Vårsymptom

Jag hinner inte liksom med just nu märker jag.
Det känns som att jag väntat och väntat på startskottet - vårens ankomst, skolavslutning, körfest, sommarjobb, trädgårdspynj, att snön ska smälta på nya tomten - antagligen inget och allt på en gång, så länge nu. Och sett fram emot allt och förberett mig och nu, nu när det börjar hända saker, nu hänger jag inte alls med.
Datumen avlöser varandra i en hisnande takt och jag hänger hopplöst efter. Det känns som att jag har ork att köra för fullt en dag i veckan och då hinner jag mest bara reda upp efter allt som jag inte fått gjort under de andra dagarna då jag bara gått på halvfart, istället för att njuta av intressen och nöjen när jag har inspiration.
Kanske blir det en ond cirkel av att ägna pigga dagar till tråkiga sysslor och göromål. Kanske man borde göra dedär inspirerande sakerna då man har energi, så att man med de trevliga sakerna i minnet orkar göra allt det andra av bara farten sen då man känner att man är återupplivad. Fast samvetet gnager när de dagliga göromålen blir lidande, så är det kanske ett större svek mot sig själv att bryta mot sin egen tidtabell och hoppa över ett inplanerat nöje "för att det finns så mycket annat att göra" än att njuta emellan och ha lite dåligt samvete.
Kanske är det ändå helt normalt. Känner du likadant?

Eller så är det bara denhär eviga sjukhalsen och nästäppan som gör mig slö. Eller så är det de tidiga väckningarna av två kvittertrastar som märkt att det blivit ljust i sovrummet.

Nåja. Vi HAR ju fått saker gjorda. Vi har röjt och eldat ännu mera på tomten, man ser framstegen på ett helt annat sätt nu! Jag har redan skrivit nästa veckas skoluppgift redan nu för säkerhets skull. Igår var vi dessutom och tittade på ett modellhus och vi anar nog att det blir det huset för vår del, med vissa modifieringar. Fast jag är rädd att köket blir rätt litet hur vi än vrider och vänder på spis och kylskåp. Är ni nyfikna, så finns grundritningar här!

Mera program

Idag är en sån dag då jag njuter av att kunna luta mig bakåt i fåtöljen efter att gästerna gått och barnen ligger nerbäddade. Även om det kvittras lite för mycket i krabaten rum för att jag ens ska försöka inbilla mig att han sover.
Njutandet har mest att göra med att jag flängt runt som en tok några timmar efter skolans slut och städat hela huset och fixat kaka och sånt idag, då jag hade ett klädparty här hemma ikväll. Det blev lite dyrare än tänkt som vanligt, men det blir så gulligt med matchande brorsor sedan.

Emellanåt undrar jag om jag är helt frisk som förlägger sånahär hobbyn till såna kvällar då ingen sambo kan hoppa in och sköta vildbusare. Jag erkänner öppet att jag hade noll koll på mina två vildisar emellanåt. Hjälp att de orkar flänga på och ställa till alltså. Men jag har allt mera börjat köra på tankesättet: Man får det man förtjänar. Och tydligen är det ett par tokvilda små kryp som jag förtjänar. Kanske det lugnar sig. Sen. När dom fyller 28.

Hursomhelst. Varför blir det alltid en halv morotskaka kvar? Om nån är sugen är det bara att hoppa in här och störa mig i hemuppgiftsskrivandet och ta en munsbit imorogn!

Program

Det har varit ett sånt veckoslut att knattarna somnar exceptionellt tidigt i sina egna sängar och jag tycker att huset ekar alltför tomt och tyst.
Med andra ord, ett veckoslut med mycket gäster, stoj, skratt, fläng, barnkalas och utevistelse. Och nu sitter jag inne och känner mig instängd och saknar sambon och förbannar tystnaden runt mig. Det är något som håller på att hända. Inte för att jag nånsin varit en enstöring, men jag börjar med åldern (eller nåt annat) allt mer uppskatta att ha liv runt omkring mig, utan att längta efter tystnad efteråt.

