Alltid finns det någon att oroa sig för. I fredags åkte knattarnas gamla fammo hastigt in på sjukhus. Nu är hon opererad och ligger på intensiven, men läget lär vara stabilt och hon har kunnat prata några ord. Visst har hon blivit tröttare nu under senaste halvåret, men den sista månaden, sedan hon fått sin diagnos, har hon hastigt blivit skruttigare.
Hon är inte min fammo, men jag har haft den stora äran att få kalla henne för det i snart fem år och hon är en kär gammal människa, så tankarna har ofrivilligt vandrat till henne med jämna mellanrum de senaste dygnen. Jag håller tummarna för att hon ska återhämta sig och för att reservdelarna som hon fått ska hålla igång henne länge till!
Nu sitter jag här och har hälsoangst. Det har blivit bulla och någon ismugen bit choklad de senaste dagarna. Det var ju EN dag i veckan jag skulle få äta precis vad jag ville. Suck!
Och träningen går det ännu trögt med, en knatte hänger snor långa vägar igen, men min hals är inte sjuk just nu så lite muskelträning tänker jag allt klämma in ikväll.
Fast viktigast av allt i hälsoväg skulle väl ändå vara att lyckas sova ordentligt. De morgnar knattarna inte är påverkade av solljuset så är jag det istället. Har lyckats vakna före klockan fem utan att kunna somna om ett par gånger den senaste veckan, medan avkomman sött sussar vidare i det solljusa rummet. Morgonpigghet är inte uteslutande en bra sak, det kan rent ut av vara en förbannelse ibland. Åtminstone förbannar jag morgonpiggheten (tyst) långt före väckararklockan ringer!
No comments:
Post a Comment