Oouummmm

Jag är känd för att inte ha det längsta minnet, varken när det gäller viktiga saker att komma ihåg eller när det gäller att vara sur och komma ihåg oförrätter. Mitt minne är kort och koncist helt enkelt. Riktigt pinsamt kort är det när det gäller att komma ihåg namn, då är det ungefär lika långt som en minigolfbana. På tvären.

Det jag har glömt just nu är en klassiker som jag glömmer allför ofta. Och det  är att när jag har en stressig period är det viktigare att jag kommer ihåg att att slappna av i proportion till stressandet (mycket mera avslappning alltså), inte att försöka anstränga mig att komma ihåg allt som ska göras och stressa mera.
Anstränger jag mig blir jag disträ och glömmer alltid mera, men slappnar jag av har jag lättare att prioritera och därmed få saker gjorda.
Usch då man är lagad att vara en lättstressad människa med kort minne, kunde ju ha fått bättre egenskaper i födelsedagspresent.

Eller, födelsedagspresenten är väl inte så dålig i sig. Den är bara eländigt dålig i kombination med yra barn och sambo på jobb, högen med ogenomgångna skolpapper, föreläsningen jag ska hålla på tisdag, husvisningen vi ska ha på onsdag, svamparna som ska förvällas och det att cirkulationspumpen vid oljepannan är sönder och jag måste bära in ved och elda och att jag kommer att gå upp i arbetstid snart.
Ge mig ett lugnande mantra!

EDIT senare på kvällen:
Och tydligen smittar den av sig också stressen. För lillknatten, som annars somnar på klockan, var vaken 1½ timme extra ikväll. Jag försökte ligga och läsa i tysthet i samma rum för att göra honom sällskap, jag försökte natta som vanligt och lyfta honom tillbaka i egen säng varje gång (efter 10 sekunder) han kom upp igen, jag försökte erbjuda en matbit ifall det var hunger, jag försökte sitta en bit bort och sjunga gonattvisor, men till slut gav jag upp och lade honom brevid mig i sängen tills han lugnat sig så pass att han nästan sov. Och då först gick det att sova i egen säng. Jag
Gissa om allt det som skulle bli gjort ikväll har blivit gjort!

En typisk krydda

På väg ut från butiken med lillknatten på armen och storknatten som hjälper mig att bära inköpen och har fått ögonen på nåt fint nere i korgen.
Son: "Mamma vad är detdär?"
Mamma: "Det där? Hömm, det är åt mamma..."
"Får jag också?"
"Tjaa, kanske på lördag"
"Är det godis???"
"Njä, det är sånt som man kan kyrdda kakor med till exempel."

Diskussionen dör äntligen ut och mamman är glad att hon inte behöver bortförklara mera.
Vad jag hade i väskan hem?
Detta...


En vacker dag kommer han att märka att jag drar till med lögner när det gäller godisavdelningen, men ännu kan jag intala mig att det är för att han inte behöver börja äta godis ännu, inte för att jag vill ha hela biten för mig själv...

Fokusera

Just nu är det full rulle på gång. Arbetsdag i Nagu med långa arbetsresor och allt vad det innebär. Hem och vända och slänga i sig en knackorv och en potatis. Diskussionstillfälle på jobbet, där jag hann delta i 10 minuter diskussion (Alltså. Om man meddelar "nåt smått att äta" så förväntar jag mig nåt smått att äta. INTE en full middag med vin bara för att den som ordnat ska kunna överträffa alla förväntningar. Hade jag vetat att det innebar middag skulle jag ha planerat kvällen helt annorlunda. Nåja, bisak.)
Tillbaka hem. Krama fästman i dörren då han far i väg på en veckas jobb och ta itu med hemmajobbet. Mata barn, natta barn, starta tvättmaskin, starta diskmaskin.
Nu kan jag fritt välja mellan att vika tvätt och studera och planera ett föredrag om ett ämne som jag förvisso känner till, men för en studiegrupp som jag inte kan ett skvatt om. Eventuellt borde jag söka reda på barnvaker som vill ta hand om ett blöjbarn för måndag kväll, skicka ut mail för en andra offertomgång för husofferter och eventuellt borde jag googla ny bil, eftersom vi nu (trots mina idéer om hur världen borde se ut) faktiskt behöver en kakkosauto (eller korrigering, vi behöver en ykkösauto, den nuvarande kan börja klassas som kakkosauto med sina 200.000 km på nacken), men de projekten kommer nog i andra hand.

