Handarbetsbloggen här, hej

Skulle bara meddela att tomtefabriken är i så full fart som det går med två småtomtar i huset.

Filtade pannlappar har jag gjort en hel massa av. (Nej, de är inte pådreglade, det gick bara inte att fota dem på golvet utan assistenten skulle vara med i bild, eventuellt är det utnyttjande av barnarbetskraft i skamlöst reklamsyfte också ;) )

Pulsvärmare i ett mönster med maskor som kryper runt. Har valt att följa ett eget favoritgrundmönster och göra olika mönster på övredelen (ja, alla är olika, har inte tålamod att göra flera av samma annat än av pannlapparna)

Torgvante med mönster av estniska sidgående flätor, som exempel.

Som ni ser har pysselmakerskan tyvärr tummen i plåster för jag har torr-torra händer och får sprickor kring naglarna av allt stickande, så det ser ut att bli lite virkande av julgranspynt framöver tills tummen är i stick-skick igen. Hoppas jag hinner med allt jag tänkt bara...
Men hinner inte jag så har i alla fall min systeryster stickat mössor och löskragar och tomtar, medan sambon säljer träarbeten och grejjer, så inte lär det bli tomt på bordet i alla fall.

Slår mig lite politisk

Igår på shoppingrundan lade jag märkde till en massa udda produkter (gästtofflor, nappar, leksaker, kläder) som gav mig dåliga vibrationer. Den gemensamma nämnaren för dehär produkterna var att de var blåvita och hade texten Suomi på sig i stora bokstäver. Lite lejon syntes också här och där.

Hur tokigt det än låter, den finska flaggan överallt gör mig numera illa till mods, ja eller i alla fall olustig, får mig att känna mig malplacerad och utpekad. Jag undrar när dethär har hänt.
Jag kommer ihåg den ljuva våren 1995 (det måste ju aaalla finländare göra eller hur?) då vi dansade runt på gräsmattan hemma och vrålade "Suomi on uusi maailmanmestari" och jag var småsur på mina föräldar som några år tidigare gett mig en Pittsburgh Penguins t-pajta (hockeytepajtor har varit in nångång, inse det!) till present. Pittsburgh? En finsk lagskjorta ville jag ha, det var ju det alla tuffa på klassen hade.
Kanske är det min uppväxt i österbotten, inlindad i finlandssvenskhet, som gjort att jag inte fått upp ögonen för det här förrän i vuxen ålder och därmed gör det nytt och oroande. Kanske är det vänner som fått fräna kommentarer om språket de använder på bussar och spårvagnar. Kanske är det sannfinländarnas framgång i politiken. Kanske är det den ljuva våren 2011, då Finland vann igen, men till helt andra tongånar än senast, då var glad åt min Pittsburgh Penguins pajta (mycket möjligt finns den ännu kvar hemma i lådan med reservkläder).

Hursomhelst, det finns så mycket med det nya "brändandet" av Suomi och vår flagga som jag varken vill eller kan identifiera mig med just nu och som faktiskt delvis skrämmer mig.

Sen finns det korta stunder när jag djupt och innerligt känner för en del av persurnas åsikter.
Som det här med greklandsstödet idag. Grekland fick inte bara tidsmässigt uppskov innan de ska börja avkorta skulderna till de övriga EU-länderna, de fick rejält sänkt ränta också. Och det i sig är inte illa, men när geklands finansminister, Stournaras, kläcker ur sig att det var "oväntat positivt" att de fick så mycket eftergifter hade jag lust att explodera.
Jag menar, andra länder skrapar ihop ett grymt förmånligt paket och han ba "Hoppsan, oj, vår gnällteknik fungerade tydligen, vi hade kanske inte väntat oss såhär stora eftergifter, men tack, nu kan vi i regeringshuset ta en extra hutt ouzo till kaffet varje eftermiddag i fortsättningen också. Vajjert, vi trodde faktiskt vi skulle bli av med den!"

Jag menar, var glad och ens liiite tacksam och gör det bästa av saken istället "Vi är glada och tacksamma för den extra tid vi fick och kommer att försöka göra det bästa av situationen vi nu har framför oss, första rapporterna kommer om två veckor ok?"

Och sedan får dethär tala för herr Stournaras och hans regering. Jag har inte gått en mil i en vanlig gräsrotsgreks skor och misstänker att det finns de som bokstavligen lever på hoppet att de övriga EU-länderna visar att de har ett stort hjärta (och plånbok) just nu.

