Jag har fått höra bra recensioner om den och blev därför en aning besviken, för den var inte heltigenom så djupgående och proffessionell som jag väntat mig. Däremot så var den skriven av en mor och mormor med många erfarenheter och hade flera fina guldkorn i sig.
Bland annat ett som jag fastnade för, gällande förändring. Hon skriver om frågorna som vi föds med, är jag älskad, duger jag som jag är, är jag lika mycket värd som alla andra:
"Under hela vårt vuxna liv hinner vi samla på oss en mängd olika identiteter som skyddar oss och ger oss det värde vi vill ha. Huset, bilen, mannen, hustrun, yrkestiteln, lönen, vännerna och prestationerna - vi skapar en samling troféeråt oss själva som vi kan presentera oss med."
Sedan fortsätter hon med hur hon kunde presentera sig med sin titel, antalet barn, hurudant hus hon bor i och vad hennes man är för något. Ja hur skulle du presentera dig sjäv?
Och den psykiska kollaps till följd av total identitetsförlust hon råkade ut för när hon och maken flera år senare sålde huset, sade upp sig från jobbet och flyttade bort.
"Om jag inte är mitt hus, mitt arbete, mina prestationer, vem är jag då?"
"Hur ska jag presentera mig för andra, för vad ska jag bli uppskattad och älskad?"
Gissa om jag känner igen mig i detdär!
Och så börjar jag fundera. Hur skulle jag ha presenterat mig för två år sedan?
"Storstadsflicka, assistent på YLE, roliga kolleger, underbara vänner, latteträffar på stan, spontanfester, nybliven sambo med en studerande man, planerar de närmaste årens resor, skulle gärna fara och se Australien som sambon talar så mycket om"
Och nu?
"Arbessökande enbarnsmamma, liten mysig bostadsort, ett par vänner/bekanta som jag ser ett par gånger i halvåret, sambo med jobb inom försäljningsbranchen, nyköpt egnahemshus, handarbetande fritidskock med stora trädgårdsvisioner, tycker fortsättningsvis om att ta en kaffe på stan, när möjlighet ges, en gång i halvåret"
Inte konstigt att man tappar fotfästet en aning!
Jag har gjort precis som hon skriver, tänkt på mig själv utgående från vad jag har och vad jag gör, inte från vem jag är. Allt detdär som kan ändra så mycket och plötslig och ändå väljer man att ha det som grund i sitt liv, bara av vana, bara för att alla andra gör det. Men på riktigt, vad är jag då?
"Morgonpigg, nyfiken, planerande och realistisk, tänker alltid två och tre gånger innan stora beslut, älskar naturen och att vara i den, har en lång stubin, är inbiten positiv tänkare, jag förväntar mig det värsta men hoppas på det bästa och blir nästan aldrig besviken. Lite av en "duktig flicka" och vill veta när jag gjort nåt bra eller dåligt. Jag har med en melankolisk ådra som kommer upp till ytan ibland, jag är praktiskt lagd och slappnar av genom att göra saker med mina händer, baka, sticka och pyssla till exempel, men också större saker som att städa, klippa gräs och måla hus."
Det tog en stund att fundera ut, och mera finns det, men jag låter bli att skriva så långrandigt. Och samtidigt är jag lite förvånad. Tänk att det ändå finns så mycket av mig som INTE ändras, fast jag byter jobb, hus, vänner hemstad ja allt. Och tänk att det ska vara så svårt att tänka på det och hitta det när det verkligen behövs!
Och nu har jag skrivit så mycket om mig själv så jag kastar bollen över till er: Vem är ni, egentligen?
No comments:
Post a Comment