Påsklov!

En vecka. Inga läxor, inga tidiga morgnar, knattarna och jag är lediga samtidigt och sambon kommer äntligen hem idag igen. Solen skiner, snön dråsar av taken, vi ska träffa släkt och goda vänner var och varannan dag och så ska vi helt säkert fara och fixa vid... Ja jag kanske har lite hemligheter för er nu, för jag tänker inte säga var riktigt ännu ;)
Man kan ju inte göra annat än att tycka att livet är gott!

Fast ett dilemma har jag... Påskharen, det börjar vara dags för honom att komma på besök, men MÅSTE han ha godis med sig i påskägget? Kan han inte ha nåt annat?
Hemma hos oss, när jag var liten fick vi nog godis, (sen när vi fyllt 5 år typ, och fick äta godis över huvudtaget), men vi fick också alltid nåt annat, det kunde vara hårband, eller ett par fina sockor eller ett pyssel eller nåt annat smått. Funderar på att följa mina föräldrars exempel och se till att påskharen inte har godiset som sin huvudsakliga gåva.

Drottningsylt i nystan

Nyfikenheten tog överhanden.

I morse knäppte jag hastigt på spisen under kastrullen med en sex-sju dl vatten i, slängde i motsvarande mängd teskedar saft ur drottningsyltburken och ett par matskedar ättika. Sen dränkte jag hälften av den härva helvitt sju bröder garn jag nystade upp igår kväll. Lät soppan koka upp och bubbla några minuter. Sen drog jag hela härligheten av spisen och skrev vidare på min uppsats.
Sedan när dekokten svalnat, sköljde jag och hängde på tork och fortsatte skriva.

Och nu, nu är uppsatsen klar!
Och det är min syltfärgning också!

Ljust lila blev det, egentligen mera syren än drottningsylt. Har visst läst nånstans att de flesta naturfärgningar ger milda färger och det verkar stämma. Cirka tre meter i diameter är garnhärvan, så runda slängar 1,5 meter mellan färgområdena. 

 

 

Är lockad att göra virkade lilarandiga tossor/tofflor åt mig själv till sommaren och blir det nåt över kan det ju bli matchande handledsvärmare. Fast det får nog vänta. Jag hade ju lovat mig själv att sticka upp det tefärgade nystanet innan jag färgade nytt...
Fast jag har haft så attans svårt att hitta lämpligt mönster till det, vill ju göra nåt användbart och framför allt fint av det också!

Smart fjortis!

Inget illa om earth hour, men kunde dom inte väntat med den tills vi hade bytt till sommartid. Det är ok här i vardagsrummet, där brasan sprakar och och jag har några tända ljus, men om jag vill pinna iväg efter mera ved är där beckmörkt i bastun (där vi har mera ved på tork reds. anm.). Plus att det är där utanför jag förvarar dendär ölen jag hade reserverat för ikväll.
Attans dålig planering där!
Inte av mig, utan av de som placerat Earth hour ett par veckoslut för tidigt alltså.

Igår kväll fick min överspända nacke mig att vara hälsosam och jag försökte slappna av och tänja och hittade ett kvällsyogapass på juutuub som var otroligt skönt. Inget poweryogande, utan snarare lugna vridningar av koppen för att sträcka ut muskler man inte visste att man hade.
Och så kom jag (eller min kropp) ihåg Höperöt 14-18 år. Vet ni, hon var duktig och smart hon. Hon tränade lite magmuskler och stretchade ut sig ordentligt nästan varje kväll. Ingen överansträngning, en 50-60 magmuskler och 10 minuter stretch på mattan i sovrummet och borsta tänderna och isäng sedan. Och bra mådde hon och gott sov hon.
När slutade jag med det? Och framför allt, varför? Och hur gör jag för att få det till en så naturlig och självklar kvällsrutin igen?

Och en till sak som jag också började fundera på nu, finns det månne en massa andra saker jag var bättre på då än vad jag är i nuläget? Var hon inte mycket mera chill dendär Höperöt då, när har det riktigt blivit kontrollfreak av mig? Vad allt kan man inte lära sig av en smart fjortis?