Bitterljuvt

Idag styrde jag och den yngsta sonen kosan mot Skanssi och Mylly. Det gällde inte julklappar, det gällde sambons födis och jag MÅSTE komma på nåt bra, NU.
Vi var i farten i fem timmar, jag kan inte påstå att dethär har varit min produktivaste dag. Däremot har jag hunnit sitta på en latte med en bebis i famnen (har inte hunnit lattemamma mig det minsta med filuren ännu), hittat present åt sambon, hittat julklapp till min egen pappa, loppisfyndat pojkkläder och fyndat en Columbia-skjorta till nästa sommar till mig själv.

Jag är galen i att reafynda. Inte såndär normal-rea, men ge mig ett outlet-hörn och jag dammsuger det på bra kap. Ofta leder det förstås till att jag kommer hem med något som passar någotsånär. Tröjan jag hittade idag är i spändaste laget runt armarna och jag får inte fast knappen över brösten, men vänta tills det blir varmt igen, då ammar jag inte mera, brösten har krympt och kilona har runnit av mig! (hosthosthost)

Nej, för att vara ärlig, jag kommer nog inte att amma vid jul mera.
Sedan jag började studera på allvar har filuren fått vänja sig vid burkmjölk mitt på dagen och nu när han dessutom skjutit fram nattammandet till tidigast 5-tiden, så börjar jag ha riktigt riktigt skruttigt med mjölk. Och det är bitterljuvt.
Med krabaten var jag bara glad när ammandet tog slut, det var ett sånt kämpande och trilskande de två sista månaderna, så det var inte roligt. Med filuren är det annorlunda. För fast han får ersättning ett par gånger dagligen och har fått smaka en par slurkar piimä, så märker jag ju att han njuter de gånger han ostört får ligga vid bröstet och amma så länge eller kort han vill. Och dedär gångerna när han riktigt tydligt smackar på min arm eller min kind och hoppas på att hitt nåt ätbart. Fast jag tänker att det är ett närhetsbehov, som säkert går att fylla på andra sätt också.
Å andra sidan. Nog ska det bli skönt för kroppen att helt komma ur ammningssystemet och bli kvitt hormonerna. Ett par månader efter att jag slutat amma krabaten blev jag som en helt ny människa. Jag sov bättre, hade färre humörsvängningar, kroppen var inte i ständig standby, faktum är att jag inte var lika hungrig längre och lättare kunde gå ner i vikt, vad än dom säger om att man kan amma bort graviditetskilona. Så visst har det sina fördelar också.

Men ändå, min lilla lilla bebis...

Som natt och dag

Igår hade jag den bästa dagen på evigheter.
Var pigg, orkade, kände mig som mig själv. Jag hade nerver att låta krabaten cykla av och an till butiken (på sparkcykel då, han har nog inte balans för vanlig riktigt ännu) och var både kreativ och glad, eller visst talade jag med stora bokstäver till krabaten ett par varv, men på det stora hela kändes det som en av de bästa dagarna på länge.

Och varför då? Jo krabaten sov hela natten i egen säng, filuren vaknade bara två gånger, men det räckte med tutten i munnen och stoppa om så somnade han om. Tio före sju kom krabaten joggande, men då var jag pigg och redo att kliva upp.

Senaste natt sov krabaten som vanligt igen, filuren ropade till vid tolvsnåret, krabaten kom springande kort därefter och låg och smackade och vred sig brevid mig resten av natten (nåja, inte hela, men tillräckligt för att jag skulle irritera mig och bli pigg).
Och som om någon hade tryckt på en knapp så är humöret som vanligt idag igen också. Konstant småtrött, det är inte långt till "ork int" och "vill int".

Jag har intalat mig att det inte är så stor skillnad om krabaten sover hos oss eller i egen säng, men jag får nog göra en helomvändning nu. Det skulle verkligen gälla att börja få honom att sova tryggt i sin säng hela natten. Hur det ska gå till har jag ingen aning om just nu. Tips emottages tacksammast!

(Vi har övervägt både stekpanna i huvudet och whisky i kvällsgröten, men ingetdera verkar etiskt korrekt)

Den livade laxen

Som sagt, frysen frostades av i all hast, och nu är den redan halvfull igen.
Igår fick vi vår beställning på en halv gris som såldes av lokalbutiken, som jag sedan portionerade fryspåsar halva kvällen.
Idag såg jag att butiken hade fiskerbjudande, så efter att vi fört sambon till en veckas jobb igen passade vi på att smita in för att köpa en sån också.

