägrat, snubblat och skrikit sig igenom, inget verkar kunna tillfredsställa den gubben idag. Med de nya orden har en helt ny vilja också växt fram hos den lille kompromisslöse herremannen.

Den äldre killen snörvlar och gnäller emellanåt, men förutom att han har haft ett par vakna snurriga sessioner i vår stora säng inatt så har han varit exemplarisk, klädde på sig själv med alla kläder rätt väg i morse!

Min inre fjortis. Den hittade Twilight på tv igår och måste nödvändigtvis se filmen till slut. Med följden att jag inte kom i säng förrän klockan halv tolv. Mitt vuxna jag tycker att filmen är enkel att förutse och att storylinen är tunnare än silkespapper. Medan min inre fjortis levde sig in och var kär och nervös om vartannat. (Men NÄR ska man plocka fram sin inre fjortis då, om inte när barnen somnat och man är ensam hemma utan sambo som vill tillta på annat på tv? Eller först sen när barnen flyttat ut? Men tänk om jag inte hittar min inre fjortis mera då? Om den ätits upp av mitt vuxna jag?)

Jag räknar timmarna tills vi blir två vuxna i huset här igen!

Att knäcka köttbullskoden

De senaste dagarna har något varit på gång. Vi bläddrade i en bok härom kvällen och det kom härmanden efter gnäggena och råmen och bräken.

Och idag, första gången vad jag hört, kom ett storögt "vavv vavv" ackompanjerat av ett pekande finger när en granne gick förbi med hundarna.
Kort därefter vid middagsbordet hörde jag plötsligt en liten röst brevid mig som sa "tött, tött, tött" (istället för ett gällt skriande "ääääh") och mycket riktigt var det köttbullen han pekade på och ville ha mera av.
Han som inte sagt annat än mamm, papp och to-to som vi tror han har använt för storebror sin och ett otal "eehh?" och "aaaöö" blandat med "blubbeliblah".
Oj vad jag har sett fram emot pratet, Krabaten härmade rätt så tidigt allt vad vi sade och pekade på, men Filuren har kört på sitt eget språk, tills nu.

Kära skruttiga gamla människor

Alltid finns det någon att oroa sig för. I fredags åkte knattarnas gamla fammo hastigt in på sjukhus. Nu är hon opererad och ligger på intensiven, men läget lär vara stabilt och hon har kunnat prata några ord. Visst har hon blivit tröttare nu under senaste halvåret, men den sista månaden, sedan hon fått sin diagnos, har hon hastigt blivit skruttigare.
Hon är inte min fammo, men jag har haft den stora äran att få kalla henne för det i snart fem år och hon är en kär gammal människa, så tankarna har ofrivilligt vandrat till henne med jämna mellanrum de senaste dygnen. Jag håller tummarna för att hon ska återhämta sig och för att reservdelarna som hon fått ska hålla igång henne länge till!

 Nu sitter jag här och har hälsoangst. Det har blivit bulla och någon ismugen bit choklad de senaste dagarna. Det var ju EN dag i veckan jag skulle få äta precis vad jag ville. Suck!
Och träningen går det ännu trögt med, en knatte hänger snor långa vägar igen, men min hals är inte sjuk just nu så lite muskelträning tänker jag allt klämma in ikväll.
Fast viktigast av allt i hälsoväg skulle väl ändå vara att lyckas sova ordentligt. De morgnar knattarna inte är påverkade av solljuset så är jag det istället. Har lyckats vakna före klockan fem utan att kunna somna om ett par gånger den senaste veckan, medan avkomman sött sussar vidare i det solljusa rummet. Morgonpigghet är inte uteslutande en bra sak, det kan rent ut av vara en förbannelse ibland. Åtminstone förbannar jag morgonpiggheten (tyst) långt före väckararklockan ringer!

Lyx!

Det är så mycket som plöstligt blivit lyx igen nu när man studerar. Ja, speciellt när man studerar och har barn och har en sambo som for iväg på jobb igår igen. Inte bara ekonomin, utan också egentid.
Idag slutade vi skoldagen tidigare, då hade jag lyxen att kunna handla på egen hand och eftersom jag hade lite tid på mig gick jag in via frissan och kollade om dom hade lediga tider, en timme senare satt jag och njöt av att nån pynjade mig i håret, låt så vara att det var en studerande, resultatet blev utmärkt och priset var lite lägre!

Sedan hann jag en snabb runda via gågatan, garnbutiken och loppiset vilket gav filuren en ny uppsättning verrare, garn till en sommarhalsduk/sjal och en idé om lite kläder jag ska sy. Ja, jag har ju massor av tyg i skåpen så varför inte vrida ihop nåt sött åt mig själv efter knattarnas läggdags?
Dessutom hann jag lägga sista handen vid vårens näst sista inlämningsuppgift och läma in den så nu är det frid och fröjd och fredag!
Tänk, igår önskade jag mig en hel veckas hermoloma, men det räckte med lite egentid så är jag glad och nöjd och lugn igen!

Innan jag kommer hem med knattarna, då är det fröjd och fredag, men friden uteblir ;)

Moffa

En person som jag önskar att ännu skulle vara i livet nu och jag skulle kunna ringa till, det skulle vara min moffa. Han gick bort rätt tidigt i cancer, två dagar innan vår studentdimmission, han fick aldrig se oss med de vita mössorna på, fast han var så stolt när vi kom ut till mommos och moffas hus för att prova studentdräkterna som mormor sydde till oss.

Trots att jag har en känsla av att han var lite barsk och kort i tonen för det mesta så har jag minnen av då han låtsades ta loss min näsa när jag var liten och hur jag var ganska säker på att det var hans egen tumme han gömde i handen, men det kunde ju också vara min nästipp på riktigt...
Och så hade han sin trädgård som var hans eviga intresse och glädje. Och det är därför jag skulle vilja tala med honom nu. Kunde inte komma på någon bättre att fråga om potatisodling och potatissorter, om vilka rosbuskar på nya tomten som lönar sig att behålla och vilka vi kan gräva bort och hur stort växthus han tycker att vi borde skaffa.

Lite kommer jag ihåg, småsaker som jag snappat upp. Om hurudan potatis han valde till sättpotatis till följande år och hurudan vi skulle äta. Hur han gav oss självodlad "grön sommarkorv" (gurka, alltså) från sitt prydliga växthus och hur gott det var! Och med vilken noggrannhet han valde rosor och buskar till trädgården och odlingen med en massa smultron insmuget mellan nävor och kattfot och fetknoppar där vi fick gå och plocka helt fritt själva!
Jag önskar bara att jag varit mera intresserad då redan, då när han kunde berätta...