Men så är jag också glad att knattarna somnade tidigt, för i så fall tänker jag passa på att göra lite saker för mig själv. Först ska jag lyssna på musik och träna lite muskler. Och sen ska jag titta på nån gammal favoritfilm jag har liggandes på datorn som jag inte tittat på på fem evigheter eller så.
Söndagkväll i mitt hjärta!

C2H5OH

Jag loggade ut för ett par dagar, det var just de två dagarna sambon var hemma innan det var dags för nästa arbetspass, så jag passade på att vara med honom så mycket det gick.

Under tiden har jag tagit mig en funderare. Kring alkohol. Av nån orsak problematiserar jag alkohol just nu.

Jag är inte orolig för min nuvarande konsumtion. Om vi säger som så: Hade jag haft en gen för alkoholberoende så skulle jag nog aldrig ha slutat dricka efter de där värsta studieåren. Härrägud alltså, jag får svindel av att bara tänka på det!
Jag har aldrig haft problem med att avstå, att vara chaufför en kväll. Att vara gravid och amma har egentligen varit skönt på ett sätt, att slippa. Att vara ensam hemma med barnen går också bra, nån gång blir det en öl på lördag kväll, men inte mera.
Och vår nuvarande konsumtion. På somrarna blir det ju lätt en bastuöl på kvällen, sådär onsdag-torsdag. Och på fredag öppnar vi (när sambon är hemma) en flaska rött till middagen och den flaskan räcker oftast till ett glas på lördag kväll också. Jag tror att vi en gång har öppnat en flaska till på lördag på tumis alltså (på kalas har jag kunnat ta ett eller två glas till ja), och det blev för mycket, kändes inte bra, det avstår jag gärna från i framtiden. Utöver det tar jag nån enstaka god och mustig whisky ibland, men mera sproradiskt. Jag njuter av att smaka på ett gott rödvin, blanda det med rätt sorts mat och få dedär underbara smakerna som gifter sig i munnen och gör att både mat och vin smakar bättre. Fast allra bäst är nog ett vin som står på egna ben, ett ensamt glas rött på bordet som är så fylligt och mångfacetterat i smaken att det bra får stå ensamt där det står.

Men så har vi då mitt samvete. Och fast jag vet att vår konsumtion är måttlig och i njutningssyfte, i motsats till fyllesyfte, så funderar jag om jag skulle vara en annan, bättre, människa om jag skulle sluta helt.
Och nu sitter jag här och undrar var skon klämmer! Varifrån kommer dethär dåliga samvetet? Har det varit nån dokumentär på tv, är det dendär familjebekanta som vi nyligen fick höra att fått allvarliga alkoholproblem? Vet inte.
Visst skulle det vara hälsosammare att inte dricka alls, i kalorier och återhämtningsmått räknat. Men inte ens jag tycker att det finns skäl att vara helt vit och alkoholmotståndare för barnens skull. Jag ger dem gärna en blick av föräldrar som kan njuta av ett glas eller två utan att bli sådär "annorlunda" och som vet var deras gräns går, hellre än att måla upp skräckbilder och förbjuda allt vad procent är över tröskeln till vårt hus.
Och i vems ögon skulle jag bli en bättre människa? Jag har ännu inte råkat ut för någon som sagt nåt illa om min nuvarande alkoholkonsumtion, men någon del av mig har nu fått för sig att jag skulle bli en fantastiskt mycket bättre människa om jag skulle ge upp några öl och dendär halva vinflaskan varannat veckoslut. Skulle jag inte kunna börja med nån frivilligverksamhet istället? Eller bli mera behärskad och glad och bli bättre på att inte höja rösten åt mina barn istället? Skulle inte det göra mig till en mycket bättre människa än att jag lämnar bort något jag njuter av ibland?