WTF TGIF?

En del av mig vill jubla över att det äntligen är fredag och solen skiner och jag har åstadkommit sju sidor uppsats denhär veckan, jag kunde fast få det klart ännu idag och hastigt susa iväg efter knattarna och köpa nåt gott som vi alla kan mumsa på i veckoslutet! Som förresten bjuder på påskmarknad här i småstan har jag hört! Bara trevliga saker!

En annan del av mig vill gräva ner sig i ett mörkt rum och svära, jag har spänningshuvudvärken från helvetet på besök och fast det är varmt och soligt ute sitter jag här inne och fryser med följden att jag spänner mig och huvudvärken ser inte ut att vilja fara nånstans. Svårt att koncentrera sig på skolarbetet också då jag nästan mår illa och måste ta sträcka på nacken-pauser hela tiden. Sambon fick hastigt inhopp på jobbet i tisdags, men det som vi först trodde skulle vara ett par dagar jobb visade sig bli åtta dagar istället. Före det var han hemma i drygt fyra dagar efter föregående åttadagas arbetspass. Inget illa om jobbet, men ovissheten i inhoppandet är påfrestande!

Äh, sådana tankar botar ingen huvudvärk.
Jag försöker pigga upp mig med gröna tankar istället. För ett par dar sen sådde vi frön här i huset.

Tomater och pumpa i sina bon, egentligen är det för tidigt för pumpan ännu, men sonen, som önskat sig pumpafrön, blev så ivrig så vi petade ner ett par samtidigt i alla fall!

 Temat för trädgårdslandet här hemma i år är ett fåtal standardsorter, sallader, rädisa, speanat, några potatisar och så testar vi två nykomlingar: tomat och pumpa. Tomaterna är röda och gula härdiga cocktailtomater som ska klara sig utan växthus, pumpan är en jättepumpa som enligt utsago ska vara lättodlad och ge bra resultat. Planerna för trädgårslandet på holmen ligger än så länge på is, jag förbereder mig för fritidsbrist i sommar...

En sak som jag jännär för i trädårdsväg är mina tre plasthinkar med en massa tulpanlökar i. Om en eller ett par veckor, när kvicksilvret inte envisas med att sjuka fullt så långt under minusstrecket varje natt, ska jag plocka upp dem ur källaren och se om det börjar sticka upp något. Jag hade ingen sortering på lökarna så färgerna kommer att blandas vilt när de börjar blomma sedan!

Alltid stör det någon

Jag har med en dos mild humor och en nypa oro följt med de diskussoner som förts både i blogosfären och i pressen gällande att ha barn i dagvård fast man själv är ledig.
Det finns helt klart ett litet men envist gäng mammor (korrigera mig om jag har fel, men jag har inte sett en enda pappa i debatten ännu) där ute som vill hävda sig genom att visa hur minimalt lite de anlitar dagvården och, tyvärr, genom att hacka ner på dem som inte gör det.
Sedan tror jag också, tyvärr, att det finns föräldrar som faktiskt satt i system att ta en ledig vecka ibland och föra barnen till dagis ändå.
Och sedan tror jag också att dessa två grupper är ytterligheter och att det stora medeltalet som vanligt är en brokig gråzon där allt från mysföräldern till latteföräldern huserar.

