Vill nån låna?

Jag tänkte hålla den snörvlande storebrodern lite lugn och stanna inne från morgonen då det var flera minusgrader ute så han helt säkert skulle vara frisk tills imorgon så han kan vara hos dagmamman då jag skall till skolan.

Lugn, pyttsan!
Innan klockan visade lunch var jag redo att sälja mina barn ett par gånger om.
Då hade jag redan bett krabaten ta det lite lugnare (och pussla/bygga tågbana/leka med småbilarna) minst tio gånger och gormat åt honom två gånger, första gången då han drog så hårt i sin lillebror att denna började gråta. Andra gången när han lindade garn runt halsen på sin lillebror. Tredje gången gormade jag inte, för då hade jag fullt upp med att trösta filuren som numera har en blå och jättestor fingertopp (den hamnade mellan tröskeln och dörren till storebrors rum och det var nog helt i misstag, men ändå).


Nej, förrsten, jag vill inte sälja dem. Men jag skulle kunna låna ut en i taget så jag hann njuta av att umgås med dem en och en. Och så skulle jag vilja att det inte skulle bli en sån tokvild stämning så fort båda är på golvet samtidigt. Och så skulle jag vilja att jag hade sett att storebor drog i lillebror innan lillebror började gråta, så jag hade kunnat säga till före. Och så skulle jag ha velat komma ihåg detdär garnnystanet som låg inom räckhåll innan de fick tag på det. Och så önskar jag att jag hade varit ett steg närmare så jag hade fått foten i dörrspringan då krabaten stängde dörren på filurens fingrar.

Men samtidigt så vet jag att jag gör precis som jag har bestämt mig för. Dom ska få leka och härja tillsammans ibland, det ska inte vara förbjudet hemma hos oss. Och när nån gråter så har säkert båda något att lära av situationen, speciellt om en vuxen är där och tröstar och förklarar vad som hände och vad som går att göra annorlunda nästa gång. Det är bara jag som borde vara lite tålmodigare.