Mild galenskap

Idag hade jag med mig filuren till skolan när jag var och studerade. Det är nog en himmelens tur att han är en glad och samarbetsvillig kille, så att jag har möjlighet att göra det. Visst är han snabb som en blixt ibland, men sorglös och glad.

En annan på kursen frågade hur jag orkar och hinner studera med två små hemma. Då visste hon inte ens att jag hade en sambo som jobbade borta.
Samma sak funderade mina kusiner när jag träffade dem senast. En av dem har också två småkillar. Har du börjat studera? Men hur går det till?

Ja en nypa galenskap kräver det nog. Och en del vuxentid som kunde gått till annat går nu till studierna. Men vet ni vad? Jag tycker att det är intressant det jag studerar och jag tycker om att studera att behärska något nytt. Och då blir studierna lite som en fristad för mig och inte alls som något jag känner att jag måste göra.
Ja, det finns deadlines att hålla, visst äter det tid i vardagspusslet och visst tar det tid av annat. Men jag tänker som så att så länge jag inte har för dåligt mammasamvete och tycker att jag ändå är tillräckligt med mina knattar och hinner avsätta tid och full uppmärksamhet åt dem varje dag också, så är det ok.
Sen kommer jag själv i lite senare hand och det känns också ok. Och de dagar det inte känns ok, så gör jag nåt åt det. Ser till att få lite tid att motionera och tänja axlarna eller ta en lång dusch då knattarna somnat eller äta nåt litet extra gott. Och det får så  lov att räcka!

Vill nån låna?

Jag tänkte hålla den snörvlande storebrodern lite lugn och stanna inne från morgonen då det var flera minusgrader ute så han helt säkert skulle vara frisk tills imorgon så han kan vara hos dagmamman då jag skall till skolan.

Lugn, pyttsan!
Innan klockan visade lunch var jag redo att sälja mina barn ett par gånger om.
Då hade jag redan bett krabaten ta det lite lugnare (och pussla/bygga tågbana/leka med småbilarna) minst tio gånger och gormat åt honom två gånger, första gången då han drog så hårt i sin lillebror att denna började gråta. Andra gången när han lindade garn runt halsen på sin lillebror. Tredje gången gormade jag inte, för då hade jag fullt upp med att trösta filuren som numera har en blå och jättestor fingertopp (den hamnade mellan tröskeln och dörren till storebrors rum och det var nog helt i misstag, men ändå).


Nej, förrsten, jag vill inte sälja dem. Men jag skulle kunna låna ut en i taget så jag hann njuta av att umgås med dem en och en. Och så skulle jag vilja att det inte skulle bli en sån tokvild stämning så fort båda är på golvet samtidigt. Och så skulle jag vilja att jag hade sett att storebor drog i lillebror innan lillebror började gråta, så jag hade kunnat säga till före. Och så skulle jag ha velat komma ihåg detdär garnnystanet som låg inom räckhåll innan de fick tag på det. Och så önskar jag att jag hade varit ett steg närmare så jag hade fått foten i dörrspringan då krabaten stängde dörren på filurens fingrar.

Men samtidigt så vet jag att jag gör precis som jag har bestämt mig för. Dom ska få leka och härja tillsammans ibland, det ska inte vara förbjudet hemma hos oss. Och när nån gråter så har säkert båda något att lära av situationen, speciellt om en vuxen är där och tröstar och förklarar vad som hände och vad som går att göra annorlunda nästa gång. Det är bara jag som borde vara lite tålmodigare.

Att gå i ide skulle ju inte vara en så dum idé

En alldeles underbar dag!
Bara en minusgrad och vit snö som gnistrar i solen.

Synd bara att dagen tog fel i kalendern, den skulle ju komma först om någon månad.

Okej, det är en fin dag idag också. Jag har bara en halvvänd rabatt där under snötäcket som gnager mitt samvete och så är jag lite trött för att jag redan nu på förhand försöker förskjuta dygnet för knattarna en aning (KAN vi inte stanna i sommartiden nu nångång?) och därmed sovit som en kratta inatt (sambon är på en veckas jobb, ja). Och för att krabaten har ett konstant snorhäng, så att jag inte iddes gå ut med honom nu på förmiddagen. Och huset ser ut som som en krigszon, men jag orkar inte ta tag i städa-med-barn-i-hasorna just nu.