Vi är nånstans där i mitten. Jag studerar officiellt heltid, men av den heltiden är det tre distansstudiedagar varje vecka och mina barn är hos dagmamma 15 dagar i månaden, dessutom har jag sån tur att mina studietider är humana och jag hinner laga och äta både frukost och middag hemma med mina barn varje dag. Men, det här systemet medför att de veckor då jag har färre hemuppgifter så har jag istället en del "ledig" tid (de veckor jag har mycket hemuppgifter, som nu, blir det inte mycket tid över) och då för jag ändå mina barn till dagmamman på morgnarna utan stress och hämtar dem på eftermiddagarna i god tid. Systemet passar oss och för krabaten, som jag redan tidigare konstaterat att är en rutin-nisse, så är det jättebra att dagarna och veckorna går som de ska utan för mycket rubbningar. Och jag njuter, speciellt de veckor då sambon är på båt, av att få gjort lite saker utan herr skrik och panik yrandes runt mina fötter. Nu talar vi inte shoppa direkt, det har jag inte råd med, snarare städning, hemfixning, sopsortering, allt som ska rulla i vardagen och ja, ibland att vila ut och ibland att hinna ta en länk mitt på dagen i solen utan att anställa barnvakt. Och passar det inte för alla, så stör det ju alltid någon!

Och så fick jag just mina provsvar från sockerbelastningen igår. Alla värden normala, det firar vi med en chokobit eller hur? (Uj, jag äter rätt dåligt för tillfället, men pms är alltid pms, det går över om några dagar!)

Kära huvudknopp

Mycket har jag präntat in i dig. Både i grundskolan, gymnasiet och inte minst i universitetet. Inte bara att dricka teqila med citron och salt, vad som ingår i en Sloe Comfortable Screw Up Against The Wall Mexican Style, hur sent nattbussarna gick ut till Hallisbyn och så vidare, nej också riktigt viktiga saker. Allt mer eller mindre nyttigt jag kan om mitt huvudämne, jag vet hur man skriver korrekt, hur man källhänvisar, var gränserna för plagiering går, hur man ansöker om stipendier, hur man tar reda på en massa varierande information på egen hand och så vidare.

Tack för det fina jobbet du gör!
Men nu gick det så tokigt för mig som för 80% av de andra med samma huvudämne, vi fick inget jobb inom branchen. (Kunde också skriva en hel uppsats om att man borde begränsa antalet intagna till utbildningen i fråga, men det är en annan historia). Därför sitter jag i skolbänken nu igen och tvingar dig att uppdatera dig lite till inom ett nytt ämne. Vilket går bra, ämnet alltså, jag har inga problem med sifferbollande, men jag märker bara att jag har två stora blanka områden där uppe i hjärnkonoret:

Företagsamhet - Ja jag vet, jag har studerat vid ett universitet som utbildar forskare och saklärda, inte företagare. Men härrägud jag kan faktiskt inget om detta. Jag kan antagligen tänka företagsamt i nån utsträckning, men jag vet inte om att jag gör det om ingen ställer sig med en blinkande neonskylt framför mig och tjuter högt när det händer.

Eget tänkande och egna åsikter - Och igen, jag har studerat ett ämne som ska basera sig på bevisbara återupprepningsbara empiriska studier, fakta alltså, inte åsikter. Men faktum är att jag nu ska skriva en tiosidig uppsats endast baserat på egna erfarenheter och jag är lika blank i huvudet som sidan framför mig är. Den enda referens jag får använda mig av är mina egna praktiska erfarenheter och du kära hjärna stretar emot, för mina åsikter är ju "subjektiva" och inte värda ett skrutt i faktaväg.

Kan vi nu inte komma överens om två saker:
1. Du ÄR företagsam, du vet bara inte om det.
2. Egna erfarenheter kan visst vara värdefulla och subjektiva åsikter räknas lika mycket när det gäller praktiska områden.

Bra? Då går vi och skriver uppsats då!
(Ajjo och förlåt att du inte fick nån frukost förrän efter klockan 10 imorse, men det hade med ett par blodprov att göra, så jag lovar att vara snäll med dig fast du inte är lika kvick som vanligt idag!)

Kärlek

"Du tycker om korvsoppa du inte sant?" sade jag till den ivrigt ätande Krabaten vid middagsbordet ikväll.

"Jåå!"
Funderingspaus.
"Men mamma, all mat som jag äter tillsammans med dig mamma, och lillebror, och pappa, den är god!"


Han har rätt på så många flera sätt än han ännu förstår.

Vårstädning!

