Och tankarna snurrar

Jag vet inte varför, för jag kan helt ärligt påstå att jag inte stressat den senaste tiden, men nu känns det precis som om mitt samvete skulle behöva läggas på hyllan och så skulle jag ägna ett par dar åt att samla mig själv igen.

Det kan bara vara PMSen, det kan bara vara det att jag sovit sämre några nätter, eller så är det något helt annat, men det är inte kiva att ligga och vrida på sig på natten och känna hur det sticker och drar i muskler och märka hur svårt jag har att slappna av. Till all tur så oroar jag mig bara måttligt just nu och tror inte att jag är döende eller så, men det vill inte släppa taget helt för det. Imorgon far dessutom sambon på studieresa så jag ska sköta hemmet tillsammans med krabaten ett par dagar och det skulle vara skäl att vara utvilad till dess. Dessutom ska jag och snitta bort födelsemärken på ryggen imorgon, hoppas innerligt att jag får böja mig fram och lyfta tungt efter det, annars får jag ringa krabatens farmor. Det är visst en del att tänka på märker jag!

Så nu slänger jag in samvetet i garderoben och lagar god och nyttig mat och tar en tupplur mitt på dagen fast krabaten är i dagvård och jag "borde" åstadkomma något vettigt och nyttigt. Ibland är kanske att bli utvilad det nyttigaste man kan åstadkomma.

Höperöts inlägg i debatten

Det härjar en vild genusdebatt, främst gällande kläder, i den svenska blogosfären och ja, jag måste väl få komma med min åsikt jag också.

För det första tycker jag att debatten är överdriven åt båda håll. Både de som förespråkar könlöshet och "hen" och de som tycker att pojkar är pojkar och flickor är flickor och de har baciller som man inte får blanda. För det andra tycker jag att alla har rätt till sin åsikt, så länge de inte försöker predika den som den enda rätta.

Min åsikt?
Jag har en son. Han är en pojke och jag tänker inte hyvla av honom snoppen bara för att det ska vara jämnslätt hela vägen. Jag tänker också fortsätta benämna honom pojke av rent praktiska skäl och för att det är en del av hans identitet.
Det som jag också tänker på, mycket, är vilken värdeladdning jag sätter in i ordet pojke/grabb/kille/son/gosse och att jag inte ger honom färdiga egenskaper bara tack vare det att han kallas pojke.
Jag undviker tuff pojke, busig grabb, stor och stark liten gubbe, ja allt som sätter in honom i ett fack bara utav tradition och slentrian. Istället försöker jag hitta alla hans hans personlighetsdrag och ge honom epitet enligt dem. Han är ett matvrak, han är min lilla famgris, han är en upptäcktsresande och en stor mandarinfantast som älskar att gå runt med mammas handväskor, älskar att "laga mat" i kastrullerna på köksgolvet och när jag sopar golvet är han den bästa hjälpredan som finns. Och detsamma skulle jag kunna säga om mitt barn var en flicka. Och det är det som är så mycket viktigare för mig än ett "hen", ett medellångt hår och en neutral brun-gul tröja.

Ja och när det kommer till kläderna, så är han ännu för liten att välja själv, men den dagen han blir det, så hoppas jag att jag är den mamma som låter honom få dendär rosa ponny-tröjan lika mycket som Spiderman-tröjan om han blir förtjust i den och så hoppas jag att inte alltför många barn på dagis är uppfostrade att retas för att någon gör något som inte hör till medeltalet.
Fast det tror jag också, oberoende av jämnställdhetsdagis eller genusfri uppfostran, så kommer alla barn in i dendär flickbacills vs. pojkbacills-fasen i något skede. Och tur är väl det, för det är i den åldern som kärlek börjar med ett tjuvnyp och utan kärleken skulle det inte bli några flera barn att debattera om ;)

Men det är min fundering, så berätta gärna hur du tänker!

Höperöt pynjar del 1

För att inte fastna i sjukdomsbabblet och småbarnsyrandet, nämnde jag här förresten att krabaten nu börjat tulta runt på egna ben och hans nya favorithobby är att klättra upp i sin egen matstol när han börjar bli hungrig? Hrrm, just det. Så skulle jag ta och skriva om nåt annat i stället, saker som jag håller på med, till exempel.