Eller förresten, det orkar jag, jag bara inte vet hur. Så om ni har tips på hur man får ett litet barn motiverat att plocka upp sina saker från golvet, eller ens att inte sprida ut mera i snabbare takt än vad jag plockar, så får ni gärna hojta till!

Gissa vem

Som är överlycklig och pratar fort, fort så man snavar på stavelserna:

"Jag trodd det sku snöja fösst i helgen, men de snöja redan nu!"
"Så jag ha längtat efter snönnen!" (från vilken bok har han fått det?)
"De ha falli snö på buskana och snöa på vårt träd, det har snöat mycket nu!"

Snö-grammatiken är inte helt klar ännu, men ivern är desto större!

Gamle kalsong

Krabaten ser spöken i sitt rum. Sambon kör på taktiken att vara stor och stark och leta reda på alla spöken och skrämma bort dem, jag kör på taktiken att ge dem fåniga namn, Gurkmos och Gamle kalsong (om något har ett namn är det inte lika farligt) och försöker få honom att själv skrämma bort dem genom att be Gurkmos och Gamle kalsong att försvinna. Men ingendera taktiken verkar vara effektiv för redan innan klockan blivit midnatt har vi en orolig kille med oss i sängen.

Filuren har svårt att somna själv i egen säng och felet är helt och hållet mitt. Det har blivit så mycket ståhej nu när vi varit på resor och körövningar och hit och dit så flera gånger har han fått somna i min famn med fingrarna intrasslade i mitt hår och nu GÅR det inte att somna själv i egen säng längre. Och på sätt och vis är det så gosigt att han skulle få somna i min famn med fingrarna intrasslade i mitt hår varje kväll, men jag har ju en storebror att natta också, ska hinna studera på kvällarna och har axlar som snart går ur led av allt famliggande, så det är inget vinnande koncept i längden. Så igår satt jag på vår säng och sjöng gonattvisor för filuren i en timme. Emellanåt satt han och drog förstrött i täcket emellanåt stod han och svor och gormade åt mig (på bebisspråk) - Varför sitter du där borta? Mamma hiiit, jag vill ligga i din varma famn och känna på ditt hår! När han blev för upprörd lyfte jag upp honom, väntade tills han lugnat sig, kramade, sade godnatt och lade ner honom igen och till slut var han så trött att han inte blev arg och klev upp längre. Puh, nåja, nästa kväll igen.

Någon slags belöning fick jag för han skulle bara upp två gånger inatt och sov bra för sig själv däremellan. Krabaten däremot låg och sparkade mellan oss hela natten igen... Nej, jag hade liksom ingen dröm om att småbarnsåren skulle vara enkla, men just nu går nätterna ut på att försöka hålla båda barnen så tysta som möjligt så de inte väcker varandra och försöka sova fyra personen i vår säng med händer som domnar av att hålla om små kroppar så de inte faller över sängkanten. Den egna sömnen, ja den är inte mycket att skryta över.

Pampas i mitt hjärta

Tystnaden beror på att jag varit uppe på nordligare breddgrader och firat lite jämna år med släkten. Det börjar bli 3 (tre!) år sen jag har sett mina kusiner senast, kan inte fatta det, men jo, följaktligen har jag inte sett en hel del kusinbarn och så var det en massa småkusiner som aldrig träffats förr.

Börjar mitt i allt märka att jag inte är den yngsta generationen lägre. Och medan den yngsta generationen ökar i antal, minskar den äldre.
Samtidigt var jag och hälsade på den sista av min egen äldre generation, min mormor som just innan släktkalaset hamnat in på sjukhus, så hon missade hela grejjen. Hon börjar bli lite senil och har ett svagt hjärta, men att se då hon sken upp då vi dök in på besök och kände igen mig direkt gjorde mig så glad!

Ja, just nu har jag lite hemlängtan som ni märker. Jag skulle så gärna hälsa på min gamla mormor lite oftare, så länge jag hinner, och låta knattarna träffa sina småkusiner nångång emellanåt. Och känna mig hemma, hemma på ett sätt som jag bara gör när jag står med fötterna på den österbottniska platta jorden. Samtidigt som mina vidgade vyer säger mig att det är lite lantligt, lite småstadigt som vill vara storstadigt, lite gammaldags, men samtidigt som jag skäms för en del småsinthet som florerar där så älskar jag den och är stolt över den och vill ta den i försvar, lite som ett småsyskon som sjunger falskt på skolavslutningsfesten.