Jag skulle behöva vår gamla hälsotant från yle nu. En rejäl dam som nyktert (heh) säger: Äsch, jag burkar ta ett glas rödvin efter jobbet nästan varje dag, det där är inget att oroa sig för!

Ettåringen

Stannade jag hemma från föreläsning idag, för DET HÄR?

Knattarna hänger snor och sov oroligt inatt, så fast ingen har feber eller är superhängig idag bestämde jag mig för att vara hemma med dem i alla fall, fast jag missar en skoldag.

Krabaten är lite rastlös, men honom kan ändå lugna sig med en bok eller med en mumin-dvd.
Medan den lille filuren, hur solig och glad han än är, börar bli en riktig marodör. Han tittar på och han lär sig, men han lär ju sig bara att härma, inte varför och när och hur.
Med den följden har jag fem gånger idag fått lyfta ner honom från hans storebrors matstol när han skuffat den fram till arbetsbänken och står och knäpper på och av kaffebryggaren. Och när jag gick för att sätta på en tvättmaskin, en process på några minuter, fick jag lyfta honom tre gånger från det leriga golvet i duschen där vi förvarat stövlar. Däremellan har han hunnit slita ut hela innehållet ur storebrors dagisväska ett antal gånger och vi saknar åtminstone en vante och en strumpa. De är tyvärr inte i filurens egen strumplåda, ur vilken jag plockat två hårband, några leksaker och en stövel redan idag.

Visst får jag saker gjorda, men med båda örornen på spänn och beredd att släppa det jag har för händer och avvärja katastrofer istället. Det är dendär ljuvliga ettårsåldern, det kommer minst ett nytt trick eller annan överraskning varje dag. Puh!

Kreativ snuva

Nu är vi tre stycken täppta personer här inne och tillsammans producerar vi näsdukar så vi får ta och elda ett extra varv i eftermiddag så den inte är helt knökfull till kvällen.

Jag har en kreativare period för tillfället, för jag stickar, virkar och planerar sängöverkast för fullt. Elller så är det bara det att jag måste sätta min kreativitet på annat nu när vi är snoriga och sambon är borta, så att vi inte är ute vid Bergkulla och eldar och städar och planerar och har oss.

Därmed har mitt tefärgade garn blivit en halsduksscarf, så på sätt och vis inföll denhär förkylningen just passligt så jag får testa den ordentligt!

Den är alltså för liten för att värma axlarna med, men alldeles perfekt att knyta ett varv runt halsen!

Samtidigt har jag ett virkprojekt, en liten soff-filt av lappar, som jag hållit på med ett tag och fungerar utmärkt om man vill göra en lapp nu och då utan att ta tag i nåt större projekt. Det går inte fort, men det går framåt!

På stickfronten planeras å andra sidan ett strörre projekt, en tröja till sambon, bara han godkänner designen. Men innan det ska jag hastigt sticka en toppluva till en liten tjej som fyller år här snart.

Sängöverkastet är till krabaten, tyget har funnits i två år, planeringen har funnits i ett år, men nu börjar jag tröttna på att ha det liggande och ska sätta igång att sy ihop det också! Därefter tar det knappast länge innan det är filurens tur.

Men nu ska jag gå och steka lite plättar, har ett bra recept utan socker som det är lätt att blanda lite morot eller spenat i för hälsosamhetens skull. Och så är det bra med sån mat som lätt slinker ner i de förkylda små halsarna!

