I-landsdilemmat

Äntligen är jag tillbaka på ruta ett, där jag hade tänkt mig vara för en dryg vecka sen alltså, då när jag jag skulle tvätta fönster och putsa badrum, men filuren fick feber. Sambon åkte på jobb och är borta en vecka igen, knattarna var friska nog att åka till dagmamman och jag har huset för mig själv en dag!

Jag kom så långt att jag fick frukosten bortplockad och köket röjt innan jag fick syn på tidningen och tänkte att jag tammetusiken var värd att bläddra igenom den i tystnad en stund innan jag sätter igång med resten, men så gick luften ur mig och jag fastnade i fåtöljen.
Kanske det krävs lite mera än en tiominuters tidningspaus för att komma igen efter en vecka med hackiga nätter och konstant standby.

Och jag inser att jag har det bra ställt just nu som har tid att vila upp mig hemma istället för att tuta iväg till ett jobb som jag lämnat i all hast när febern började. Så varför inte utnyttja det då och faktiskt ta det lite lugnt idag också. Samvetet, du kommer inte och knackar på och stör mig på minst en halv timme, visst?

EDIT
Två timmar senare.

Exakt VAD har jag gjort för att få denhär dåliga karman?
Knappt hade jag skrivit ovanstående förrän dagmamman sms:ade att filuren gråtit en timme i streck där hos henne och det verkade som om han skulle ha magknip. Och plötsligt satt jag i den situation jag oroat mig för sedan knattarna började i dagvård långt borta. Sambon en timmes färdväg bort med bil, farmor på jobb, svarar inte, farfar på jobb, svarar inte.
Jag slängde på mig kläder och fårskinnet i barnvagnen och drog iväg, men med en timmes promenadväg är det kanske inte ett vettigt alternativ, så där dagmamman sms:ade igen efter en kvart ringde jag taxi.
Gråten slutade så fort han fick syn på mig och nu somnade han innan jag hann peta i honom lunch förstås. Men han är hemma med mig och gråter inte mera och det är ändå viktigast!
Med samma tema som rubriken: Vi skulle faktiskt behöva en kakkosauto...