Moffa

En person som jag önskar att ännu skulle vara i livet nu och jag skulle kunna ringa till, det skulle vara min moffa. Han gick bort rätt tidigt i cancer, två dagar innan vår studentdimmission, han fick aldrig se oss med de vita mössorna på, fast han var så stolt när vi kom ut till mommos och moffas hus för att prova studentdräkterna som mormor sydde till oss.

Trots att jag har en känsla av att han var lite barsk och kort i tonen för det mesta så har jag minnen av då han låtsades ta loss min näsa när jag var liten och hur jag var ganska säker på att det var hans egen tumme han gömde i handen, men det kunde ju också vara min nästipp på riktigt...
Och så hade han sin trädgård som var hans eviga intresse och glädje. Och det är därför jag skulle vilja tala med honom nu. Kunde inte komma på någon bättre att fråga om potatisodling och potatissorter, om vilka rosbuskar på nya tomten som lönar sig att behålla och vilka vi kan gräva bort och hur stort växthus han tycker att vi borde skaffa.

Lite kommer jag ihåg, småsaker som jag snappat upp. Om hurudan potatis han valde till sättpotatis till följande år och hurudan vi skulle äta. Hur han gav oss självodlad "grön sommarkorv" (gurka, alltså) från sitt prydliga växthus och hur gott det var! Och med vilken noggrannhet han valde rosor och buskar till trädgården och odlingen med en massa smultron insmuget mellan nävor och kattfot och fetknoppar där vi fick gå och plocka helt fritt själva!
Jag önskar bara att jag varit mera intresserad då redan, då när han kunde berätta...