Började kännas som att det var på sin plats.
Lovar på heder och samvete att jag ska byta ut den skruttiga mobilkamera-headern så snart tillfälle ges!
Nu borde jag också vårstäda lite i verkliga livet! Eller åtministone göra undan en bunt med hemläxor som ligger och väntar snällt på deadline.
Det är det som är det dumma med dem. Att de väntar snällt alltså, skulle de inte kunna föra lite liv av sig så man märker dem lite tidigare än plötsligt tre timmar före sista sekunden?

Förresten, jag fick lite Perspektiv här i veckoslutet. En livshistoria med knutar och kringelikrokar på sig. Vet ni vad lite Perspektiv gör gott, nästan lika gott som vårsolen, för fast man klagar ibland, så nog är man lyckligt lottad på det stora hela i alla fall!

Sol och sånt

Oj vetni vad solen gör gott åt en lite vinterdammig själ!

Det och att ha hela familjen hemma. Och en god vän att pladdra med. Och det vårliga barnloppiset som Marthorna ordnar i staden.

Det blev nästan överdrivet mycket shoppat på loppiset, det brukar bli det när man nu egentligen inte behöver nåt specifikt, men ändå behöver nya kläder hela tiden. Det bästa fyndet var nog skidor och stavar till nästa vinter till krabaten för 7 euro sammanlagt. Dom var lite nötta och enligt namnen på skidorna använda av minste tre barn innan, men om han kan stå på dem och ta sig fram är väl allt i ordning!

Sen på eftermiddagen gick vi på ispromenad i solen hela gänget och avslutade med picknick, mjölk och smörgås med norsk getost.

Förstås ska båda sitta på den bästa pulkan.

Filuren testar om makrofunktionen i min kamera är värd något.

Vissa tyckte bäst av allt om smörgåsarna.

Nu ska jag försöka koncentrera mig på den soliga fina dagen igår medan jag försöker åtgärda stockat avlopp... Eländigt att skölja av mattallrikar när diskhon blir full på en gång!

Det gnager

För det första. Den lilla stora krabaten skulle vilja vara så stor. Argt säger han "jag är VISST stor!" och viftar med fingret, när man försöker antyda motsatsen. Men så är han också liten. Så liten att man ännu inte lärt sig vems ord man kan strunta i och vem man ska lita på. Och har nån, som är äldre (bara lite lite äldre alltså), sagt att det finns monster under sängen, ja då måste man ju tro på det.
Så det är med gnag i samvetet jag sänder iväg honom de morgnar han kommer ihåg monstren, tittar på mig och upprepar, flera gånger "Jag vill inte sova hos dagmamman" "Mamma, jag VILL inte sova hos dagmamman".
Hemma på kvällen har vi löst problemet med att krama bort monstrena. Monster tycker inte om gos, de springer lång väng om de ser sånt och så får han en bamsekram, så kramar vi bort monstren. Ibland en gång, och ibland en gång till och ännu en gång till. Men på dagarna, när mamma inte är med? Kan man inte klona sig själv snart?

Annars är det fredagsfiilis, sambon kom hem igår så vi är fulltaliga igen.
Jag har ägnat förmiddagen med att klämma in en saftig dos bokföringsgrunder och tycker, fortsättningsvis (och en aning förvånat), att det är attans intressant!
Pizza blev beställt till kvällsmat redan i onsdags av krabaten, så jag skriver en shoppinglista som innehåller skinka och basilika och en massa andra godsaker.

Och nu ska jag gå och fortsätta slipa och måla, ty jag trodde att rummet vi målade var vitt och det räckte med att jag målade om de väggytor där vi spacklat och lite gammal färg lyste igenom. Men sini nej, väggarna var tydligen gråa! Åtminstone jämfört med den nya färgen, så det blir att fortsätta varvet runt. Tur att det är fråga om ett omklädningsrum på ett par ynka kvadratmeter bara!

Det blir till att måla om listerna också tror jag. Men taket, det får vara!

Vissa saker tycks vara rätt universella

Eftersom jag flinat igenkännande tre morgnar i rad nu tänkte jag dela med mig:

Serierna härifrån.