Fast först och främst försöker jag överleva och hålla fokus på en vecka in i framtiden. Då, efter att jag hållit mitt föredrag, då kommer sambon hem och sedan borde tempot sakta ner till något jag kan leva med igen.

En ledsam dag

Från morgonen var jag besviken och sur, efter gympasset igår började halsen värka igen och på morgonen var jag småskruttig. Irriterande javisst, men jag fick något att jämföra det med lite senare på dagen då jag och knattarna satt och picknickade i Nagu efter höstmarknadsbesök.

För när vi satt där i solen fick jag meddelande om att knattarnas gamlafammo gått bort. Ja, hon är ju inte släkt med mig på något vis, men jag har lånat henne lite som fammo åt mig själv med eftersom jag inte haft nån sådan sen jag var sju år gammal.
Det var ingen överraskning, vi har vetat om att hon kan leva gott nåt år till, eller gå bort hastigt. Tyvärr blev det det senare. Det jag har varit mest glad och tacksam över hela dagen idag är att det inte är mera än två veckor sedan knattarna och jag senast var in till henne på besök. Jag hade bakat blåbärspaj och hon som annars ätit lite si som så tog två stora bitar, sedan gick vi ut i hennes lekpark, pojkarna gungade och klättrade, vi pratade och njöt av sensommarvärmen.
När vi skulle gå var hon pigg och glad och ropade "Tack snälla Anna, kom snart igen!" efter oss.
Vi hann träffas en gång till, utan småbarn, men jag är så glad att jag har dendär fina dagen i slutet på augusti att alltid komma ihåg.

Lillknatten kommer aldrig att komma ihåg sin gamlafammo, men storknatten satt tyst en stund när jag berättat för honom och hängde med huvet. "Jag vill inte att hon ska vara död" konstaterade han lakoniskt. Och jag förklarade att det ville nog ingen, men att gamla människor som levt länge inte har så mycket liv kvar och när livet tar slut så dör dom. Och sedan var det bra, han sprang i väg på gården med fjärilshåven i högsta hugg.
Men jag väntar på dagen då det är dags att svara på frågan vad som händer med någon när den dör. Hur ska jag kunna förmedla för den lille att det är upp till vad han själv väljer att tro, men att jag tror att människor som gamlafammo hamnar på nån riktigt trevligt ställe och om jag tänder ett ljus nu ikväll så ser hon det nog var än hon är.

En förkylning är liten i perspektiv.
(men ändå värd en tekopp och något stärkande)

Apati (för det låter bättre än lathet)

Jag vet inte vad som drabbade mig idag.
Idag var dagen då jag eventuellt skulle få fara och praktisera lite (det blev ju inte så mycket av det i sommar, nej), men det passade inte bokföringen idag och därför blev jag hemma med ett par hemuppgifter (snart snart är jag ikapp!).
Och då borde jag ju ha tagit i med näbbar och klor av iver över studierna.

Eller så inte.
Istället drabbades jag av värsta apatin. Jag fick två uppgifter gjorda, däremellan hann jag surfa internet runt ett par varv, äta upp den sista chokladen i skåpet, äta lunch och meditera en stund. Därefter fortsatte jag den effektiva dagen med att nysta en härva med linnegarn innan jag gav upp och for och hämtade mina barn lite tidigare. Inte direkt för att jag tycker att de har det så mycket bättre hemma med mig, det var nog jag som saknade att ha ljud runt mig och var rädd att bli helt försoffad om dagen fortsatte på samma tema.

När jag tänker på saken känns det som att jag skrivit samma sak förut. Någon dag som plötsligt blivit ledig, eller var det så att knattarna var sjuka, och jag som hasar runt i mjukisbyxorna i värsta handlingsförlamningen fast det finns en massa saker som egentligen borde göras nu bums när man har tid.
Det kanske bara är så, att en hel blank dag är så lång att man nog hinner lite senare och sedan visar det sig egentligen vara bara några få fnuttiga timmar. Å andra sidan är det första gången sedan mitten av maj som jag haft en hel dag utan barn och utan jobb liggande framför mig. Kanske är det som så att knoppen kräver lite apati ibland för att vila upp sig och hitta nolläget igen.