Här inom de närmaste dagarna bara, i början av mars hade jag tänkt, så ska det sås här i huset.
Trädgården på holmen ligger förvisso under en halvmeter snö och det är en sådär -20 ute idag, men solen får vilket grönfingrat kucko som helst att börja tänka på små spröda blad och skott. I år satsar vi på en ytterst traditionell växtblandning i trädgården.

Förutom potatisen så blir det morötter, rödbeta och kålrot i den rotigare delen av landet. På köksträdgårdssidan blir det två olika sorters sallad, röd och grön bladsallad, samt två olika sorters bönor, grön buskböna och gul vaxböna. Gul lök och i år även vitlök. Ärterna mådde fint i fjol så sådana ska vi peta ner i år också. Och så blir det lite örter, dill, persilja, gräslök och så ska jag se om inte dendär röda basilikan som ska vara lite tåligare ändå ska överleva i vårt land. Sedan är jag ännu lite i valet och kvalet gällande broccoli eller brysselkål. Kålförsöket i fjol falierade nämligen på grund av larverna. Det var inte mycket att ta vara på av de små vitkålshuvudena och blomkålen var så uppäten att den blev till ingenting.
Solrosfrön ska vi slänga ut bara på måfå och se om det blir nån fågelmat och den enda svartvinbärspinnen som överlevde den torra sommaren i fjol ska få ett nytt försök med nya kompisar. Sedan håller jag bara tummarna för att äppelträden och päronet överlevt den stränga vintern.

Men det som ska göras innan, sådär med erfarenhet från i fjol, är att blanda lite mera torv/kompost i jorden och en aning mera sand till potatissidan. Och så ska ju allt framför allt inhägnas sedan vi märkte att vi har rådjur på holmen...
Mycket jobb! Och mycket gott att se fram emot!

Höperöt, hackan och ogräset.

Instant success!

För nån dag sedan tog jag mig i kragen och ringde fysioterapin och frågade snällt om jag ännu får använda de sju återstående gångerna på mitt puntt-kort. Jojo, det fick jag, bara ett komma dit!

Så efter att jag lämnat krabaten hos dagmamman i morse gick jag till salen. Det första jag märkte var att mina jumppabyxor hade blivit hemma. Jubel. Men jag orkade inte gå två kilometer hem igen för att hämta dem och när jag en gång var där skulle jag puntta, så jag vek upp långkalsongerna till prydlig capris-längd under knäna och hoppades att ingen annan skulle komma till gymet den tiden och att den som gjorde det inte skulle titta för noga på exakt vad jag hade på mig i såna fall.
Tur hade jag, för ingen annan dök upp!
En timme senare när jag gick för att byta om igen så läste jag på duschdörren att hela gymmet var utan vatten just idag. Garghels, där stod jag svettig och smutsig och skulle till läkarstationen för att få vaccin en halvtimme senare så jag skulle inte hinna hem i duschen heller. Bara att be skötaren att putsa min svettiga arm ordentligt innan de stack nålen i mig då!

Nu kan man då tänka att jag skulle ge upp min gymkarriär efter detta. Alls icke!
Har jag överlevt puntten i långkalsånger och inte ens sluppit att duscha efteråt så klarar jag den utmärkt i träningsbyxor och med dusch nästa gång!

Fast jag kanske ångrar mig imorgon när jag har träningsvärk i axlarna igen...

Ynk

Jag fick igen ett samtal i stilen: "Tack för visat intresse, men tyvärr föll inte vårt val på dig denhär gången. Vi återkommer om vi hittar nåt för dig."
Denhär gången gällande det jobbet jag senast intervjuades för, så någon vart kommer jag, men inte ända fram.