Men nu ska jag slipa spackel, damma av väggar, tejpa in och måla!

Helt annat än sjuka barn

I morse tog jag en sväng via järnaffären i byn och tänkte få det råddigaste eländigaste hörnet i vårt hus städat, intejpat, spacklat och slipat idag, så skulle jag kunna slänga på lite målfärg imorgon sen. 
Men det ser ut som om mina flitiga-lisa planer går om intet idag igen.
Fast nu är det inga sjuka barn, utan den strålande solen och nysnön som sätter käppar i hjulet. För plötsligt märker jag att jag bokat in mig på skidtur tillsammans med svärmor... Strunt i sandpapper och spackel, man kan ju inte missa tillfället en sånhär strålande dag!

Och tänk att man har en så bra svärmor att man bara kan ringa och boka in skidtur sådär bara!

Affirmera mera

Idag vaknade äntligen filuren en halv timme senare (än klockan 6, alltså) och jag kände mig utvilad. Och Powered by Perkele eller nåt anna fenomen bestämde jag mig där och då för att idag skulle bli en bra-dag! Inte en sån där jag inte orkar, inte hinner, har lust att gråta ikapp med barnen och blir och sitta med stirriga ögon i soffan så fort klockan passerat det magiska åtta-slaget, utan en där jag orkar och vill och leker med mina barn och får saker gjorda.

Och vet ni, det fungerade!
På förmiddagen gjorde vi butiksrunda, vi och pensionärerna och några mammalediga. Vi norpade rödlappar från hyllorna framför näsan på tanterna och gubbarna, lite folk, ingen stress, så vi klarade oss utan skrik och panik vid kassan till och med!

På efter middagen just då tröttheten är på väg att ta över (för min del, inte för de knattar som just sovit förstås) gjorde jag snabbt slag  saken och pälsade på oss och drog ut på långpromenad med filuren i vagnen och krabaten på rattkälken. Vi gick till gamla malmen och klappade fåren som huserar där i en lada på vintrarna, stående favoritprogrampunkt för krabaten!
Sedan gick vi till trädgårdsbutiken och köpte pumpa- och tomatfrön för försådd. Och så köpte jag en fin liten murgröna åt mig själv.

Vi kom hem sent och jag tackade högre makter för att jag har barn födda på 2000-talet och jag kunde placera de små vrålhungriga varelserna framför fåret Shaun på Youtube medan jag hastigt stekte ihop något som kunde kallas för middag.

Perkelen har fortsatt. För ikväll hamnade jag inte i soffan framför tv:n direkt. Nej, ni anar inte den sköna fiilisen när två dagars disk är bortdiskad, när golven är sopade, när roskisarna är ute och mototvärmarn är ikopplad, när tre väskor står färdigt packade på rad innanför dörren och man får öppna sin nya murgröna. Den känslan är oslagbar!

Man borde helt klart affirmera mera  i vardagen!

Vill nån byta?

Igår skulle jag ha sålt mina barn billigt, ja femföre så at hela mitt liv skulle ha sålts ut på rea.

Väckning klockan sex av en glad och pigg filur. Frukostvägrande krabat. Iskallt ute, så jag fick underhålla två hyperaktiva småhostiga barn inomhus. Slut på bröd och jag svor över min idé om att baka allt bröd själv, men bakade gjorde jag. Klätterapan till krabat som INTE skulle sova dagssömn och istället gjorde det som jag en minut tidigare hade bett honom att inte göra: Ta upp en tom låda på bänken i vardagsrummet och krypa in i den så att den vippade baklänges och han slog bakhuvet handlöst i vardagsrumsbordet.

I den stunden skulle jag gladligen ha bytt bort mitt liv. Jag ville byta ut mina två snoriga gråtiga barn mot friska och glada. Jag ville inte sitta en timme till (på samma sätt som kvällen innan) i hälsocentralens korridorer för att visa upp en krabat som inte hade nåt värre fel. Jag ville inte vara ensam hemma hela långa veckan med allt hemansvar. Jag ville inte behöva hålla ögonen på mitt större barn hela tiden för att det gör tvärtom på bus. Jag ville inte ha barn som gråter i kör när det ena slagit huvudet och därmed väckt det andra. Jag var inte långt från att stämma in i kören själv.