Som vanligt fanns det inga småa regnbågslaxar, istället slog vi till på stort och köpte den största trekilosklimpen som butiken hade att erbjuda. Tydligen var inte påsen fisken var förpackad i gjord för så stora fiskar, för vid kassan passade påsen på att gå sönder och vi hade slemmig fisk över all vår mat och över rullbandet.
Och en smutsig fisk. Men det fick vara, kassatanten var snabb att hjälpa till och så kom vi oss hem med laxen i vanlig butikskasse istället.
Väl hemma skulle krabaten hjälpa mig, medan jag lirkade ut filuren ur bilen började krabaten släpa den tunga fisken i platstpåsen över gruset på gården. Tro inte påsen klarade sig utan en massa småhål som gjorde fisken ännu smutsigare.

Nåja, fisk går att tvätta - slutet gott, bokstavligen.
Nu ska vi äta lax till kvällsmat, imorgon kväll ska jag äta en minibit gravlax till På spåres säsongsstart (inga barn får vakna och störa då!) och på lördag blir det sushi.
Ajjo, och så har vi några fryspåsar med lax i den avfrostade frysen förstås!

Mörkerterapi

Väderleksrapporten visar ett stadigt molntäcke över vår landsända. För att riktigt fira detta var vägbelysningen i vår lilla stadsdel paj igår kväll, så mörkret var faktiskt kompakt från klockan fem och framåt.
Jag kurerar dysterheten med att tända levande ljus och genom att se fram emot advents- och lillaljulspyntet som får så lov att åka upp på väggar och fönster i veckoslutet.
Och genom att tänka som husguden Hellsing:

Månen som gick ut ogick, 

har lagt sig, trött att gå.

Mycket mörker överallt,

av stjärnor bara två.

Tusen tunnor mörker nu,

från rymdens alla hörn,

rullas över oss inatt,

från mars och stora björn.

Tänd ett ensamt litet ljus

och hälsa det från mig:

Mörkret räcker inte till 

att släcka det för dig.

Krabaten har sitt eget sätt att ta hand om hösten, istället för normala gonattvisor ska vi sjunga pippis sommarsång vareviga kväll. Rätt mysigt det också.

Den prestationsfria dagen

Igår var en sån dag då jag flängde runt värden och åstadkom saker.
Idag sitter jag med värk från huvudkoppen ner till revbenen på vänster sida och skyller allt på dendär förbenade rabatten med blöt jord som nog inte kommer att bli färdiggrävd på dethär årets sida i alla fall. Attans, jag får plantera de fina tulpanlökarna jag fick donerade av grannen i någo krukor o förvara dem i källaren eller i garaget, så de inte fryser helt.

Men det gör jag imorgon, för idag har jag prestationsfria dagen!
Inte så att jag ligger med benen upp på bordet och spottar i taket. Men jag har inga planer och inget som måste bli gjort. Förutom att jag borde ta tillfället i akt och vila nu när krabaten är hos dagmamman och då jag inte har studier.

Lite andas ner i magen. Lite stickande, lite pysslande om jag känner för det. Lite varva ner och planera roliga saker. Inte tänka på studier, praktiker, projekt och sådant. Bara vara.
Äta nåt som jag tycker att är gott. Äta något som jag tror att är hälsosamt. Öva "vinka vinka" med filuren och busa med honom tills han kiknar av skratt.

Jag måste erkänna att det är skönt just nu att ha krabaten i dagvård, för han är inne i en sån fas då "han ska bestämma" direkt från morgonen. Vilket innebär skrik och gråt redan innan frukost när jag säger att jag bestämmer om lampan är tänd eller släckt i köket och att jag MÅSTE ha nåt ljus på när jag kokar gröt. Jo jag anar att det ligger ett för kort morgonmys i sängen bakom hans beteende, han har alltid varit svårväckt, men då morgonmyset gick åt till att vråla åt pappa att släcka lampan i sovrummet så hann vi inte med det heller... (Lampan i vårt, min och sambons, sovrum alltså, där han tillbringar natten från ungefär midnatt och framåt, sovades mellan oss föräldrar, så när den lille filuren vill ha lite närhet ligger jag och kramar honom mot utkanten av sängen istället långa stunder, inte konstigt att jag har sjuka muskler förresten)