Och så är det ännu dethär med vad jag riktigt vill göra. För samtidigt som jag skickar in mina ansökningar så letar jag sådär med ena ögat efter vuxenutbildningar.
En del av mig skulle vilja göra något inom sociala sidan. Sossutant, hjälpa ungdomar. På riktigt alltså! Men jag misstänker att dom tycker att jag är för instabil för det.
En annan del av mig skulle vilja jobba med det jag gjort hittills, bara mera HR-inriktat, men att börja studera igen och ordet tradenom låter så... Yrkis. (Sa hon såm studeerat på Ååbo Akkademii - med snork på näsan)
Och en sista liten del av mig skriker "Helvete, du har en bra och intressant utbildning! Lyft nu på luren och ring professorn och fråga om dom behöver forskare till ÅA, låt så vara att det är mycke jobb för lite fyrk, men det är ju det du KAN."

Suck! Varför får man inte gå till studiehandledaren mera efter gymnasiet?

Varning för ytligt inlägg!

Solens strålar kikar ivrigt fram bakom gardinen och när jag går från duschen till garderoben bländas jag av ett vitt dallrigt lår som plötsligt flashar till i tamburspegeln.
Det såg inte ut som något man vill visa i kjol och shorts i sommar. Och ja, då finns ju alternetivet knälång kjol och knälånga shorts, men det är min kropp och mitt lår och jag VILL inte att det ska se ut sådär. Det där är inte jag. Fast jag egentligen bara äger knälånga kjolar i alla fall...

Jag måste erkänna att om det finns något jag nojjar mig mycket för, utan att göra något konkret åt det, så är det min vikt. Eller, nu ljuger jag, jag har två gånger i livet lyckats gå ner i vikt sådär en större summa, nåt tiotal kilon alltså. Och båda gångerna har jag gett mig attans på det och haft en busenkel plan. Första gången skulle jag äta helt vegetariskt ett år för att se om det påverkade min hösnuva på nåt bra sätt, konkret och enkelt. Det fungerade några år innan jag började studera och festa och såg på medan midjan sakta växte. Andra gången skulle jag börja jag löpa och ändrade matintaget efter träningen, ett tydligt mål, att kunna löpa längre och snabbare. Det höll i sig tills jag blev gravid. Men ingendera gången lämnade jag bort nöjen, choklad eller vin helt och hållet, fast jag kanske minskade lite...

Så, vad ska jag ha för mål denhär gången? Löpa känns inte rätt just nu fast det skulle fungera, jag saknar helt motivation för det. Det vegetariska passade inte heller livsnjutaren i mig. Jag försöker fundera på vad som skulle passa min livssituation och staden jag bor i och köket jag har. Ska man köpa våg och räkna fettprocent? Eller midjemått när jag inte är gasig? Eller följa en diet för hjärtsjuka? (lär väl vara hälsosamt för hjärtfriska också) Eller börja med nån helt otippad sport?
Tips skulle behövas!

Vårkänslor

Och om någon undrar varför sidan ser ut som den gör, så kan jag berätta att det är Höperöt som fått Vårkänslor.
När kan man månne tidigast fara till K-rauta och börja köpa fröpåsar? Utan att verka heltossig alltså? Utöver det att man redan är heltossig trädgårsamatör då alltså.

Höperöt, 5 år

Det sägs ju att människans luktsinne är rätt dåligt utvecklat, eller ja det har väl snarare blivit lite avvecklat genom årtusendena. Hursomhelst, så lär det ändå vara mycket starkt kopplast med våra minnen.

Det erfor jag själv igår när jag, ännu lite sjukdomssvag, låg på golvet i krabatens rum och kände en svag doft. Det var Anna-dockan som låg ovanför mitt huvud.En äkta trasdocka, som mamma sydde två av, en åt mig och en åt syrran, när vi var småa. Jag hade nästan glömt bort den när den kom hit från föräldrarnas hus senaste de hälsade på, då de tyckte att krabaten visst behövde en flick-docka också! Och det kan jag ju bara hålla med om.

Jag tog upp dockan och borrade in näsan i den och bara sniffade en lång stund. Den doftade som det gör hem-hemma och lite som mammas tyglager på vinden när vi vara småa, blandat med en svag, söt, nästan hallongodisaktig flickrumsdoft som jag kommer ihåg från luktande anteckningslappar vi samlade på när vi var småa. Jag sniffade så jag nästan blev yr i huvudet. Om jag kunde göra en favoritparfym åt mig så skulle den bli precis sån!

