Att vara en tvååring

Dagen började bra.
Vi ritade farsdagskort. Fammo kom på besök och vi åt kvargbulle. Fammo for iväg och vi skulle gå ut en liten sväg på gården och springa av oss (alternativt sova, om man är en filur), innan lunch.

Någonstans körde det ihop sig, jag blev arg på krabaten som började läsa bok, på bok, på bok, då jag redan 20 minuter tidigare sagt att nu var det dags att gå ut, läs ut den lilla boken då, men sen kommer du och klär på dig. Till slut kom han, men då hade jag redan för bråttom (hade ju en helsvettig filur som redan varit påklädd i evigheter och började bli otålig) och klädde på i fel ordning.
Med följden att när vi kom ut skulle Krabaten inte ut. Så gick 20 minuter åt till att stå och ropa och gråta om vartannat på trappan. Jag försökte lirka (Nu får du en kram och sen går vi och kollar i postlådan!), grävde två spadtag i rabatten, försökte lirka igen (titta här är din egen spade kom och gräv med mig!), grävde igen, lirkade igen (där är din traktor, vill du köra lite med den idag?), inget fungerade.
Så till slut gjorde jag honom till viljes och vi gick in efter ett löjligt litet antal spadtag, och knappt hann jag klä av honom kläderna och sagt att nu går vi och äter lunch, så skulle han ut istället.

Sätt in ett mentalt AAAAARRGH! här.

Nån lunch blev det inte och inget ut igen heller, för när vi kom in ville han krama sitt gosedjur hellre än sin grymma mamma och somnade sedan så i sängen innan tårarna hunnit torka.

Jag undrar ibland om tvååringar är designade enbart för att göra en till en tålmodigare människa.
Eller om dom bara är designade för att höja ens tolerans för höga ljud, alternativt ge en tinnitus.