Höperöt, 5 år

Det sägs ju att människans luktsinne är rätt dåligt utvecklat, eller ja det har väl snarare blivit lite avvecklat genom årtusendena. Hursomhelst, så lär det ändå vara mycket starkt kopplast med våra minnen.

Det erfor jag själv igår när jag, ännu lite sjukdomssvag, låg på golvet i krabatens rum och kände en svag doft. Det var Anna-dockan som låg ovanför mitt huvud.En äkta trasdocka, som mamma sydde två av, en åt mig och en åt syrran, när vi var småa. Jag hade nästan glömt bort den när den kom hit från föräldrarnas hus senaste de hälsade på, då de tyckte att krabaten visst behövde en flick-docka också! Och det kan jag ju bara hålla med om.

Jag tog upp dockan och borrade in näsan i den och bara sniffade en lång stund. Den doftade som det gör hem-hemma och lite som mammas tyglager på vinden när vi vara småa, blandat med en svag, söt, nästan hallongodisaktig flickrumsdoft som jag kommer ihåg från luktande anteckningslappar vi samlade på när vi var småa. Jag sniffade så jag nästan blev yr i huvudet. Om jag kunde göra en favoritparfym åt mig så skulle den bli precis sån!

Jag övervägde att sätta den åt sidan och inte låta krabaten leka med dockan mera bara för att lukten inte skulle försvinna och jag skulle få känna mig som fem år ibland. Men så växte jag upp igen och tittade på krabaten som sträckte upp händerna för att han också ville gosa med dockan som mamma gjorde och insåg att jag får sniffa på den så länge det varar.
Sedan kommer den att lukta mitt hem och mitt tyglager och hans barnrum och lika bra blir det.