Jag övervägde att sätta den åt sidan och inte låta krabaten leka med dockan mera bara för att lukten inte skulle försvinna och jag skulle få känna mig som fem år ibland. Men så växte jag upp igen och tittade på krabaten som sträckte upp händerna för att han också ville gosa med dockan som mamma gjorde och insåg att jag får sniffa på den så länge det varar.
Sedan kommer den att lukta mitt hem och mitt tyglager och hans barnrum och lika bra blir det.

Alla hjärtansdagspresent!

En akut snabbantningskur, fick jag av sambon.
Ekologisk, bidrar inte till överkonsumtionen runt högtiderna och precis vad jag behövde!

Okej, fast egentligen skulle jag nog ha levt lika lycklig utan den också. Nu väntar vi bara på att den lilla krabaten ska bli sjuk inatt, sådär i tur och ordning!
Tur att sambon varit i någorlunda skick i dag och kunnat sköta det mesta med honom medan jag ägnat mig åt andra aktiviteter. Blåbärssoppa t.ex. Den lyckligaste stunden idag var när jag kunde dricka tre klunkar blåbärssoppa på raken och märkte att det inte orsakade nåt magavändande!

Gissa vad? (favorit i repris)

Jo inatt började sambon spy, igen.
Ni kan ju gissa om jag jublar, jag har precis hamnat att sitta inne i två dagar med en krabat (som förvisso nu är frisk) och så kommer sambon hem med dethär. Eller är det krabatens feber som blir till akut kräk-och ripulisjuka i sambons fall?
Nåja, vi är friska ännu, men denhär gången har jag inga förhoppningar om att vi klarar oss undan, man klarar sig inte två gånger i rad liksom. Men för säkerhets skull ska jag ändå gå och moppa badrummet med klorin nu. Tjohej!

Man vet ju aldrig när det skulle behövas

Nu måste jag utav ren nyfikenhet fråga:
Hur många är det som, när en gammal favoritskjorta går sönder, klipper loss och sparar knapparna och dessutom funderar om skjortan går att använda till något? Annat än att bli en trasa.

Det är liksom inget pirkka-niksi, utan något som jag alltid gjort, bara därföratt...

Gissa vad?

Lita på magkänslan.
Jag tog tempen på en tröttgnällig karbat igår kväll och tänkte att jag var helt ute och cyklade, för nån feber hade han inte då. Men min intuition hade visst rätt, för nu på förmiddagen var han plötsligt hot stuf.

Det slår aldrig fel! Idag hade vi en kul pulkadag inplanerad och ikväll en dejt med gamla bekanta. Nu var det bara att avboka den första, men den senare ska jag gå på om det nu inte blir nåt slags spykalas här ännu idag, det skonar jag gärna mina vänner ifrån!

Oberoende om det är spykalas eller bara feber så måste jag säga att denhär mamman börjar bli lite trött på tre ordentliga sjukor sedan nyåret...

Hyvä, hyvä, hyvä

Jag fick omdömet att jag pratar hyvää suomea idag. Jee! Det omdömet skulle jag aldrig ge mig själv, men där ser man!
Annars gick väl intervjun bra, får bara hoppas jag är rätt person för jobbet då!

Nu sitter jag hemma med en huvudvärk från helvetet och superspända axlar. Note to self: ställ om svärmors bilstol innan jag kör iväg med hennes bil, jag har helt klart kortare armar än henne och nu straffar det sig. Ajajaj!

Men det ska botas med en kall öl, grillkorv i tulikivin och en god sallad. Nu gäller det bara att överleva På spåret så får jag gå och sova bort värken sen!

Effektiviteten

Att man blir effektiv av solsken, en morgonpromenad och ett tomt hus!

Krabaten är hos dagmamman och på mindre än en timme har jag fått igång en tvättmaskin, städat i köket och satt en deg på jäsning. Inte skulle det vara så stor skillnad att ha krabaten hemma, visst skulle jag få saker gjorda, men det skulle ta den dubbla tiden för när jag plockat in allt i ett skåp skulle det ha rivits ut ur nästa under tiden istället.
Det enda negativa är det att dom ännu är lite småsjuka hos dagmamman, jag vill INTE ha return of the magsjuka hit till huset, speciellt inte när vi redan har haft två flunssor på kort tid och jag har en arbetsintervju igen nu på fredag.