Jag tittade på alla de underbara små gamla gamla husen längs riksåttan när vi körde ner och ynkade över att de står där och förfaller sakta medan man bygger nya dussinhus inne på småtomter innanför stadsgränsen. Sådär på skämt sade vi att man kunde plocka ner ett av de små husen med fint spröjsade fönster och köra stockarna ner till södern och bygga upp det här igen. Om vi vinner på lotto nästa vecka vill säga. Men tanken finns kvar i mitt huvud. Om jag skulle kunna bo här, men i ett hus som kom från mina hemtrakter så skulle jag kanske... Tjaa, nej, hemlängtan skulle jag ha i alla fall nångång emellanåt. Men visst är tanken lockande ändå!

Bästa medicinen

En sovmorgon.
En bil som jag får bestämma över.
Ett par timmar i närmaste shoppingcenter.
En av Cafe Brahes meaglomaniska citronmarängkakor.
Ett par nya vinternilkkurin till reapris.

Sådär. Vidga vyerna och ge sig något onödigt gott, mera behövdes inte för att jag ska känna mig som ny igen!

En morgon

Tidig väckning då sambon ska på jobb, men inga problem, filuren har väckt mig med hand-i-ansiktet-metoden redan fem minuter tidigare Trots det försöker jag få honom att somna om så jag ska få vila lite till, men så vaknar krabaten och dit blåste lugnet iväg jag fräser åt krabaten helt i onödan och ångrar mig direkt, jag är bara trött, inget som ska gå ut över honom. Vi äter frukost. Jag skyndar på krabaten vid tandborstningen så han ska hinna med sin pappa i bilen till dagmamman, så inte jag behöver gå ut på en extra morgonpromenad i blåsten.

Så startar jag en tvättmaskin. Och en diskmaskin. Torkar upp efter frukosten. Sopar golvet rent från smulor medan filuren jagar sopborsten.
Slänger mig ner i fåtöljen framför datorn och pustar, funderar på hur många gånger jag blev väckt inatt, eller hur många timmar jag sovit, har tappat räkningen helt. Filuren kommer krypande mot mig och ynkar lite, jo jag vet att det börjar bli dags för en liten förmiddagslur.
Jag lyfter upp honom i famnen. Vi gosar, han petar på mitt hår, drar lite i mitt halsband, ställer sig upp i min famn och lutar sin panna mot min och håller i sig i min kind, inte så att det gör ont, utan bara för att känna att mamam är nära. När jag lägger ner honom på min arm och håller om honom sluter han nästan ögonen, så jag bär iväg honom till sängen och pajar honom till sömns.

Nu borde jag egentligen bita tag i studierna direkt, jag har en stor inlämningsuppgift som ska vara inne på söndag. Men istället sitter jag här och försöker få kontakt med min hjärna. Hallåå? Nej, den vill inte studera, den vill drömma om ett varmt madrasserat tyst rum där jag kan sova sova sova. Schemat för resten av dagen, resten av veckan, är fullt, men med lite tur ska jag hinna lägga mig ner en 20 minuter ens och vila idag. Eller, jag måste göra det, jag ska orka själv med båda barnen nästa natt. Så nu är det bara att prioritera - idag ska jag hinna med: studera, baka inför kalaset på lördag och vila. Inget annat. Eller, allt annat är bara bonus, men inget jag ska tänka på nu.
Sådär, en godisbit och så sätter jag igång.

Trafikpolis eller linjedomare

Det blev tyst här i veckoslutet då vi åkte ut till stugan och fixade undan några saker inför vintern. Staplade några kubik ved, krattade några kvadratmeter löv, lade nät runt några äppelträd, gjorde granrisbon åt en rodhodendron och en ros.

Nu är vi hemma igen och jag funderar seriöst på att byta yrke till de ovan nämnda.
Ni vet, jag hann precis börja jubla över att de kan göra saker tillsammans, så började syskonkärleken visa sig.
Den lille filuren visar kärlek till storebror genom att öppna munnen stort och smaka (tur att han inte har tänder ännu!), men å andra sidan visar han sin kärlek till allt genom att försöka tugga, kärleken till mamma, kärleken till leksaker och till alla små smulor på golvet, så det är inte så konstigt. Knepigt nog är det ofta så att storebror råkar hålla i just den godaste leksaken.