Men så blev semlorna färdiga och vi åt nybakta semlor och gick ut en stund i snön för att lufta oss. Och så kom min systeryster med man på besök och höll koll på knattarna medan jag kockade middag i köket i lugn och ro. Och så var allt bättre igen!

Som grädde på tårtan läste nån annan gonattsaga för krabaten och sen blev det bubbel och godsaker framför melodifestivalen, bättre kan man ju nte ha det !(Jag vet inte om rätt låt vann, men om man ser till sångteknik och röst så var det nog det bästa!)

Och nej, krabaten verkar inte fått nåt annat än en stor blå bula i bakhuvet och tur var det!

Normipäivä

Tidig väckning, barnen till dagmamman innan frukost, en trotskille i tamburen, en liten kille som snubblar och slår näsan i skostället.(Varför gråts det ALLTID i tamburen? Hatar det rummet!)
Bilen iväg på service, förstås är det -15 grader just den morgon man ska gå fyra kilometer hem från mekanikerns, nåja, bra klädd var jag.
Hinner ta en kaffe och reda upp i gästrummet.
Dagmamman ringer, ett litet barn har magknip (smörgås till frukost), ett lite större barn har hostat tills han spytt.
Svärföräldrarna lånar ut sin bil över dagen, hämta barn.
Bokar läkartid för slemhostan på vägen hem.
Barn parkerade framför mumin, ytterkläder i tvättmaskinen och klockan är inte ens lunch ännu.

Ajjo, och mina golvmoppnings och fönstertvättarplaner gick om intet igen...

Men hörni, glad kvinnodag var det!

Ett test

Jag skulle kunna skriva en uppsats om hur billigt jag hade sålt trotsbarnet vid frukosten idag, men efter en 45-minuters session runt frukostbordet och ett samtal till dagmamman om att "vi blir lite sena" så var han bara solsken sen igen när vi skulle hoppa in i bilen. Och jag bara "vah, är det samma barn som för 20 mintuer sedan, mitt barn?"

Men istället ska jag berätta om ett litet test jag gjorde härom kvällen:

Upplägget. Novita Pikkusisko - naturvitt, hårt snurrad härva. Mitt favoritte. Stor kastrull med vatten. Ättika (som inte rymdes med på bilden).

När bubblorna började dyka upp bryggde jag te, gissa om jag blev sugen. Suget försvann rätt fort sen när teet var klart och jag hällde i några matskedar ättika, uj.

Så var det dags för härvan att ta sig ett dopp. Den sjöd under lock i 10 minuter innan jag drog av kastrullen från värmen och väntade och väntade och väntade på att det skulle svalna av sig själv. När det började kännas lagom ljummet sköljde jag härvan i svalt vatten med lite tvål i och...

...fick äntligen snurra ut den! Ko? Tydligen hade jag snurrat lite väl hårt för jag kanske hade tänkt mig mera brunt än vitt, men ko är fint. Så hängdes den på tork över natten.

Hopsnurrad i dag i morgonljuset skulle jag inte säga ko, snarare moccalatte. Den kan bli till sockor, men den skulle också kunna bli en skir liten skir scarf som ljus och skugga mellan trädgrenarna, vad tycker ni?

Jag tyckte om den varmbruna färgen från teet, nästa gång gör jag starkare te och snurrar inte härvan fullt så hårt så får jag kanske bättre färg. Nån som vet förresten, går det att färga garn med blåbärs- eller lingonsaft månne? Och om ingen vet, jag är frivillig att testa!

I-landsdilemmat

Äntligen är jag tillbaka på ruta ett, där jag hade tänkt mig vara för en dryg vecka sen alltså, då när jag jag skulle tvätta fönster och putsa badrum, men filuren fick feber. Sambon åkte på jobb och är borta en vecka igen, knattarna var friska nog att åka till dagmamman och jag har huset för mig själv en dag!

