E rädd

Som sonen skulle uttrycka det.

Vad jag är rädd för?
Jo såhär är det: Just nu är jag mitt inne i värsta hormon-knarkandet. Visst har jag en höft som trilskas både dag och natt, dagar då jag är tröttare än tröttast, stunder då magen är mest i vägen, stunder då jag oroar mig, tillfällen då jag känner mig som en dålig mamma och har tålamod som en krutdurk, men på det stora hela är jag lycklig. Jag får mera gjort än på länge, jag gör upp planer för framtiden, jag fixar för livet på fyra, jag är mer klarsynt och realistiskare än på länge. Känner mig som jag vill känna mig.

Och det skrämmer mig.
För om jag känner mig "som vanligt" nu när jag är hormonhög, hur snabbt och djupt kan det då inte rasa igen när det gått några dagar/veckor efter att filuren anlänt och abstinensen kommer?

Jag vet inte om det är rätt metod, det kan hända att det kommer och biter mig i min egen ändalykt och gör måendet bara värre sedan, men just nu försöker jag göra upp planer som jag inte kan smita ifrån sedan efteråt. Inget stort, men enkla fasta tider och ritualer att hålla fast vid när det börjar kännas motigt.

De första veckorna ska jag bara ta det lugnt, jag minns i vilket skick kroppen var efter att jag fått krabaten, men sen när de rent fysiska hindren inte finns kvar... Har jag planerat in att en gång i veckan: gå på familjecafé med båda avkommorna, gå på jumppa med krabaten, ta en barnfri kvällspromenad, barnvaktsstund med farmor så att jag skulle komma mig att träna mina axlar osv. Småsaker, men som ändå måste planeras in tillsammans med nån annan, så jag inte kan hitta på ursäkter för mig själv sedan.

Jag hoppas att det fungerar! Eller att jag har så fullt upp att jag inte hinner känna efter hur jag mår förrän hormonerna är normala igen!