Blomsterbud?

Uh, jag tänkte på något vis att vi skulle ha en lugn normal dag idag jag och krabaten, men...

Jo det började lugnt, jag och snuviga krabaten som smörade ner sitt hår vid frukostbordet tog en dubbeldusch. Sen skulle jag börja med det vanliga plockandet då sambon fick tekniska problem med sin dator och jag rusade till undsättning. För att bidra med något under tiden började sambon plocka ljusserien ur granen (jag krafsade bort allt annat i julpyntsväg redan igår), lämnade den på kanten till mitt skrivbord, med följden att det inte tog mer än en minut innan sonen hade ner ljusen med en krasch.
Medan jag försökte sopa bar sambon ut granen, utan att ta loss den ur foten och så hade vi vatten, glasbitar och granbarr på parketten. I samma kalas passade ena foten från fåtöljen att lossna, så den stod och vickade i mitten av allt.
Sambons egentliga datorproblem kvarstår, det räckte med en tillfällig lösning för stunden och julgranslamporna måste bytas med tång på grund av glassplittret, förmiddagsplocket är ogjort och jag vet inte hur många sammandragningar jag hann med.

Men, allt går att städa undan! Parketten är sopad, torkad och dammsugad, det gick inte sönder fler julgranslampor än att vi borde ha reserver och vi hoppar över förmiddagsutomhusandet i regnet och halkan med den snuviga avkomman.
Och det bästa av allt: Granen är borta! Och när granen var ute hade jag gett mig själv lov att utöka krukväxtparken igen!
Så kära männiksor med gröna fingrar: Lämplig krukväxt för ampel i västerfönster, lättskött och ska tåla värme på sommaren?

Annars blir det kort och gott en murgröna från Ikea.

Dammigt på hjärnkontoret

Jag har saknat mina nycklar i några dagar nu, med ett vagt minne av jag senast sett dem då de stuckit upp ur nåt stövelskaft eller nån väska i tamburen. Idag kom sambon hem med nycklarna i handen efter att ha fört sonen till dagmamman. Det var tydligen ur krabatens dagisväska jag sett dem kurkka ut senast. Kröhöm.

Jag är trött på julpyntet i huset och skulle helst städa undan allt allt allt och lyfta in en tulpanbukett istället, men istället sitter jag och googlar barnvagnar (vi var och tittade på en Teutonia igår, men lite väl dyr med tanke på att den var 6 år gammal, tog för länge att plocka isär till bil-size och hade oreglerbart handtag), skötbord att sätta tvärs över sängen (och fundera om det är jobbigt att hastigt spika ihop ett litet sånt själv?) samt sortera barnkläder, både större och mindre, och planera barnhörnan i sovrummet.

Och denna plötsliga löjligt överdrivna hunger. Jag åt frukost halv åtta, sedan dess har jag redan två gånger öppnat kylskåpet och undrat om det inte är dags för en liten munsbit nu?
Choko skulle jag kunna klämma in kilovis, men har jag orkat vara duktig såhär långt så ska jag orka de sista fnuttiga veckorna, anamma och prkl!

Uj, nej nu ska jag ta och damma av lite på hjärnkontoret och sen damma ut julen ur huset och vila lite extra. Barnlediga dagar bör tas tillvara!

Strategiska insatser

De strategiska måtten för tvååringen är 84 cm och 11,1 kg, han pratar mycket bra för sin ålder (nåja, är man härmapa så lär man sig) och fick beröm för sina fina ärrrrr och imponerade genom att rita en sol och kalla en fisk för abborre.
Längden är helt inom det normala nu, medan vikten ännu är i lägre kanten. Men då vi snackar en kille som äter mycket och allt (och då menar jag allt (förutom brysselkål)), han tycker till och med om bubblevatten (vischyvatten), svamp och toast skagen, så är vikten inget jag tänker haka upp mig på. Det enda som brister lite är koncentrationen vid matbordet, man kastar in så länge man är hungrig, sen börjar man fundera på tavlorna/leksakerna/whatever och får hjälp med de sista skedarna.

Det som jag själv funderade lite över är hans totala brist på att stanna nära mamma, han rusar iväg i 110 km i timmen hur långt som helst, utan att bry sig eller lyssna. Inte så mycket att göra åt i dethär skedet ännu annat än att påminna och hålla i.
Och hans sätt att peta på precis allt. Ofta hårdhänt. Ni vet, just såna barn som jag själv avskydde att leka med som liten (jag var noooga med mina grejjer). Såna som har sönder saker och sedan bara säger åhå! och fortsätter med att demolera nästa sak. Inte så mycket att göra åt det heller ännu. Det enda jag vet är att jag INTE vill bli en såndär erbarmlig förälder som ser sitt barn förstöra saker och själv reagerar med "åhå!" eller "voivoi, sånt händer", utan jag fortsätter envist med att övervaka och försöka förutsäga. "Inte peta på den, den kan gå sönder" och "försiktigt, håll i den försiktigt" och "inte kasta saker" och förstör man så är man faktiskt utan sedan.