Storebror däremot har börjat visa kärlek genom att dänga till lillebror, med mjukisdjur tack och lov, men inet helt uppskattat.
Visst leker de i hop korta stunder, yr runt på golvet efter varandra (en del bus hör till) eller kan ha varsin leksak och sitta brevid varandra med dem.
Men däremellan är det mycket "nej tugga inte på storebror, titta här är din docka istället" och "jo, det är en leksakssåg, men du får inte såga på lillebror med den ändå!" och "nej vi härjar inte runt spisluckan, nu sitter vi ner och tar det lungt, titta vi läser en bok/städar/bygger pussel en stund".

Jag har ingen aning om hur länge det tar innan de lär sig att lugna ner sig själva emellanåt, men jag räknar med att få hålla på med mitt nya yrke i några år till ännu.

Rent teoretiskt

Nu är det så att jag har en kompis vars gubbe vill sälja träprodukter och repslöjd på en julmarknad nära dig. Och denhär kompisen funderar på att hoppa in på ett hörn och kanske sticka eller virka lite grejjer. Typ pannlappar och sånt. Säljer det? Eller borde hon sticka mera spännande grejjer, pulsvärmare och halsdukar i färgade mönster eller spetsmönster eller så?

Jag, ehm, min kompis alltså, undrar bara, sådär, om, i teorin...

(Jaja, jag har lite tid över och hjälper honom redan med reparbetena, jag kan nästan tänka mig att göra allt förutom raggsockor för de säljs redan i parti och minut där)

Fästing*§%##¤

Fula ord idag. Den lille filuren hade en liten fästing i nacken.
Han är förstås helt oskyldig, men modern och fadern som krattade löv respektive fällde skog i söndags får nog ta sig en funderare. Vi kollar ju krabaten efter utedagar, men inte dendär lilla som mest sitter i vagnen/åker bärsele när vi är ute.
Om insekteländet sedan krypit från våra kläder eller gömt sig och sedan tassat över till den lille i nattens mörker när vi delat säng är oklart, däremot misstänker jag att den funnits där under hans nackhår i över ett dygn vilket ökar risken för alla bakerier och sjukdomar.
Stackars liten. Och stackars mammahjärtat som kommer att gå på nålar några dagar nu. Fästingburen sjukdom är en present man inte vill ge sitt lilla barn.

Vad gjorde du med älgen på hälgen?

Nåja, så mycket gjorde vi inte med den. Det var snarare den som tog vår gräsliga fotbollsplan i besittning och käkade på krikonträden.

Bildkvaliteten är som den är med nokia genom fönsterruta. Fjolårskalv, tjur troligtvis, och inte det minsta rädd, vi promenerade förbi 15 meter längre bort och den bara kikade lite nyfiket.

Så funderade jag på att ta en fotoserie med temat "ränder", men gav upp efter första fotot på grund av bildkvaliteten.

Men trots yllesockorna fick jag värsta frossan och nästäppan igår kväll. Sådär bara, ena stunden var jag frisk och nästa var jag dunderförkyld. Eller så var det så att jag äntligen satte mig ner i soffan och gav mig tid att känna efter.
Så nu ska jag fatta dagens svåra beslut. Gå ut till parken med knattarna och frysa och snörvla eller bli inne och se på medan de sakta river huset? Lugna lekar verkar liksom inte finnas på alternativslistan för dehär två!

Sovmorgon och bönesjalar

Ojojoj, tänk lyckan att bli väckt av en liten kladdig hand rakt i ansiktet, titta upp och inse att klockan är sju (nästan iaf). Inte sex, inte halv sex, utan sju! Dendär extra morgontimmen gör underverk.
Och ännu är jag trött trött trött, den senaste månadens, nej förresten, månadernas, nattliga aktivitet har satt en sömnskuld som heter duga i mitt system.
Inatt har jag förvisso sovit med ett barn på var sida om mig de flesta av nattens timmar och att köpa en 180 cm bred säng börjar kännas som en bättre lösning för oss än att tvinga krabat och filur att sova på sina egna tänkta platser.

Över till något helt annat.
I mina sökanden på nätet efter spännande idéer och stickmönster, så har jag vid ett par tillfällen snubblat över så kallade Prayer Shawls. Oftast simpla små mönster som inte fått det att spritta till i min sticknerv. Namnet och utseendet har fått mig att associera till strängt kristna sparsmakade samhällen i den amerikanska mellanvästern där kvinnorna behövt nåt snabbstickat att dra över axlarna då de, innan soluppgången på söndagarna, i tystnad blivit ledsagade av sina äkta män till den dragiga lilla kyrkan. Jag låter fördomarna florera fritt, som ni märker.