Jag kom så långt att jag fick frukosten bortplockad och köket röjt innan jag fick syn på tidningen och tänkte att jag tammetusiken var värd att bläddra igenom den i tystnad en stund innan jag sätter igång med resten, men så gick luften ur mig och jag fastnade i fåtöljen.
Kanske det krävs lite mera än en tiominuters tidningspaus för att komma igen efter en vecka med hackiga nätter och konstant standby.

Och jag inser att jag har det bra ställt just nu som har tid att vila upp mig hemma istället för att tuta iväg till ett jobb som jag lämnat i all hast när febern började. Så varför inte utnyttja det då och faktiskt ta det lite lugnt idag också. Samvetet, du kommer inte och knackar på och stör mig på minst en halv timme, visst?

EDIT
Två timmar senare.

Exakt VAD har jag gjort för att få denhär dåliga karman?
Knappt hade jag skrivit ovanstående förrän dagmamman sms:ade att filuren gråtit en timme i streck där hos henne och det verkade som om han skulle ha magknip. Och plötsligt satt jag i den situation jag oroat mig för sedan knattarna började i dagvård långt borta. Sambon en timmes färdväg bort med bil, farmor på jobb, svarar inte, farfar på jobb, svarar inte.
Jag slängde på mig kläder och fårskinnet i barnvagnen och drog iväg, men med en timmes promenadväg är det kanske inte ett vettigt alternativ, så där dagmamman sms:ade igen efter en kvart ringde jag taxi.
Gråten slutade så fort han fick syn på mig och nu somnade han innan jag hann peta i honom lunch förstås. Men han är hemma med mig och gråter inte mera och det är ändå viktigast!
Med samma tema som rubriken: Vi skulle faktiskt behöva en kakkosauto...

Aldrig lär man sig

Jag talade på tok för tidigt igår när jag skrev om att jag skulle ta mig ut ur huset.

På grund av de orden (endast, inget annat kan ju ha spelat in) fick krabeten feber igår kväll. Natten har alltså fortsatt som vanligt med en kamin i sängen, fast nu på andra sidan om mig
Filuren är ännu trött emellanåt och totalvägrade frukosten (ett stort glas juice fick jag i honom iaf), men han klättrar på möblerna som vanligt igen mellan hostattackerna med snoren hängande.

Som körsbäret på muffinset har jag dessutom sjuk hals själv och inväntar själv snuvan, så nej, ut och röra på mig slipper jag ännu inte på ett tag.

Som avslutning en inredningsbild från mitt nattduksbord.

Funktion och dekoration. Rumptermometer, armtermometer, panadol, snorpapper, diverse krämer och lampan som endast är dekoration eftersom sladden inte räcker till uttaget så länge spjälsängen står där den står.

Ett par ord från kängurun

Äntligen börjar den lilla bebikängurun vara på bättringsvägen igen. Ja det är därför jag inte skrivit på ett par dar, då jag halvlegat i soffan med feberslumrande filur i famnen mer eller mindre dygnets alla vakna timmar. Ja han har haft en släng av tredagars (nåja, fyra-fem dagars) febern och så har storebror haft hem snuva och hosta samtidigt, så det har inte varit mycket liv i den lille här ett par dagar. Till och med så vi var en sväng via hälsocentralen när han hade 40-graders feber för fjärde dagen i rad.

Idag har han faktiskt släppt mig för att leka lite på golvet ett par omgångar och han sov till och med en timme dagssömn i egen säng, skönt för mig! För tro inte att sambon fått hoppa in i kängururollen, nej, har han blivit placerad i den famnen har det protetsterats vilt.

Nåja, febern verkar börja ge upp nu och om han bara skulle börja äta ordentligt igen (han har inte så mycket reserver att ta av den lille) så ska han nog bli sig själv igen!
Och jag kommer ut och röra på mig innan försoffningen blir helt total!