Smidig som ett...

Morgonen inleddes sådär bitterljuvt.
Jag hade missat några timmar sömn på natten och medan resten av familjen (läs:barnet) för en gångs skull hade tagit sovmorgon var jag vaken och tassade upp lite före åtta för att knäppa på kaffet.

Kaffekokarn på, gäspa, men, men, det är ju vitt ute! Och mera kommer det!
Efter att ha dubbelcheckat i två fönster (det första kan ju ha fel!) och kollat att det var minusgrader dessutom så snön var inte på väg bort den närmaste timmen heller, skulle jag plocka fram frukosten, öppnade kylskåpsdörren och höll på att få hela kylskåpet över mig.

Tack och lov räckte det med ett gäng syltburkar, fatet med den sista tårtbiten och ett glas med ett par äggulor från översta hyllplanet, men attans att jag fick hicka! Jag ropade högt på sambon, som om ett antal syltburkar, ett sprucket glas med äggula och ett överraskat tjut inte är tillräckligt för att väcka de döda. När han kom in i köket stod jag där och höll emot det lutande kylskåpet i Pisa och vågade inte röra mig ur fläcken för att inte halka eller kliva på glas. Jag drar en slöja över hur vi baxade kylskåpet på plats, fick röran upptorkad och vilka köksremonter som antagligen borde göras.

Morgonen avslutades lika bitterljuvt. Jag var lycklig över att jag inte, mitt i chocken, hade klämt ut bebisen på köksgolvet, samtidigt som mina nerver tyckte att frukostkaffet just då kändes lite lamt och lämnade övrigt att önska, som om det hade behövt sällskap av en stadig whisky.
Sen klädde vi på oss och gick ut i snön i flera timmar!