Kamomillte och vitlök

Jag drabbades av precis samma sak för nästan ett år sen. Jag hade varit ute i vårvädret och motionerat lite hårdare och så satt jag med förkylning och feber efteråt. Och precis samma sak har hänt nu. Jag har varit ute och svettats i vårvädret och fått kallt om vartannat och nu sitter jag här med snoren rinnande och öronen täppta.
Och det mest störande är det att jag faktiskt varit ute och motionerat, tränat lite muskler och powerwalkat och blivit svettig och det är så sorgligt att nu när jag äntligen kommit igång så smått med tränandet igen så får jag ta paus.
Extra sorgligt är det för att det sedan förra sommaren, då när jag fjantade av och an på holmen, har lagt sig ett par kilo till på min kropp, så nu när jag äntligen var på hugget med träningen igen slutar det i snor och frossa. Nåja, det är bara att fortsätta så fort jag är frisk. Eller rättelse - det är bara att fortsätta när jag är frisk och när knattarna blivit friska, blir jag sjuk blir de, enkel logik.

En annan sak som irriterar är att vi har konsert med kören imorgon, så just nu gör jag mitt yttersta för att inte tappa rösten också. Varmt att dricka och vitlök för både utvärtes och invärtes bruk, men jag förbereder mig sådär smått för att få skippa den biten i morgon i värsta fall.

Motgångar och småskav

Det känns som småskav just nu. Inga extremt stora kriser, men hela tiden är det någon sko som skaver på nåt ställe. Just så känns det, att vart man vänder sig är det något som gnager.

Min egen dator har helt plötsligt bestämt sig för att fungera endast sporadiskt, så nu sitter jag vid sambons och knackar. Eller, plötsligt och plötsligt, garantin gick väl ut för några månader sen, så egentligen borde det väl vara väntat. Endast tre år och några månader gammal, men det ser inte bättre ut än att det måste bli nya inköp på den fronten inom en snar framtid.
Och sambon, han blev blixtinkalld på jobb idag, älskar när de meddelar en halv dag på förhand. Älskar också det att de meddelade att hans sommarjobb såldes bort och att han blev utan anställning via radionyheterna, istället för att meddela de som blivit lovade arbete innan det gick ut i allmänheten. Hmmf.
Hursomhelst, det blir inte mycket gjort på Bergkulla i helgen, jag + två små knattar där innebär nog att ena getögat ska vara stadigt fastnaglat vid de små krypen hela tiden. Sån tur att det här huset är rejält ostädat så att vi inte blir sysslolösa i helgen! (Läs in en rejäl nypa sarkasm där är ni snälla!)

Så det känns trögt. Men nu ska jag avsluta fredagen med en varm smörgås och en kall öl. Samtliga barn som hållit babbel- och ylkonsert här i huset (innan de somnade en timme senare än normalt) gör bäst i att sova som små änglar nu!

Axa

Den gamla stugan på vår nya tomt, den som vi hamnar att riva. Den har inte alltid varit sommarstuga. Jag vet inte vem som bygde den i tiderna mellan 1900 och 1920 nångång. Men jag vet att den under en längre tid, antagligen redan från början, beboddes av traktens diakonissa. Och att den har byggts ut och byggts på efter hennes bortgång/bortflytt nångång mot slutet av 50-talet och använts som sommarställe efter det. Och nu när man gräver djupt ner i gamla skåp och skrubbar kan man plötsligt hitta skatter som tillhört henne. Skräp säkert enligt vissa, men riktiga skatter för mig.
Idag har här alltså surrat en stor maskin vittvätt.

Tvättlinorna blev fulla och bastun fylldes också.

Axa Johansson hette du. Tack för skatterna du lämat kvar!

Jag känner närmast vördnad inför de gamla lätt gulnade hannddukarna, borddukarna och säkert 30-talet gamla tygnäsdukarna som plötsligt trillat i min vårdnad. En del saker är i toppskick, en del har lite fläckar och är lite nötta, en del håller på att trasas sönder. Jag vet ännu inte vad jag ska göra av alla näsdukar, men det finns bara en sak man kan göra med gamla fina borddukar och handdukar. Och det är att använda dem till det de var tänkta för!

Som ni märker har jag inte ställets historia riktigt på koll ännu, men jag har blivit så nyfiken att jag verkligen måste ta reda på mera!

