Då tiden inte räcker till

Eller ja, räcker till gör den väl, men jag prioriterar en massa familj nu när sambon är hemma.
Och så har filuren lagt i en ny härjarväxel. Vissa stunder gör jag inte annat än följer honom i hans spår och avvärjer katastrofer och reder upp (som igår morse då han i en oövervakad sekund lade ner storebrors älsklingslamm i vessabyttan, eller när han kommer in i köket ställer sig framför mig och börjar spotta ut en halv näve gruskorn ur munnen, lugnt och avslappnat liksom). Stackars krabaten hamnar allt oftare i andra han och jag känner att jag inte hinner lyssna på honom så mycket som jag kanske borde. Tidigare har Krabaten och hans påhitt fått större mängd uppmärksamhet, men nu har det helt klart vänt, nu är det Filuren som får mera ovett och Krabaten som sakta börjar komma ur det värsta trotset (Härrägud är det faktiskt sant? Håller han verkligen på att bli så stor nu mitt i allt?)

Däremellan har jag varit på min sista föreläsning innan sommarpraktiken, den börjar på måndag. Vi har besökt en husleverantör och väntar på en första offert och kontaktat ett par andra. Knattarna har fått dagisplats hos Folkhälsan i höst, jag har putsat ur en möglig båt (nästa vinter blir det torrbollar), börjat tömma ett av husen som ska rivas på nya tomten, odlat trädgårdslandet, avslutat en stickning och påbörjat en annan, gosat med barn, blivit allergisk, börjat äta antihistamin och gick därmed och lade mig igår innan första delfinalen i ESC ens börjat...

Och snart fyller jag år igen. Vete 17 när jag ska hinna tänka på det. Kanske jag helt enkelt inte låtsas om saken, så händer det inte heller!