Nej nu!

Jag hade under senaste flunssa, utan större problem faktiskt, tappat 1½ kg. Plötsligt föddes drömmen om beach 2011 i mina tankar... Jag har ju gott om tid på mig att gå ner dedär några (läs: 7) kilona till.

Och så var vi upp och hälsade på mina föräldrar som var så glada att se mig att det firades med öl och vin och varma smörgåsar och bakelser. Så egentligen borde jag inte varit det minsta förvånad i morse när jag klev upp på vågen, sneglade ner och mina återfunna 1½ kg tittade tillbaka upp på mig och log brett och undrade om jag inte saknat dem!

Nej! Beach 2011 skulle det ju vara!
Så nu är det hårdhandskarna som gäller igen! GI-riktigt och små portioner och absolut inga varma smörgåsar med schweizisk fårost på! Och så ska jag fara ut och skotta snö! För så som det ser ut idag verkar det vara nyttomotion som gäller...

Lite filosofier kring identitet

Jag har just skumläst Lena Harryssons bok Våga vara vuxen:


Jag har fått höra bra recensioner om den och blev därför en aning besviken, för den var inte heltigenom så djupgående och proffessionell som jag väntat mig. Däremot så var den skriven av en mor och mormor med många erfarenheter och hade flera fina guldkorn i sig.
Bland annat ett som jag fastnade för, gällande förändring. Hon skriver om frågorna som vi föds med, är jag älskad, duger jag som jag är, är jag lika mycket värd som alla andra:

"Under hela vårt vuxna liv hinner vi samla på oss en mängd olika identiteter som skyddar oss och ger oss det värde vi vill ha. Huset, bilen, mannen, hustrun, yrkestiteln, lönen, vännerna och prestationerna - vi skapar en samling troféeråt oss själva som vi kan presentera oss med."

Sedan fortsätter hon med hur hon kunde presentera sig med sin titel, antalet barn, hurudant hus hon bor i och vad hennes man är för något. Ja hur skulle du presentera dig sjäv?
Och den psykiska kollaps till följd av total identitetsförlust hon råkade ut för när hon och maken flera år senare sålde huset, sade upp sig från jobbet och flyttade bort.

"Om jag inte är mitt hus, mitt arbete, mina prestationer, vem är jag då?"
"Hur ska jag presentera mig för andra, för vad ska jag bli uppskattad och älskad?"

Gissa om jag känner igen mig i detdär!

Och så börjar jag fundera. Hur skulle jag ha presenterat mig för två år sedan?
"Storstadsflicka, assistent på YLE, roliga kolleger, underbara vänner, latteträffar på stan, spontanfester, nybliven sambo med en studerande man, planerar de närmaste årens resor, skulle gärna fara och se Australien som sambon talar så mycket om"

Och nu?
"Arbessökande enbarnsmamma, liten mysig bostadsort, ett par vänner/bekanta som jag ser ett par gånger i halvåret, sambo med jobb inom försäljningsbranchen, nyköpt egnahemshus, handarbetande fritidskock med stora trädgårdsvisioner, tycker fortsättningsvis om att ta en kaffe på stan, när möjlighet ges, en gång i halvåret"

Inte konstigt att man tappar fotfästet en aning!
Jag har gjort precis som hon skriver, tänkt på mig själv utgående från vad jag har och vad jag gör, inte från vem jag är. Allt detdär som kan ändra så mycket och plötslig och ändå väljer man att ha det som grund i sitt liv, bara av vana, bara för att alla andra gör det. Men på riktigt, vad är jag då?

"Morgonpigg, nyfiken, planerande och realistisk, tänker alltid två och tre gånger innan stora beslut, älskar naturen och att vara i den, har en lång stubin, är inbiten positiv tänkare, jag förväntar mig det värsta men hoppas på det bästa och blir nästan aldrig besviken. Lite av en "duktig flicka" och vill veta när jag gjort nåt bra eller dåligt. Jag har med en melankolisk ådra som kommer upp till ytan ibland, jag är praktiskt lagd och slappnar av genom att göra saker med mina händer, baka, sticka och pyssla till exempel, men också större saker som att städa, klippa gräs och måla hus."