Skrattar åt eländet

Jag sitter inomhus och borde skriva ett arbete om faktureringsregler, men kan inte påstå att motivationen hänger i luften direkt. Det gör däremot våren. De ljusare dagarna håller helt klart på att få mig på bättre humör. Eländet är konstant, men nu klarar jag av att skratta åt det.

Som i morse. Jag hade sjuk rygg, dels från en natt då en filur hade svårt att hitta sömnen och låg och gned runt i vår säng och jag hade fullt upp med att hålla i och kolla att han inte trillade ner för nån kant nånstans. Samtidigt som jag halvdrömde märkliga drömmar att vi sov i en säng med gulnade gamla prassliga papperslakan. Dels för att jag bar ner en tung byrå för en brant trappa igår. Lägg till att jag dessutom hade värsta pms-magknipet vid frukostbordet. Satt jag rak i ryggen fick jag ont i magen och satt jag dubbelvikt hade jag ont i ryggen. Följdaktligen fjantade jag fram frukosten halvdubbelvikt kutryggad med arg gråtande treåring på golvet och vild ettåring som lätt vingligt står och dirigerar med skeden i matstolen (nämnde jag det att sambon var borta på båt igen?). Till slut satte jag mig ner och aj-fnissade åt hela situationen.
Och det fungerade, åtminstone slutade treåringen gråta ett par minuter av ren förvåning åt mitt glädjeutbrott!

Därmed tar jag också min nuvarande brist på motivation och mitt stora pms-sötsakssug med ro. Godissuget går över, varje rad är en bit framåt - uppsatsen blir nog skriven och jag kan röja upp vardagsrummet en annan dag då min rygg är lite mera lättböjlig.

Han med de två vänsterfötterna

Den unge herren gjorde idag, för andra gången i år, ett besök till hälsocentralen på grund av hål i hvudet. Baklängesfall från sängen med huvudet mot batteriet idag. Själv var jag köket när jag hörde hur det tjongade i varmvattenrören. Då hade jag två minuter tidigare varit inne i hans rum och strängt meddelat att det vilda härjande de höll på med inte var tillåtet i sängen och att ville de två busfröna härja fick de gå ner på golvet och göra det. Den åtsägelsen fungerade väl ungär i tio sekunder.
Sedan drog jag mig för att ringa hälsocentralen i en timme efter fallet, men då blodet aldrig slutade droppa var det bara att ringa och meddela att han skulle lappas ihop igen. Tack och lov krävdes inget syende, utan lite lim mellan hårstråna räckte till.

Men han klättrar ju bra och är försiktig när han ska gå ner för trappor och han är bra på att hålla balansen, går på tå riktigt elegant. Men han kanske inte har den bästa rumsuppfattningen och så dras han med och har mer än livlig fantasi. Han blir överivrig och tänker inte alls på var han är och vad man får och inte får göra. Eller vad som lönar sig att göra. Och det kan man liksom inte kräva att han ska kunna hela tiden själv ännu. Det kommer med tiden (och med fallen) och det enda jag kan göra är att finnas nära och påminna och fråga, vad kan hända om du gör sådär nu? Och finnas nära och blåsa och trösta och putsa sår tydligen...

Annat som händer

Visst händer det annat i livet också. Än den där tomten jag tänker på lite för ofta.
Jag lär mig reglerna för fakturering. Och ska skriva en femsidors uppsats om arkivering. Ja, det är sjukt så mycket man bör veta om arkivering, men nyttigt antar jag.
Vi diskar i en hink i badrummet bland blöta vantar och sockor på tork på golvvärmen. Problem med köksavloppet, blir att ringa rörmokarn imorrn.
Krabaten har måga goda stunder. Då han plötsligt känns så stor och duktig och kan så mycket. Och så har han de stunderna då han ingenting kan eller vill. Antingen är han en liten "beeebis" eller så VILL han inte, nä.
Filuren är klättrigare än någonsin, upp är ledordet. Till min stora glädje har han äntligen börjat gå någorlunda bra. Han hade just börjat gå ett tiotal steg i stöten då tre(fem)dagarsfebern slog till och plötsligt tog han inte ett steg på egna ben på tre hela veckor, inte så att jag dog av oro, men lite funderade jag nog ett tag. Men så började han sakta, helt från början igen och nu trippar han riktigt elegant runt i kring och pratar högt under tiden så man ska förstå hur stor han är.

