Tystnaden beror på att jag varit uppe på nordligare breddgrader och firat lite jämna år med släkten. Det börjar bli 3 (tre!) år sen jag har sett mina kusiner senast, kan inte fatta det, men jo, följaktligen har jag inte sett en hel del kusinbarn och så var det en massa småkusiner som aldrig träffats förr.
Börjar mitt i allt märka att jag inte är den yngsta generationen lägre. Och medan den yngsta generationen ökar i antal, minskar den äldre.
Samtidigt var jag och hälsade på den sista av min egen äldre generation, min mormor som just innan släktkalaset hamnat in på sjukhus, så hon missade hela grejjen. Hon börjar bli lite senil och har ett svagt hjärta, men att se då hon sken upp då vi dök in på besök och kände igen mig direkt gjorde mig så glad!
Ja, just nu har jag lite hemlängtan som ni märker. Jag skulle så gärna hälsa på min gamla mormor lite oftare, så länge jag hinner, och låta knattarna träffa sina småkusiner nångång emellanåt. Och känna mig hemma, hemma på ett sätt som jag bara gör när jag står med fötterna på den österbottniska platta jorden. Samtidigt som mina vidgade vyer säger mig att det är lite lantligt, lite småstadigt som vill vara storstadigt, lite gammaldags, men samtidigt som jag skäms för en del småsinthet som florerar där så älskar jag den och är stolt över den och vill ta den i försvar, lite som ett småsyskon som sjunger falskt på skolavslutningsfesten.
Jag tittade på alla de underbara små gamla gamla husen längs riksåttan när vi körde ner och ynkade över att de står där och förfaller sakta medan man bygger nya dussinhus inne på småtomter innanför stadsgränsen. Sådär på skämt sade vi att man kunde plocka ner ett av de små husen med fint spröjsade fönster och köra stockarna ner till södern och bygga upp det här igen. Om vi vinner på lotto nästa vecka vill säga. Men tanken finns kvar i mitt huvud. Om jag skulle kunna bo här, men i ett hus som kom från mina hemtrakter så skulle jag kanske... Tjaa, nej, hemlängtan skulle jag ha i alla fall nångång emellanåt. Men visst är tanken lockande ändå!
3 comments:
Kära kusin!
Jag satt igår och funderade på hur släktkaffen alltid gör att jag känner att jag inte hann tala med nån alls. Särskilt min småbarnsmammahjärna som inte kan multitaska på det mentala planet, har svårt att plocka in fler dialoger än en i en brusig miljö..
Jag kanske förstår din saknad, trots att jag känner samma sak när jag befinner mig i en stad.. ja Vasa duger också. "Jag skulle gärna bo här och slippa stressa för att det är minusgrader och jag har sommmardäck, men hey, whatever, jag har inte råd med bensin anyway.."
Det skulle absolut vara trevligt att kunna se er oftare. Men vad vet man.. i framtiden kanske!
KRAM
Tja, inte hann jag hellr prata med alla och jag tror inte ens att det har att göra med mammahjärnan, det är nog bara det att vi börjar bli så många :)
Ja och ses oftare ja, det borde man göra, men 350 km med två barn i bilen och en som ska på kisipaus nu och då, det är liksom en halv dags projekt helt plötsligt. Men jag slår en pling nån dag och så tar vi det telefonledes!
Kram på dig och gos på lillklimpen din!
Post a Comment