Första-gången-upplevelser

Idag har jag för första gången varit på föräldramöte till dagis. Vilket var en helt trevlig upplevelse i sig! Det enda jag saknade var lite mera tid för att bekanta sig med de andra föräldrarna, det hinner man inte alltid med så mycket som man vill då man har ett barn klängande runt halsen och ett annat som vägrar komma med hem på eftermiddagarna och så... Tyvärr drog det ut på tiden och jag är oändligt tacksam att svärföräldrarna ställer upp sådana gånger då deras son jobbar, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Men annars går det bra. Storknatten har hittat lekkamrater som han tycker om och är helt galen i simbassängstillfällena som dagiset erbjuder. Lillknatten knattar sig, han lär sig nya ord i rasande taknt och han lär vara bäst (värst?) på att klättra av alla barnen i hans grupp och då hör han till de yngsta. Men det vet vi, det går inte att släppa honom ur sikte om det finns en möjlighet till stege i närheten. Men jag avsäger mig allt ansvar, han brås på sin far!

Idag var också första gången på gymmet på väldigt väldigt länge. Om ni hade frågat mig innan skulle jag ha sagt att jag var dit i slutet av april nångång kanske. Men mitt gymkort (ett i papper alltså, där man själv skriver upp datumen, moderniteter!) avslöjade sanningen. Det var i slutet av januari.
Det positiva var ändå att mina armhävningar och magmuskelövningar här hemma gett resultat och att jag fick försvåra det program jag har följt tidigare med en hel del!

Och på mikron ligger ett par ringar och väntar på gravering

Eftersom det nu står på fejsboken så är det väl officiellt.
För ett par veckor sedan rubbades lugnet en vanlig söndagskväll genom en an de största överraskningarna i mitt liv då sambon frågade om jag ville gifta mig med honom.
Överraskningen var av den kalibern att jag stammade osammanhängande en stund innan jag fick ur mig ett ja.
Och helt plötsligt ska vi gifta oss, jag hade på något vis tänkt att han aldrig kommer att fråga och att jag inte kan tvinga honom om han inte själv vill. Men så ville han ju ändå och frågar mig om saken dessutom!
Jag vill inte påstå att jag förvandlats till bridezilla, men på dehär några veckorna har jag hunnit surfa på ganska många brudklänningar och funderat på budget (nåja det kan vara lite relevant) vet redan hurudan brudbukett jag vill ha. (Fast, det är ju sånt som det kan hända att man ändå fantiserat om redan på förhand, utan att ha blivit tillfrågad och därför har lite försprång till om man inte skulle ha funderat alls...)

Att sånt smått och gott.

I övrigt går hösten precis som höstar brukar, datum som krockar, barnvakter som behövs när sambon, nej förresten, fästmannen, är borta, skoljobb som hopar sig.
I morgon ska jag ta itu med min lediga tid, mellan skola (förmiddag) och distansstudier (eftermiddag) ska jag tammetusiken lyckas klämma in ett pass på gymmet! Och gör jag det riktigt bra gör jag det båda studiedagarna i veckan, men åtminstone den ena, det ska jag ha råd med i alla fall!

Planlöst

Ibland påminns jag om varför jag inte uppskattar egenföretagande alla gånger.
Ikväll är en sån gång. Sambon är borta på jobb och är försenad på grund av sina kunder. Inte hans eget fel alltså, men imorgon har vi visning av huset (det vi nu bor i alltså, reds. anm.) och här ska alltså röjas upp och städas en aning.
Så kvällen som jag hade hoppats att skulle gå åt till att snabbt städa tillsammans och sedan umgås har nu urartat till att jag med en mycket omotiverad inställning dammvippar och plockar leksaker huset runt och väntar, ser nog ut att bli att vänta en stund till dessutom.
Det här med planer som man sett fram emot som bara blir till ett stort "äh", fastän det är kortsiktiga planeringar som bara varit i tankarna en halv dag, det känns som slöseri med tid och bra planering om det ändå inte blir till något. Det är det jag minns som det sämsta från tiden då sambon inte hade nåt annat jobb än företagandet, inga exakta tider, svårt att göra upp planer ens för lunchen utan att de blev rubbade, med samma besvikelse och vad-ska-jag-göra-nu-känsla som följd.

Jag skulle gärna leva planlöst och fritt och bara ta dagen som den kommer, tro mig! Men med två små barn och allt som ligger på våra agendor just nu så går det inte riktigt och känns som slöseri med tid.