Av nån orsak jag inte längre minns tog jag nyligen reda på lite mera om saken och såhär ligger det till:
Det ÄR amerikanska kyrkliga kvinnogrupper som ligger bakom den moderna bönesjalen, men sedan får nog mina fördomar ge vika.
En bönesjal (eller comfort shawl, eller friendship shawl) är en gåva som du stickar till någon i nöd och behov av stöd, det kan vara sjukdom, svåra livssituationer, stressiga perioder. Tanken är att du stickar in en massa varma tankar, lyckönskningar och tröst i maskorna. (Jag hoppar över en massa religiöst och spirituellt flum här nu och skriver om saken så som jag väljer att tolka den)
Erhållaren får sedan en gåva som värmer i dubbel bemärkelse, får du en bönesjal vet du också att någon har tänkt mycket på dig, eller ber för dig och önskar att allt ska ordna sig för dig. Orsaken till att de är enkla och lättstickade är inte att de ska se simpla ut, utan att stickaren ska kunna koncentrera sig på välgångsönskningar istället för svåra mönster. En annan orsak är ju att den ska kunna stickas rätt snabbt och ges så länge den som ska få den är i behov av den.
I övrigt kan de se ut hur som helst, orginalet har väl varit rakt stickat, men trekantssjalar, halvcirklar och fyrkanter i vilka färger som helst, inte bara grått.

Tala om att få sina fördomar ställda på huvudet. (Fast jag lär inte vara den enda med den uppfattningen att det är nåot som ska användas typ i kyrkan, åtminstone enligt min googling)
Med andra ord, nu är det bara att vänta snällt på att nån bekant går och bryter benet eller blir kickad från jobbet, så att jag får en orsak att sticka en.
Eller är någon i behov av en? Säg bara till!

Studieliv

För den som ville veta vad som hände med mina studier som jag inledde nu på hösten så kan jag ge lugnande besked - Jag lever ett rafflande vilt studieliv just nu.

Låt så vara att jag slapp alla språk- och datakunskapsföreläsningar så fort jag viskat de hemliga lösenorden "ÅboAkademi" och "Magister", men jag har ju loggat in mig på extranätet ett par gånger i veckan för att se vad som händer.
Och nu, just idag medan krabaten är på dagvård och så fort filuren somnat, ska jag sätta tänderna i min första inlämningsuppgift.
För att riktigt fira lagade jag till och med äkta studiemat idag:

Snabbnudlar med en tomat och lite fetaost med ett vitaminpiller.

Ah, nostalgi! Det här levde jag mer aller mindre på första hösten som studerande. Minus fetaosten, det gav man sig inte råd till och så var det nog vanlig multivitamin, inte sån för gravida och ammande. Och så ingick det en del lunchrestaurngs-bröd som man norpat med sig vid lunchen och minst en kvälls rejält alkoholintag varje vecka också om jag minns rätt... Men nästan samma!

Men nu är det lugnt i vagnen så nu ska jag ge mina synpunkter på marknadsföring!

Full fart framåt

Det har varit några fullpackade dagar, mosterbesök, ut till stugan, planera och skicka inbjudningskort till ett släktkalas och så hade vi åttamånaderskoll för filuren idag. I mitt stilla sinne funderar jag på jag ska hinna/orka sen när jag börjar studera mera ännu till. Huvaligen!

Hursomhelst, filuren är så när som på några millimeter samma format som krabaten vid samma ålder med följden att han nu är på -2 kurvan gällande längden och ska på en extra koll innan ettårskollen.
Samma visa igen konstaterar jag, med tanke på att han mätts av fyra olika rådgivningssköterskor de fem senaste gångerna vi varit på rådgivningsbesök. Alla mäter olika och alla ororar sig olika mycket.
Jag tar det lugnt, han äter som en häst, men är aktiv som fyra, så en del ska väl brännas upp. Senaste tricket är att flytta på fötterna medan man står och håller i sig, han går med stöd redan vid åtta månader, han skulle gärna få spara det en månad minst!
Det enda jag tänkt på att göra själv är att ösa på med mera ersättning, för jag vet att jag börjar ha lite skralt med mjölk när dagsamningarna minskat till fyra (eller tre om han vägrar emellanåt) och det kan ju påverka en aning förstås.

Liten och tandlös, men glad!