Den senaste veckan har varit tung. Sambon borta, standardbarnvakten borta och få dagar inbokade hos dagmamman, så det har varit mycket barntid och lite vuxentid för mig. Det bästa på hela veckan var nog att få hem sambon igår (jag funderade på alla ensamstående och på hur dom klarar vardagen utan att få fel i huvu). På sätt och vis är jag lika mycket med barnen ändå, men ansvaret är delat och så har jag ju någon annan än min navel att prata med på kvällen sen när barnen somnat. (Och någon annan får bära in veden, viktigt!)
De där kvällarna ser jag fram emot förresten, för jag har inte mycket egen tid på dagen nu mera. Storebor leker ofta lite för vilt med lillebror, han förstår inte hur stor skilland det ändå är i storlek och styrka mellan dem och vill lite demonstrera att han är större. Lillebrodern i fråga har börjat klättra. Igår stod han helt plötsligt uppe på tv-hyllan/bordet och klappade på tv:n. Man får ha ögon och öron öppna hela tiden för att ha koll på vad som pågår, ända tills dom somnat då alltså.
Förresten en fråga till er som är lite äldre. Ni vet när barnen somnat och du går in i rummet och tittar på dem och hör mjuka tunga andetag och ser rosiga kinder och så lugna och fridfulla ansikten och bara älskar och vill hålla om. Sådär tyst och lite på avstånd, så man inte väcker dem förstås. Slutar man någonsin med det?
Kan man gå in till sin finniga tonåring och ännu se samma sak?
Kan man gå in till sin skäggia småbarnsfar till son och ännu tycka likadant?
Eller slutar man med det? Och i så fall när? När dom börjar släpa hem flickvänner och man inte vet vem man kommer att titta på där i sängen? Eller när dom får egna barn och alltså nog är lite vuxna i alla fall?
3 comments:
Oj, det var en svår fråga. Jag tycker nog känslan blivit annorlunda med åren. Man kanske inte smyger in till tonåringen eller äldre "barn", om nu inte för att kolla om de verkligen har kommit hem medan man själv sov. Och så tittar man in på morgonen/förmidagen/mitt på dagen osv, för att försöka få liv i dem, men då är man nog kanske mera irriterad än nånting annat.
Men sen när man får barnbarn, då är känslan precis densamma som när de egna var små!
Fast nån annan kan ha andra erfarenheter.
Maj
Jo jag liksom antar att man slutar sen när dom blir tonåringar och börjar ha ett eget liv, som man inte vill lägga sig i (inte så att dom märker det i alla fall ;) ).
Men just nu känns den tanken svindlande långt in i framtiden, då jag kan gå in och kika på sovanade småbarn varje kväll :)
Ja, man kan nog i smyg se på dem och älska vansinnigt även om de är "stora". <3
Post a Comment