Det tog en stund att fundera ut, och mera finns det, men jag låter bli att skriva så långrandigt. Och samtidigt är jag lite förvånad. Tänk att det ändå finns så mycket av mig som INTE ändras, fast jag byter jobb, hus, vänner hemstad ja allt. Och tänk att det ska vara så svårt att tänka på det och hitta det när det verkligen behövs!

Och nu har jag skrivit så mycket om mig själv så jag kastar bollen över till er: Vem är ni, egentligen?

Sol ute sol inne!

Helgen tillbringades i hemstaden med mina föräldrar. Slappt, skönt, mysigt och rättså roligt. Lite vin, lite schlager, lite bastu, ett deckarbyte (jag och pappa läser samma böcker just nu) och mycket babbel (okej läs: skvaller). Vi passade på att ta en biltur och titta på alla nya bostadsområden som byggs runt staden. Inte för att vi tänker flytta norrut, men man måste ju ha lite koll!

Så körde vi sedan ner igen i en strålande solnedgång och fick den bilsovande krabaten att somna i egen säng först efter klockan 1o på kvällen, slappt och skönt som sagt.

I morse sedan hittade jag meddelandet om att det inte blir nån dagmamma för krabaten idag i min telefon, men det gör faktiskt ingentig! För det ser ut att bli en precis lika strålande dag idag igen så nu ska vi dra på oss ordentligt med ylle och så går vi ut på långpromenad i solen!

40 grader fintvätt

Krabatens stora kärlek, hans nattsällskap och kompanjon som fick följa med honom till läkaren när han hade flunssa här tidigare, Lammet, fick nu ta en djupdykning ner i tvättmaskinen. Tilläggas bör att den också vid ett par tillfällen moppats runt hela golvet och fått en par skedar mat intyngda i örat. Våldsam men äkta kärlek!

Och jag håller tummarna för att Teddykompaniet håller vad de lovar och att den inte blir missfärgad/tovig/luktar annorlunda/ser annorlunda ut, för då kan det hända att vi har en mycket mycket ensam och ledsen kille här vid läggdags ikväll...

Pensionen nästa...

Vi lyssnade just på youtube, det är nåt vi ofta gör hemma, jag och krabaten.
Och som kommentar under denhär klassiska låten så hittar jag:

Holy shit, I had no idea that:

A.) This was a bon jovi song.

B.) He was is apparently really old.

C.) This song is apparently really old.

Does that change how epic this song is? Fuck no!

Jag är Gammal. Med stort G. Men jag har ju bra musiksmak!

Så skenhelig - niin tekopyhä

Jag intalar mig själv att jag nog har börjat äta hälsosammare igen efter jul och nyår och födelsedagskalas. Så som jag åt då innan jul alltså!

Och visst, jag planerar en bra gi-lunch, sallad på kokta grönsaker med tonfisk och ostkuber, bra, bra!
Men i väntan på att dedär grönsakerna ska koka klart nångång har jag redan lyckats peta i mig tre chokladbitar...

Uj. Och samtidigt inspireras jag lite i hemlighet av de som verkligen lyckas! Grattis till dem!



Och samaa suomeksi enligt gåågle translate:

Sanon itselleni, että olisin ehkä alkanut syödä terveellistä taas joulun jälkeen ja uudenvuoden jasyntymäpäiväjuhlia. Niin minä söin sitten ennen joulua, sitten!

Ja kyllä, aion hyvä g-lounas, salaatti keitetyt vihannekset ja tonnikala ja ostkuber, hyvä, hyvä!
Mutta ennakoiden Dedar vihanneksia keittää hyvin joskus, olen jo onnistunut tönäisi minuakolme kappaletta suklaata ...

Uy. Ja kun minua inspiroi vähän salaisuus, jotka todella menestyä! Onnea heille!

Uy! säger jag bara. Till och med jag kan korrigera den texten!