Nåja, nu har jag gjort upp planer för mig själv i alla fall, nu ska här vikas en massa tvätt och drickas nåt starkt, värmande och gott i väntan på läggdags!

Kort och koncist

Nu är jag trött på dethär snorandet. I tre veckor har knattarna mer eller mindre snorat och hostat förutom nån kort enstaka dag emellan då de haft paus, förstås har de inte prickat in samma dagar. För mig själv är läget detsamma halsen är raspig igen och  jag längtar så efter att känna mig frisk en dag emellan.

Dessutom har mina axlar på riktigt börjat sakna träningen nu, det har blivit värkmedicin flera kvällar i rad och det är inte bra. Jag försker cykla och promenera och yoga och annat lungt, men mina axlar skulle behövas stärkas och det går inte i nuvarande skick.

Har någon råkat ut för samma snorande i höst, och råkar ha bra tips på vad man ska göra åt eländet som aldrig riktigt vill ta slut?

(Jaja "ta ledigt en stund", men jag kommer inte att hinna med det förrän om två veckor, då har vi inbokad semester jag och sambon, men i övrigt ser september helgalen ut!)

Äpla

Blev förstås läkarbesök med lillkillen idag. Armbågen har troligtvis vridits och den kan "knixa" en aning och bli öm efteråt. Inget farligt, går över av sig själv på några dagar, något som ofta drabbar lite äldre barn som klänger i klätterställningar, men de kan ju säga var de har ont och det går oftast snabbare över. Det gör mig ändå lite illa att det nog är jag som varit för oförsiktig med min knatt, antingen när jag "hoppat" med honom i skogen eller när han satte sig på tvären när vi gick hand i hand. Jo, jag vet att det kan hända när som helst, hemma eller på dagis eller hos fammo, men det hände när han var med mig.
Hursomhelst, han far runt som en tok nu efter lite pronaxen och det verkar bli bättre för varje timme som går!

Själv ägnar jag mig åt höstritualen nummer 1, äppelmoskokning. Det är något min mamma gjort varje höst så länge jag minns och jag tycker så mycket om det! Doften av heta äppel och att vrida runt runt på mospressen och sedan få provsmaka lite varmt äppelmos, inte för surt, inte för sött, utan precis lagom. Okej, det där med att kärna ur och skiva äpplena det kunde jag nog delegera till nån annan... Men jag ångrar inte äppelmosarveven (eller vadenuheter) jag köpte på ett loppis för ett par slantar för nåt år sen, man använder den inte ofta, men den är bra!

Den lille mannen med sjuk arm springer runt mina ben i köket och säger "äpla, äpla" och små äplabitar får han, hur många som helst!

Smärtstillande

Min lille kille har i något skede av skogspromenaden i förmiddags försträckt sin lilla axel. I brist på kommunikation tog det dock ett tag innan jag insåg att han faktiskt hade ont när han plötsligt var så gnällig och att lokalisera var smärtan fanns (vänster arm) och vad det är som är fel med den (vrida den bakåt) tog ännu längre.
Om det hände redan när jag lirkade honom ur bältet i bilstolen, när jag höll honom i händerna då han hoppade över stock och sten i skogen, när han själv snubblade i skogen, eller när han plötsligt bestämde sig för att få spagettiben när vi gick hand i hand och han plötsligt hängde med benen efter sig, eller om det är nåt helt annat, det vet jag inte. Men ledsen, det var han medan jag hastigt plockade lite äppel på vår nya tomt, jag trodde han bara började bli trött och ville till bilen och försökte lyfta upp honom för att få honom att hjälpa mig med äpplena (utan resultat), men han hade nog ont... Om jag hamnar att ge panadol inatt eller om det ännu är kämpigt med påklädandet imorgon, då blir det nog att hälsa på en doktor.

Eller brist på kommunikation är det egentligen inte. Är det här du har ont? Frågade jag honom vid tandborstningen ikväll och strök honom över axeln. Och istället för standardsvaret "nej" (som betyder ja, nej, kanske, vill, vill inte plus ett otal saker till) så svarade han "ont". Kommunikationen är nog på god väg, det är bara jag som inte förstår alla gånger.

Själv har jag kånkat på barn i skogen idag och jobbat med hemuppgifter i obekväm stol två dagar i rad så jag får nog själv ta och klämma in en smärtstillande till natten. Attans axlar! Dom har mått så bra trots kontorsjobb hela sommaren, men nu...