Matsläng

Ger mig själv en välförtjänt reprimand efter att jag frostat ur frysen idag och slängde nästan tre kassar med gamla grejjer.
Kött och fisk då främst. Uj.
Svinnet tycks bero på två saker:
-Jag borde verkligen bli bättre med datummärkande, så jag lätt kan ta från den äldsta ändan när jag dyker ner i frysen.
-Jag borde få till nån vettig sortering i dendär stora arkku-frysen (hjärnsläpp, vad heter det på mitt modersmål?), men hur gör man det? En pafflåda för köttet så att det hålls åtskilt från resten? Men då man har mycket, svamp, sylt och bär där försvinner till slut också pafflådan under allt annat. Har nån tips tas de tacksamt emot!

En ny fas

Jag anar att krabaten har en ny fas på kommande.
Förutom att nej:en blir allt envisare och han mer sällan tar till vrålgråten då han inte får som han vill utan allt oftare argumenterar (allt som oftast är det enda argumentet han kommer med "nej", men det verkar duga enligt honom), så har det plötsligt börjat komma frågor. Om allt.

Jag har sådär på förhand tänkt att dethär skulle vara en trevlig fas i livet. Att få förklara hur världen fungerar och på barnets egen begäran. Tänk, nu är han redo att lära sig och jag är redo att berätta! Jag skulle vara dendär mamman som faktiskt kan svara på (nästan) allt.
Men när frågornas natur är i stil med "mamma vad är det där?" pekandes på yoghurtburken (han vet mycket väl vad det är) vid frukostbordet när jag sitter och försöker hålla i filuren så han inte hoppar ur stolen, samtidigt som jag håller i filurens grötkopp så att han inte ska välta den, samtidigt som jag matar honom, äter frukost själv, häller mjölk åt krabaten och svär tyst över att jag inte hällde i kaffet åt mig själv innan jag lyfte upp de andra till bordet, så är självklara frågor som vad joggisburken är för nåt en aaaaning irriterande.

Filuren har också gått in i en ny fas.
Den heter ge-mamma-hjärtsnörp-fasen, eller titta-jag-kan-klättra-upp-på-tv-bordet-och-stå-och-klappa-på-tv:n-fasen, eller titta-det-brinner-i-spisen-det-ska-vi-peta-på!-fasen.

Det bästa på hela veckan

Den senaste veckan har varit tung. Sambon borta, standardbarnvakten borta och få dagar inbokade hos dagmamman, så det har varit mycket barntid och lite vuxentid för mig. Det bästa på hela veckan var nog att få hem sambon igår (jag funderade på alla ensamstående och på hur dom klarar vardagen utan att få fel i huvu). På sätt och vis är jag lika mycket med barnen ändå, men ansvaret är delat och så har jag ju någon annan än min navel att prata med på kvällen sen när barnen somnat. (Och någon annan får bära in veden, viktigt!)

De där kvällarna ser jag fram emot förresten, för jag har inte mycket egen tid på dagen nu mera. Storebor leker ofta lite för vilt med lillebror, han förstår inte hur stor skilland det ändå är i storlek och styrka mellan dem och vill lite demonstrera att han är större. Lillebrodern i fråga har börjat klättra. Igår stod han helt plötsligt uppe på tv-hyllan/bordet och klappade på tv:n. Man får ha ögon och öron öppna hela tiden för att ha koll på vad som pågår, ända tills dom somnat då alltså.

Förresten en fråga till er som är lite äldre. Ni vet när barnen somnat och du går in i rummet och tittar på dem och hör mjuka tunga andetag och ser rosiga kinder och så lugna och fridfulla ansikten och bara älskar och vill hålla om. Sådär tyst och lite på avstånd, så man inte väcker dem förstås. Slutar man någonsin med det?
Kan man gå in till sin finniga tonåring och ännu se samma sak?
Kan man gå in till sin skäggia småbarnsfar till son och ännu tycka likadant?
Eller slutar man med det? Och i så fall när? När dom börjar släpa hem flickvänner och man inte vet vem man kommer att titta på där i sängen? Eller när dom får egna barn och alltså nog är lite vuxna i alla fall?

Den flegmatiska slappisen

Talar helt om mig själv nu, kan inte kalla någondera barnet för slappisar utan att min näsa blir längre.
Om ni minns så var jag riktigt flitig i somras ute på stugan, jag fixade ett smart system som gjorde att jag kunde springa av och an och räkna 100-metrar. Det slutade fungera direkt vi var hemma igen.

