Smärtstillande

Min lille kille har i något skede av skogspromenaden i förmiddags försträckt sin lilla axel. I brist på kommunikation tog det dock ett tag innan jag insåg att han faktiskt hade ont när han plötsligt var så gnällig och att lokalisera var smärtan fanns (vänster arm) och vad det är som är fel med den (vrida den bakåt) tog ännu längre.
Om det hände redan när jag lirkade honom ur bältet i bilstolen, när jag höll honom i händerna då han hoppade över stock och sten i skogen, när han själv snubblade i skogen, eller när han plötsligt bestämde sig för att få spagettiben när vi gick hand i hand och han plötsligt hängde med benen efter sig, eller om det är nåt helt annat, det vet jag inte. Men ledsen, det var han medan jag hastigt plockade lite äppel på vår nya tomt, jag trodde han bara började bli trött och ville till bilen och försökte lyfta upp honom för att få honom att hjälpa mig med äpplena (utan resultat), men han hade nog ont... Om jag hamnar att ge panadol inatt eller om det ännu är kämpigt med påklädandet imorgon, då blir det nog att hälsa på en doktor.

Eller brist på kommunikation är det egentligen inte. Är det här du har ont? Frågade jag honom vid tandborstningen ikväll och strök honom över axeln. Och istället för standardsvaret "nej" (som betyder ja, nej, kanske, vill, vill inte plus ett otal saker till) så svarade han "ont". Kommunikationen är nog på god väg, det är bara jag som inte förstår alla gånger.

Själv har jag kånkat på barn i skogen idag och jobbat med hemuppgifter i obekväm stol två dagar i rad så jag får nog själv ta och klämma in en smärtstillande till natten. Attans axlar! Dom har mått så bra trots kontorsjobb hela sommaren, men nu...