Little big man

Jag är säker på att det inte ännu gått två år sen den kvällen jag låg på sjukhuset och höll krabaten i min famn för första gången, men kalendern korrigerar mig i mina tankar och säger att killen som springer och klättrar och "vill" och babblar i långa meningar och sover när det passar honom minsann inte är en liten bebis längre.

Han har sin mjuka runda bebismage kvar, men benen är långa och smala med knotiga pojkknän.
Han har runda goda kinder, fast ögonen ibland gnistrar av egen vilja och envishet.
Han har sin egen bästa vän hos dagmamman och ett roligt liv som jag inte vet något om, ändå sover han bättre när han fått vara bara hemma och ta det lugnt med oss några dagar.
Ibland får jag höra "sluta skrika" och "tyyyyst" när jag försöker komma med förslag, andra gånger får jag en spontan kram i förbifarten och ibland kryper han upp i famnen bara för att vara nära.

Inte undra på att det är ett par knepiga år i livet som ligger framför honom, när man är så liten och ändå så stor.

Grattis min älskade tvååring!

Pyjamasbarnet