Nåja för att fira de strategiska måtten har jag just gjort den strateigska insatsen att jag städat igenom hela krabagtens klädskåp och lagt undan det urväxta. Sen på eftermiddagen blir det strategisk tour de Loppis här i trakterna för att fylla på luckorna som uppstod.
Okej, tour de Loppis är inte strategiskt, det är bara kul!

Skönaste dagen

Sovmorgon.
Underbaraste vintervädret.
Pulkalekar med krabaten.
God mat.
Sitta i soffan och sticka.
Kvällspromenad.
Dricka varm kakao för första gången med den stora tvååringen ("mera sjoklaaaa" var utlåtandet av domarkåren).
Mysa framför brasan/tv:n.
Avocadosmörgås.

Enda nackdelen med utelekar och promenader är en lätt smärtande rygg och det att det räcker med att jag kliver upp från stolen för att få sammandragningar. Inte sjuka eller förebådande på nåt vis, bara lätt irriterande när magen klämmer på.

Nu ska jag ta en titt på min gamla byrå som vi fick med oss hem idag, kullagren i ett par lådor är söndriga. Den går att använda och man kan dra ut lådorna, men det är lite otrevligt att emellanåt hitta små oljiga kulor i och runt den möbel man hade tänkt förvara bebiskläder i.

Smidig som ett...

Morgonen inleddes sådär bitterljuvt.
Jag hade missat några timmar sömn på natten och medan resten av familjen (läs:barnet) för en gångs skull hade tagit sovmorgon var jag vaken och tassade upp lite före åtta för att knäppa på kaffet.

Kaffekokarn på, gäspa, men, men, det är ju vitt ute! Och mera kommer det!
Efter att ha dubbelcheckat i två fönster (det första kan ju ha fel!) och kollat att det var minusgrader dessutom så snön var inte på väg bort den närmaste timmen heller, skulle jag plocka fram frukosten, öppnade kylskåpsdörren och höll på att få hela kylskåpet över mig.

Tack och lov räckte det med ett gäng syltburkar, fatet med den sista tårtbiten och ett glas med ett par äggulor från översta hyllplanet, men attans att jag fick hicka! Jag ropade högt på sambon, som om ett antal syltburkar, ett sprucket glas med äggula och ett överraskat tjut inte är tillräckligt för att väcka de döda. När han kom in i köket stod jag där och höll emot det lutande kylskåpet i Pisa och vågade inte röra mig ur fläcken för att inte halka eller kliva på glas. Jag drar en slöja över hur vi baxade kylskåpet på plats, fick röran upptorkad och vilka köksremonter som antagligen borde göras.

Morgonen avslutades lika bitterljuvt. Jag var lycklig över att jag inte, mitt i chocken, hade klämt ut bebisen på köksgolvet, samtidigt som mina nerver tyckte att frukostkaffet just då kändes lite lamt och lämnade övrigt att önska, som om det hade behövt sällskap av en stadig whisky.
Sen klädde vi på oss och gick ut i snön i flera timmar!

Little big man

Jag är säker på att det inte ännu gått två år sen den kvällen jag låg på sjukhuset och höll krabaten i min famn för första gången, men kalendern korrigerar mig i mina tankar och säger att killen som springer och klättrar och "vill" och babblar i långa meningar och sover när det passar honom minsann inte är en liten bebis längre.

Han har sin mjuka runda bebismage kvar, men benen är långa och smala med knotiga pojkknän.
Han har runda goda kinder, fast ögonen ibland gnistrar av egen vilja och envishet.
Han har sin egen bästa vän hos dagmamman och ett roligt liv som jag inte vet något om, ändå sover han bättre när han fått vara bara hemma och ta det lugnt med oss några dagar.
Ibland får jag höra "sluta skrika" och "tyyyyst" när jag försöker komma med förslag, andra gånger får jag en spontan kram i förbifarten och ibland kryper han upp i famnen bara för att vara nära.

Inte undra på att det är ett par knepiga år i livet som ligger framför honom, när man är så liten och ändå så stor.

Grattis min älskade tvååring!

Pyjamasbarnet

Slappben och spänstmage

Mina ben är lite sladdriga. Mjuka så att de ger efter för så små saker som blodådror, pöh!
Idag, efter konsultation med rådgivningen, blev det shoppat ett par stödstrumpor. Som om det inte skulle räcka med 80-åriga gubbar som swischar förbi mig på hjulsparkar i halkan för att få mig att känna mig tantig!

Däremot var hon imponerad av min goda kondition, mitt låga blodtryck (112/70), min vikt och min livmoder. Inte nu för att den är något jag går runt och är stolt över till vardags, men om nåt ställe på kroppen inte är slappt så är det den. Med tanke på att det är andra barnet på relativt kort tid så brukar de flesta livmödrar (-modrar?) mjukna och växa till sig lite, men tydligen inte min. Hon konstaterade att den verkade ovanligt spänstig och nåt extra utrymme har filuren nog inte, men den har så att det räcker till.
Och så uppvägde det ju mina bens tantiga situation!