Så nu har jag värk i axlarna, känner mig som en potatissäck och märker att det är en massa "orkar inte" och "måste jag springa efter honom nu igen?" och gillar det inte alls. Det är svårt att beskriva men det är som att jag inte har kontakt med min egen kropp, den sitter där och förflubbas medan min hjärna är överallt på en gång och undrar varför nu benen inte hänger med i samma takt. Känns både lite tråkigt och en aning obehagligt samtidigt. Det har som sagt inte så mycket att göra med vikt som med hur jag mår.

Men så har vi mina studier och veckorna då jag är ensam hemma med barnen och så ska jag hinna med det lilla hobbyprojektet också, så nu håller jag på att tänja på vardagen för att se om jag får in lite träning nånstans. Och jag tror att jag har en plan utarbetad. Om jag följer teorin "bättre att göra något litet än att göra inget alls", så kommer jag framöver satsa på följande:

Hemma med barnen: Träna en muskelgrupp en kvart varje kväll under Buu-klubben. Måndag rygg och axlar, tisdag mage, onsdag ben och rumpa, torsdag armar, fedag  och så vidare. Sådär att man just och just får upp värmen och känner sig lite små duktig.
Och de veckor sambon är hemma: Köra på nån kväll snabbt och smärtsamt (nåja, helst inte smärtsamt), men en kort halvtimmeslenk ute efter att filuren är nattad.

Och sen nästa vår när knattarna förhoppningsvis går 15 dagar/månad i dagvård (ja, förhoppningsvis, får återkomma till det när jag vet mera), så kanske jag skulle ha tid att gå till gymmet de lediga morgnarna.


Och för att fira min fina plan har jag nu ätit några chokobitar och tagit en panadol, så fort mensvärken går över ska jag städa huset och försöka luska ut exakt vad det är som luktar mögel under vår diskbänk. Blö.

Hårdvaluta

Mumintrollet må vara en del av det nationella arvet, en symbol för finlandssvenskhet och en japansk tv-serie, men här i hushållet är han hårdvaluta.

När en mamma som blivit trött då en filur med tansprickning vaknat och tjutit flera gånger de senaste nätterna och har en sjövild krabat inne som inte fått vara ute och motionera tillräckligt i busvädret, då köper hon sig tid i 25-minuters snuttar med hjälp av mumin.

Det är under mumin-tid som tvättmaskinen töms och laddas, som disken diskas, som roskisarna bärs ut och veden bärs in. Och som mamma förhioppningsvis hinner slå sig ner och vila lite också. Då man vet att minst ett av barnen är fullt koncentrerat och det andra som gärna är i närheten av det äldre hålls någorlunda i närheten.
Guld värt!

Chokobristen är nog värst

Klockan halv fem inatt efter att filuren tagit sig sin nattslurk tyckte min hjärna: Äh, sova är för mesar!
Så när jag väcktes av spark i sidan från krabaten tio över sex kändes det som som jag precis somnat. Vilket jag också hade gjort.

Mitt på förmiddagen när jag satt i skolbänken meddelade sambon att han får förlänga arbetspasset med en halv vecka till om han vill. Dit for de farsdagsplanerna (okej, de var inte så storslagna och går att sätta i verket nån helt annan gång).

Dessutom har jag PMS.

Och det finns ingen choklad hemma.

Nu borde jag egentligen dammsuga medan filuren tar sig en tupplur och krabaten är hos dagmamman, men istället ska jag försöka samla mig med hjälp av en kaffekopp och dagens tidning som ännu är oläst.
Som vanligt ordnar väl sig allt bara jag fått lite tid att smälta det. Det är bara kombinationen av en massa saker på en gång tillsammans med trötthet och chokobrist som gör mig stingslig. Så efter att jag sörplat mitt kaffe, hämtat Krabaten och köpt lite godis av nåt slag så kommer jag nog att ha gjort upp både plan b och plan c.

Att vara en tvååring

Dagen började bra.
Vi ritade farsdagskort. Fammo kom på besök och vi åt kvargbulle. Fammo for iväg och vi skulle gå ut en liten sväg på gården och springa av oss (alternativt sova, om man är en filur), innan lunch.