Sen kan vi ju konstatera att jag känner mig flubbig.
Det här med att äta potatissallad, tunnbröd, pinnbröd och grillkorv minst en gång per dag, varvat med kaffe med kex - det är inte bra. Inte ens fast jag tar i så jag blir rejält svettig stora delar av tiden när vi släpar och eldar. Men alltså, vad finns det för hälsosam mat som mättar bra som man kan äta runt lägerelden. Majskolvar, kom jag på ikväll, men nåt annat finns väl också?

Rök, kaffepauser och potatismos

Och vi bara fortsätter, varje ledig stund. Vi vill vara klara med röjandet tills sambons nästa jobbvecka.
Man skulle kunna tänka sig att det skulle vara lite småromantiskt att röja sin egen tomt, göra den luftig och forma om den till sin egen. Det är inte speciellt sexigt tyvärr. Sambon röjer och sågar, jag släpar ut och sköter elden. Man kommer hem svettig, rökluktande, med sotfläckar i ansiktet och alldeles slut i hjärnan och kroppen.

Men det har sina inslag av trevligheter och en liten krydda av nationalromantik när man sitter vid den sprakande brasan och sörplar kaffe. Andra fördelar är att man inte har svårt att hitta sömnen på kvällen direkt, man får träning, eller stunder när man kan sitta på en stock i solgasset och njuta av lite morot och mos.

En del av oss kanske får kaffe och kex istället.
Kan inte påstå att det är enkelt att hålla koll på två knattar och kolla att de inte blir mitt i röken och glödregnet och att de inte är för nära glöden heller, men idag hade vi tur då farmor hade planerat in en dag med krabaten i alla fall.

 

Bergkulla

Den här påsken kommer vi nog att komma ihåg som en av de mer utomhusiga. Vi har tillbringat timtal utomhus och inte var som helst utan...

Ja här kommer väl hemligheten jag fått hålla mig i fingrarna för att inte avslöja tidigare. För ett litet tag sedan skrev vi på ett par papper och plötsligt äger vi en tomt. En gammal vildvuxen men otroligt vacker tomt i en liten dalsänka i skogskanten med några mera och mindre mögliga sommarstugebyggnader på (ja det är det som syns högst uppe i bloggen här också), nära havet med egen strandrätt.
Men stopp i galopp tänker du nu, Höperöts familj HAR redan både sommarstuga på holme och hus på land. Vad ska dom med det här till?
Jo, vi vill ha det bästa av båda världar, hus på ute på landet nära havet. Det kommer att innebära ett par sorgliga farväl av ställen vi älskar, men ett evigt jobb med ett ställe vi fastnade för direkt och redan är kära i.

Och det här är vad vi gjort i helgen, fällt en del gamla och yngre träd, finns så att det räcker av både dem och de förvildade rosenbuskagen, släpat ris av och an och eldat en rejäl påskbrasa. Därtill har vi haft gott sällskap, grillat korv och bröd och klättat på mönkijän. Nåja, det sista gjorde bara en del av oss.
Det kommer antagligen att kräva blod svett och tårar och flera flera sega och fattiga år innan vi har det hem vi vill ha (huset på bilden kommer att ryka, mögel under hela golvet) och det paradis vi vet den lilla dalen kan bli, men vi tror stenhårt på att det är värt all besvär!

Det om vår påsk i år!