E rädd

Som sonen skulle uttrycka det.

Vad jag är rädd för?
Jo såhär är det: Just nu är jag mitt inne i värsta hormon-knarkandet. Visst har jag en höft som trilskas både dag och natt, dagar då jag är tröttare än tröttast, stunder då magen är mest i vägen, stunder då jag oroar mig, tillfällen då jag känner mig som en dålig mamma och har tålamod som en krutdurk, men på det stora hela är jag lycklig. Jag får mera gjort än på länge, jag gör upp planer för framtiden, jag fixar för livet på fyra, jag är mer klarsynt och realistiskare än på länge. Känner mig som jag vill känna mig.

Och det skrämmer mig.
För om jag känner mig "som vanligt" nu när jag är hormonhög, hur snabbt och djupt kan det då inte rasa igen när det gått några dagar/veckor efter att filuren anlänt och abstinensen kommer?

Jag vet inte om det är rätt metod, det kan hända att det kommer och biter mig i min egen ändalykt och gör måendet bara värre sedan, men just nu försöker jag göra upp planer som jag inte kan smita ifrån sedan efteråt. Inget stort, men enkla fasta tider och ritualer att hålla fast vid när det börjar kännas motigt.

De första veckorna ska jag bara ta det lugnt, jag minns i vilket skick kroppen var efter att jag fått krabaten, men sen när de rent fysiska hindren inte finns kvar... Har jag planerat in att en gång i veckan: gå på familjecafé med båda avkommorna, gå på jumppa med krabaten, ta en barnfri kvällspromenad, barnvaktsstund med farmor så att jag skulle komma mig att träna mina axlar osv. Småsaker, men som ändå måste planeras in tillsammans med nån annan, så jag inte kan hitta på ursäkter för mig själv sedan.

Jag hoppas att det fungerar! Eller att jag har så fullt upp att jag inte hinner känna efter hur jag mår förrän hormonerna är normala igen!

Barnmisshandel

Är det så det kallas när barnet kravlar upp i föräldrarnas säng före sju på morgonen, bökar runt och skallar sin mamma så att hon nu har ett prydligt blåmärke vid ögonbrynet?

Å andra sidan förstår jag hans iställning till sin mamma. Inatt bar jag honom nämligen tillbaka till egen säng vid två tillfällen. Vid första tillfället somnade han om för ett par timmar. Vid andra tillfället tog det en timme, några vändor av och an och lite envishet tills han somnade i vår säng innan han forslades tillbaka till sin egen, men sen sov han som sagt till morgonen för sig själv. Han skulle förstås ha fått sova dendär sista halvtimmen innan väckarklockan pinglade på egen hand också istället för att komma och skalla mig, men man ska väl vara nöjd över de små sakerna!

En annan sak att vara nöjd över är att han sovit flera hela nätter i sin egen säng över julledigheten så jag ska på riktigt inte klaga! Flera nätter egen hel sömn, det kommer inte att komma på två år igen det!
Och så bevisar det att han visst KAN sova för sig själv, bara det passar honom, vilket får mig mera envis nattetid. Muahahaha! *insert evil mom-skratt här*

2012

Såhär en evighet efter alla andra vill jag bara konstatera att nyårsafton kom och gick, en av de "pakkohelger" på året som jag trivs allra sämst med eftersom man BORDE fira på nåt jättespeciellt sätt. Vi firade som vanligt, åt mat, eldade ett par sprakastickor med krabaten, tittade på grevinnan och betjänten, spelade sällskapsspel, stöpte nyårslyckor och skålade! Och helt personligen väntade jag på 12-slaget så att jag skulle få gå och sova...
Och jo, menyn var lyckad, efterrätten blev sist och slutligen hemgjord glass, jättegott, måste göras om snart!

Idag håller jag på med en massa andra nyårsritualer:
-Riva alla äldre-än-fem-år-gamla viktiga papper
-Fylla i den nya familjekalendern
-Lägga upp nån slags plan för året. Jo jag blir hemma, men lite koll på vad vi tänkt och funderat är ju inte illa!

Och den nyaste av alla traditioner:
-Planera födelsedagskalas till slutet av veckan. Krabaten blir 2 år gammal, så nåt jättekompiskalas blir det inte, jag tar mig till och med friheten att själv bestämma vad som ska ätas i kakväg, men det skadar ju inte att handla och baka lite på förhand heller!

OM jag skulle avgett nåt nyårslöfte så skulle det ha varit något i stil med att koncentrera mig mera på mig själv och vad jag vill och hur jag mår.
Det låter egoistiskt, men med två små i huset tror jag att man faktiskt kan behöva påminna sig om det mer än en gång per dag!