Någonstans körde det ihop sig, jag blev arg på krabaten som började läsa bok, på bok, på bok, då jag redan 20 minuter tidigare sagt att nu var det dags att gå ut, läs ut den lilla boken då, men sen kommer du och klär på dig. Till slut kom han, men då hade jag redan för bråttom (hade ju en helsvettig filur som redan varit påklädd i evigheter och började bli otålig) och klädde på i fel ordning.
Med följden att när vi kom ut skulle Krabaten inte ut. Så gick 20 minuter åt till att stå och ropa och gråta om vartannat på trappan. Jag försökte lirka (Nu får du en kram och sen går vi och kollar i postlådan!), grävde två spadtag i rabatten, försökte lirka igen (titta här är din egen spade kom och gräv med mig!), grävde igen, lirkade igen (där är din traktor, vill du köra lite med den idag?), inget fungerade.
Så till slut gjorde jag honom till viljes och vi gick in efter ett löjligt litet antal spadtag, och knappt hann jag klä av honom kläderna och sagt att nu går vi och äter lunch, så skulle han ut istället.

Sätt in ett mentalt AAAAARRGH! här.

Nån lunch blev det inte och inget ut igen heller, för när vi kom in ville han krama sitt gosedjur hellre än sin grymma mamma och somnade sedan så i sängen innan tårarna hunnit torka.

Jag undrar ibland om tvååringar är designade enbart för att göra en till en tålmodigare människa.
Eller om dom bara är designade för att höja ens tolerans för höga ljud, alternativt ge en tinnitus.

Nej.

Sådär ja, en timme kvar tills Krabaten kommer hem.
Nu borde jag med andra ord mata mellanmål i filuren, städa upp i köket (frukostskålarna står ännu kvar), gå ut och invänta storebror medan vi pynjar i trädgården.

Jag har redan haft tidig uppstigning, eller flera tidiga uppstigningar, (filuren har lite snuva och sover skruttigt) skickat iväg sambon på jobb för några dagar, studerat halva dagen, handlat mat, städat badrummet och bastun (vi har äntligen vedugnen på plats!). Jag får knappast diplom i hushållssysslor om jag fortsätter, men jag kan mycket väl få en trötthetsburnout.

Så för en gångs skull tänker jag göra som min hjärna säger åt mig, säga nej till alla borden och vila lite extra när jag kan.
Så istället ska jag mata mellanmål i filuren och gå och lägga mig med honom.
Sedan ikväll ska jag satsa på att bara vara med knattarna, leka och gå och bada tillsammans nu när badrummet är rent och kanske kanske sticka lite grann sen på kvällen.

Officiella utlåtanden

Läkarens utlåtande - Filuren kommer antagligen att tappa sin nagel, han hade nån slags infektion i fingret, men dom vill inte ge antibiotika i onödan, så vi ska tvätta fingret regelbundet och klämma ut sårvätska några gånger dagligen och se om det skulle bli bättre av sig själv. Stackarn.

Filmkritikerns utlåtande - Fyra humlor av fem möjliga för Skyfall! Bra actionrulle, fin intrig, lite nagelbitande emellanåt, bra skurk, men gå inte och se den om du väntar dig en klassisk Bond-film!
Ajjo, jag och sambon satt och lekte en liten lek i biomörkret. Produktplaceringsquizz. Den som hade bongat mest varumärken när filmen var slut vann. Det var inte svårt att komma upp till ett tiotal dolda reklamer.

Barnvaktens utlåtande - Det lär vara lugnare att vara barnvakt åt de andra tre barnbarnen på en gång än att vara barnvakt åt Krabaten ensam, han lär ha lite energi...

BB-kväll

De tråkiga nyheterna är att filurens nagel som hamnade i kläm under storebrors dörr inte är i bra skick, så vi får fara och visa upp mininageln för läkare i eftermiddag. Stackars liten, mammasamvetet sitter också i kläm, men jag tröstar mig med att han inte verkar ha överdrivet ont av det i alla fall. Sådär som en en bisats så är jag galet kär i joursjukvården här på orten när man får läkartid samma dag, visst är det lite köer ibland, men ingenting jämfört med joursjukvården i min hemkommun där man kunde, och kan, få vänta timtals trots att man meddelat på förhand.

De goda nyheterna är att läkarkollen är så tidigt på eftermiddagen att jag inte missar en kväll på egen hand med sambon. Han överraskade mig med en kväll med Bio och Barnvakt här tidigare i veckan :)
Precis vad jag behöver just nu!